Presentation picture
zainabjomaa
zainab, Huskvarna
18 åring som skriver om det mesta med kärlek och vänskap. Skriver för att förstå själv och för att jag tycker det är kul. får inspiration av uteserveringar, prat, dansgolvet och hur vädret är. Skriv gärna ni med, era bästa minnen, era finaste stunder med er partner eller några sorgliga rader.

 

Kategorier

Happiness

Bloggen har alltid vart ett ställe där jag kan skriva av mig själv, där jag kan glömma lite av verkligheten och bara skriva ner varje känsla som finns i kroppen.
Till och börja med vill jag säga att om drygt 5 dagar sitter jag på väg till Örebro, min hemstad.
Har aldrig gillat att åka dit då alla minnen kommer tillbaka, har en vana att så fort jag är framme tar jag joggings skorna och springer ett varv runt älskade Vivalla, hamnar alltid utanför Balladgatan 22 c, Sitter där och kollar, ihopp att jag ska komma ihåg den ljusa delen av min barndom. Ingen kan beskriva med ord vilken lycka jag alltid har när jag sitter där på bänken och kollar på äppelträdet farfar planterade, gungorna vi tog sönder och den hemska grannen som tog sönder våra   bollar.. 
Men sen när jag återvänder till min farmor, sitter där hemma hos henne. Det är då saknaden tar över, det är då jag minns exakt det som fattas i mig just nu. Min farfar och min farbor.
Finns inget annat på denna jord som kan ta deras plats.

Sen till min lycka idag, i flera nätter jag legat vaken då tankarna tagit över om varför jag mår som jag gör. Min slutsats var att ingen lycka är sig sig lik utan han. Flera gånger har vi beslutat oss för att gå skilda vägar men i slutet hamnar vi tillsammans igen, och varje gång tar lyckan över, varje gång älskar jag honom mer. Jag vet bokstavligen inte vad jag skulle gjort utan den känslan. Vilken lycka. no 






 

 

 

Designa din blogg - välj mellan massor av färdiga mallar på Nattstad eller gör en egen; "peka o klicka" - klicka här!

In love.


1. Det är bara några timmar kvar sen fyller mitt hjärta år !
2. Jag är lycklig.
3. Vill inte byta ut en enda känsla jag har i kroppen just nu.
4. Hungrig. 
5. Han.

 

Fastän jag inte saknar dig så känns det som om hela världen skulle rasa om du glömde mig.

Klockan är nu 01.05 ligger fortfarande sömnlös. 
Det finns så mycket som jag vill säga men inte ens ord räcker till, känslorna mellan oss har tinat bort och rädslan att förlora oss finns där.


 

 

5 rädslor

1. Min största rädsla är sjukhus, svimmar/gråter alltid när jag kommer in..
2. Rädd för att förlora någon nära eller någon jag tycker om.
3. Blir små rädd när "dolt" nummer visas på displayen.
4.Krig.
5.När jag var yngre kunde jag nog sagt min mormor, men nu.. Har nog inte den 5te rädslan.



 

 

Sånt som håller mig vaken.

Kollat runt på olika bloggar, tankar och texter och hur folk hittar sin inspiration. Inspiration om kläder, om hur man får motivationen till saker igen och inspiration om livsstil. 
Jag har sett hur det minsta lilla påverkar folk, hur känslig vår generation egentligen är. 
Jag är 17 år och 6 månader "gammal", under denna tid jag levt har jag vart med om ganska mycket. 
Har jag berättat att jag blivit kniv hotad i Örebro? Jag var ett oskyldigt barn som sprang till kiosken för att köpa mitt lördags godis, ett oskyldigt barn, som inte hade något att vara rädd för, innan detta hände.
Livet ut, kommer jag bäras med detta minne. 
Ett år efter det förlorade jag min mormor, minns inte så mycket av henne inget mer än att hon alltid nöp oss när vi snodde choklad av henne, några  år efter det, förlorade jag min farfar, min bäste vän. Jag växte upp med han, alla bus han fick stå ut med. Vi gömde oss alltid under sängen, när han kom in till sovrummet. Det roliga var att han visste att vi låg där under, så han plågade oss med sina fisar tills vi gick upp. 
Och där, kändes det som om hela världen stannat till, som om hela världen inte kommer fortsätta utan han. 
Hur fortsätter man leva efter att förlorat en av sina förebilder ? 
Genom dagarna som passerade hittade jag tillbaka till mig själv, men idag, 8 år efter så bryts jag ner då jag också förlorade min farbror. Det var då allt kändes hopplöst. Det enda jag hade kvar var mina bästa vänner och min familj.

Jag behövde en enda person, en enda. Människan visste vad som fick mig att må bra, det spelade ingen roll hur jag mådde för att när jag var med han, mådde jag faktiskt bra. I kamp att ersätta honom,förlorade jag mig själv. I depression, ångest och attacker av andnings problem. 
Jag insåg att varje människa som försökte ta sig igenom mina murar jag själv byggt pågrund av hur feg jag blev, gav upp. 
Och idag ångrar jag inte det. Min ångest finns kvar än idag, mina andnings problem finns kvar depressionen tar över vissa dagar och nätter men det är inte som förr. Jag mår så mycket bättre, för jag har hittat tillbaka till den gamla rutinen.

Och jag insåg att även fast jag hade mina perioder fans hela min familj och mina bästa vänner kvar. 
Och mina tre största förebilder, dem finns kvar även fast en av dem har lämnat denna jord. 

 

 

Solidaritet

Denna går ut till alla som tror deras liv är skit som tror att livet ger upp på en när det kommer ett steg fel i livet och allt värkar vara fel.
Nej, det finns en vändning till allt, det finns en lösning för alla problem. Inte nog med detta, i alla nedgångar har du alltid någon att lita på, någon som står vid din sida när allt är fel.
Och klaga inte på era föräldrar, joo självklart har jag inte alltid kommit överens med mina "päron" men jag har insett att även in till graven kommer dem vara mina föräldrar, dem som fött mig till denna jord. Så ta och lev med det, värre blir det. 
It only makes you stronger !

Och även alla motgångar jag haft varje år sen min födsel så tackar jag gud för allt jag har idag, finaste människorna omkring mig, och den finaste familjen! 
Och ja, jag har tillfällen då jag ger upp då jag inte själv orkar med något.


 

 

Last time..

Jag är en tjej på 16 år, jag borde vara lyckligast med en kille jag älskar .
MEN , precis som varje människa har jag brister, flertals ! 
Och så är jag rädd för det mesta, tex: kärlek, vänskap och tillit..
Mina vänner, dem är mer än så. 
Jag har de mdär det behövs, vilken tid som helst på dygnet. 
Och än idag har dem inte svikit mig, förväntar mig inte ens heller det från dem.
Kärlek är jag inte bra på, sanningen är att jag är livrädd från det.
Tänk er att bli sådär jävligt kär och sedan sviken ?
Eller sådär kär sen få reda på att alla saker han sagt till dig har 3 andra tjejer fått höra, jag ärinte rädd att förlora någon jag älskar, utan mer att bli lämnad ensam kvar.
Och det är det som skrämmer mig, att vara ensam och glömd av mannen jag en gång älskat.



 

 

När vet man att man gett för många chanser ?

Två val: lämna dig eller ge dig ännu en chans ..
När går gränsen på chanser, när vet man att det gått för långt.. Eller spelar det någon roll?
Jag tror att när man är kär, spelar det nog ingen roll om man gett 5 chanser innan, för just den stunden när du står där framför han/hon så känns det som om man är fast frusen på marken och hela världen står still.
Jag tror dessutom att det finns flera av oss som antingen gillar en kille eller en tjej, antingen i hemlighet eller så kämpar du för personen ..
Så Ett råd från mig till dig, Ge inte upp på henne/honom. 
Jag gav upp och nu har jag mig själv att klandra,

så om du älskar personen säg det, innan någon annan gör det..
Är du rädd för att personen inte känner likadant, du får inte reda på det  om du inte säger något, visst?
Så ge inte upp på det du tror på.
Håll kvar vid det du vill.



- Orkar inte blogga mer, ska lägga mig nu om en liten stund för imorgon ska jag umgås med mitt hjärta.


Godnatt.




 

 

Game over, thank you for playing.

Okej nu kommer en sån där text igen, ni får säga till om dem är onödiga eller att jag ska fortsätta med dem. Samt kan ni ju säga vad ni vill läsa här?
Tills vidare blir det såhär.

Det pirrar i magen när jag hör ditt namn, när jag hör din röst, när jag ser att du kollar på mig när jag passerar förbi, när du är på väg att skicka ett sms till mig, när jag ser dig när du står framför mig och jag vet att jag inte kan gå fram utan får låtsas som om jag och du inte har någon historik eller att jag och du inte känner varande, det är det som gör så jävla ont. Inte att jag ser dig utan att jag vet att fast än jag kan stå en meter ifrån dig vet jag att jag inte kan gå fram till dig och hålla om dig som innan.
För ca ett års sen, kunde vi sitta på en viss plats och spela jordens töntigaste spel, hade du mer poäng än mig så tog jag din kontroll tills jag vann. Vann du så stod du och hoppade runt sådär gulligt.
Eller alla gånger jag vaknade av ett sms där det stod " jag saknar dina kramar, din lukt men mest dig."
Du visste hur jag mådde även fast vi inte hade pratat på dagar.
Idag ber du din bror skriva till mig när du ser hur jag mår, låter han skicka iväg ett sms där det står " shoo zayno, hur mår du lo. Länge sen "
Och varje gång , gör det ont att se dig stå skratta hånfullt när dina vänner står där.
Jo jag saknar dig, det gör jag. Men jag och du, haha fyy..
Du gjorde som du gjorde så kalla inte mig patetisk när du inte ens vet vad ordet betyder..

 

Fuck it 2 Myspace Layout 2.0

 

22 dagar sedan

Jag blickar tillbaks för att se vart jag kommit, visst ångrar jag några delar av mitt liv, men de är redan förbi.
Jag saknar hur vi satt saknar hur vi skrattade, 22 dagar sen var allt detta..
På så kort tid har så mycket förändrats, jag saknar att ha dig vid min sida när dagen blir grå.
Jag saknar att ha dig vid min sida när jag inte orkar kämpa ensam längre, för jag inser att varje dag som går förbi är ännu ett tecken på ett förväl. Aldrig har vi haft så lång tid mellan oss, aldrigaldrig.
Det är ovanligt för oss båda.
Livet har mer att bjuda på, så varför har jag stannat kvar här för.
´Still love u my boo, still need you .