Dagarna ser ut på detta vis, Det första när man vakanar är att gå ut och gå och myysa såkalrt. Sen blir det skolan och då tar morfar lunchpromenixen. Sen när man kommer hem möts man av överlycklig hund. Gå ut och gå i 10 min - 2 tim. Sen på HB träning, eller stanna hemma med vovven och träna eller bara chilla, ibland kompis. Sen på kvällen så mata och mysa och såklart nattekissa. Kan bli en promenad till men det är olika.
Det är en sån obeskrivlig känsla att vakna upp och se sin hunds face. Att veta att hunnden aldrig sviker. Veta att hon aldrig kommer snacka skit. Det blir inte som man tänkt sig, jag tänkte wow en hund, sådär lite loj lixom. Man kan inte åka på stoora hopptävlingar som man kan med en häst/ponny, och massa sånt. Men så är det verkligen inte! När jag såg Bonnie tänkte jag: En liiten hund, hon kommer kunna hoppa 20cm, 30 om jag har tur. Men sen efter några månader, ställer jag fram ett 40 hinnder, hon hoppar utan problem, 45, hon hoppa. 50, hoppar bättre än innan. jsg tveka men höjde till 55. stannar först och bakar liite och hoppar. 60, jävlar va stolt jag var ! ringde mamma och ba: MAMMA!! Bonnie hoppa 60cm!!! Gick och skröt om det hela tiden.
Det är helt f*cking underbart med hund !
