Bloggen har alltid vart ett ställe där jag kan skriva av mig själv, där jag kan glömma lite av verkligheten och bara skriva ner varje känsla som finns i kroppen.
Till och börja med vill jag säga att om drygt 5 dagar sitter jag på väg till Örebro, min hemstad.
Har aldrig gillat att åka dit då alla minnen kommer tillbaka, har en vana att så fort jag är framme tar jag joggings skorna och springer ett varv runt älskade Vivalla, hamnar alltid utanför Balladgatan 22 c, Sitter där och kollar, ihopp att jag ska komma ihåg den ljusa delen av min barndom. Ingen kan beskriva med ord vilken lycka jag alltid har när jag sitter där på bänken och kollar på äppelträdet farfar planterade, gungorna vi tog sönder och den hemska grannen som tog sönder våra bollar..
Men sen när jag återvänder till min farmor, sitter där hemma hos henne. Det är då saknaden tar över, det är då jag minns exakt det som fattas i mig just nu. Min farfar och min farbor.
Finns inget annat på denna jord som kan ta deras plats.
Sen till min lycka idag, i flera nätter jag legat vaken då tankarna tagit över om varför jag mår som jag gör. Min slutsats var att ingen lycka är sig sig lik utan han. Flera gånger har vi beslutat oss för att gå skilda vägar men i slutet hamnar vi tillsammans igen, och varje gång tar lyckan över, varje gång älskar jag honom mer. Jag vet bokstavligen inte vad jag skulle gjort utan den känslan. Vilken lycka. 
