Önskerubrik: En berättelse om vad som hände sedan.

tisdag den 4 september 2012, kl 08:46

För något år sedan delade jag med mig av mitt vittnesbörd här på bloggen. Först kändes det aldeles för personligt att berätta om vägen till den dagen som jag tackade ja till att följa Jesus. Jag är livrädd för att vara personlig. Jag har en enormt hög integritet. Kanske inte så passande när man skriver blogg, men efter att jag berättat min historia, så fick flera väldigt mycket gott av det. Flera kom och berättade om hur de blivit styrkta över det de läst och många berättade om deras egna vittnesbörd. När jag bad om era önskerubriker, så fanns det en som bad mig skriva om vad som hände sedan. Hur livet blev efter att ha tackat ja till Gud. Och jag tänkte att ni nu ska få höra fortsättningen!



 

Vad hände sedan?

Den dagen jag tog emot Jesus var en morgon i min lägenhet. Det var höst. Skolan hade just börjat. Det hade hänt saker dagen innan. Det var verkligen turbulent i mitt liv just då. Livet var upp och ner. Jag hade så mycket att vara glad över. Vi hade haft en tjejkväll med klasskompisarna och skrattat och berättat pinsamma historier när vi varit tonåringar. Ändå vaknade jag med en känsla av tomhet. Som att jag inte kunde vara glad fullt ut. Som att det fattades någonting. Jag vred mig om i sängen. Den där känslan bara blev tyngre och den kom allt närmare mig. Jag hatade att känna tomhet. Jag hatade att inte ha kontroll. Jag fick panik. Jag tänkte att jag håller på att bli galen.

Jag lade mig på mitt golv. Sträckte ut armar och ben. Och mitt i allt så började jag att be. Helt oväntat. Jag hade börjat gå till kyrkan tidigare och jag hade börjat be lite smått då och då. Men det här var någonting annat. Det var en bön från hjärtat. Det var ett rop från mitt innersta. Jag kan fortfarande se mig själv liggandes på ett lägenhetsgolv och be. Oavbrutet. Jag vet knappt vad jag bad om. Det bara kändes som att jag var på botten. På botten av mitt liv. Det syntes aldrig utåt. Jag hade ju min utbildning, jag var påväg att bli någonting, jag hade kommit över mitt ex, jag hade massor av kompisar, jag hade träningsmotivation, jag var nöjd med mig själv, nöjd med vad jag presterade. Ja, jag till och med gick till kyrkan och trodde på det dom sa där. Min yta var välpolerad och vacker. Jag levde som jag drömde om. För visst hade jag lite storasystersyndrom. Jag skulle vara en duktig flicka. Men ändå kände jag mig på botten. Som att det inte gick att komma längre ner. Och jag fattade inte varför.

Jag började att gråta. Jag satte mig på knä och grät och bad. Jag bad länge. Jag vet inte hur länge, men det kändes som att allting stod still. Som att det bara var Gud och jag. Och någonstans hörde jag en röst. En närvaro av Gud. Jag förstod att han var där. Att han fanns brevid mig. Det fanns ingen tvekan om det. Det var Gud som talade till mig. Han sa att jag inte behövde visa upp en perfekt yta för honom. Han såg mina sår. Han såg min orolighet. Han såg hur fel det hade gått i mitt liv. Han ville visa mig att jag behövde dö, för att han skulle kunna göra mig levande igen. Jag behövde se hur jag var på botten, att jag inte klarade av på egen hand. För Gud behövde jag inte vara en duktig flicka. För Gud behövde jag inte visa upp någon utmärkt sida av mig själv. Gud ville ha hela mig. Jag behövde ta emot Jesus. Personligen. Och inte bara han som Gud, utan som min räddare i mitt liv. Och det gjorde jag. Där och då öppnades vägen för mig in till det som förändrat mitt liv.

Efter den morgonen började jag att be. Ofta. Jag ville bara sluka i mig den här känslan av Gud. Det var fantastiskt. Utåt såg allting likadant ut, jag levde på exakt som jag gjort innan. Och jag visste att Gud inte krävde någon förändring i mig. Men inom mig började det att brinna en eld. Det var som att vara förälskad. Som att känna sig överfull av glädje. Jag fick flera bönesvar. Gud hjälpte mig i det ena och det andra. Jag kunde be "Snälla, gör att jag inte behöver vara med de här människorna ihelg, jag gör så mycket dumt då" och efter en minut fick jag ett sms av någon annan som bad mig hänga med dom under helgen. Visst kunde det vara en tillfällighet en gång, men det hände så upprepande gånger. Jag bad om att få bekänna min tro för mina kompisar och dagen efter fick vi papper där vi skulle beskriva oss själva och jag hörde Gud säga "i en av de där ringarna kan du ju faktiskt skriva att du blivit kristen". Jag gjorde det och fick berätta för många om vad jag varit med om på senaste. Ja, det var faktiskt helt otroligt. Gud gav mig bönesvar!

Under den hösten gick på flera föreläsningar med Credo, på lördagskvällar i Vasakyrkan, i bönegrupp, på BETA-kurs.. Och inte minst på söndagsgudstjänsterna inne i stan. Jag kunde längta en hel vecka för att gå på gudstjänsten. Så fantastiskt kändes det! Som att känna sig glad rakt igenom. Inte bara den där ytan som jag varit så mån om tidigare, utan en glädje som var genomflödande. Visst var det ovant och ostadigt i början. Hur skulle jag vara? Vem var jag nu? Men ganska fort började jag få en trygghet. Gud gav mig så fina vänner i kyrkan. Han lärde mig det ena och det andra. Jag vågade börja öppna litegrann av bibeln. Även om det var svårt att läsa någonting, jag fattade ju inte vad som stod.. så var det underbart. Underbart. Underbart. Tills någon kom och drog i mig.

Vi får sällan prata om "den onde" i Sverige. Djävulen. Vi får inte skrämmas, sägs det. Men jag tror att, precis som att Gud finns och vill fylla oss med kärlek, så finns också Djävulen som vill väcka hat och ignorans i oss. Och ju mer man längtar efter Gud, desto hårdare börjar han att jobba i en. Ganska logiskt ändå. När vi söker Gud, ser han det och inser att vi håller på att falla ur hans grepp. Vilket gör att han jobbar hårdare för att de inte ska ske och trycker på våra personliga svaga punkter. Och det var precis det han gjorde i mig. Han jobbade i mig väldigt mycket. Främst var det kanske den känslan av att aldrig vara tillräcklig, som jag brottades med. Jag har ju berättat att jag är uppvuxen i en församling där det yttre spelar en stor roll. Det är viktigt hur man ser ut. Och inget ont om den församlingen, men det satt så hårt i mig. Alla predikor om hur man ska leva, om det bästa sättet och allt man skulle ta avstånd ifrån. Det fick mig att hata kristendomen. Till och med när jag själv var kristen. Jag hatade att jag hade flytt från en värld av ytlighet, till att komma till en värld full av ytlighet. Och jag ville verkligen inte känna att jag var tvungen att förändra mig för att passa in. Det där påminde Djävulen mig om. Han visste ju min svaga sida. Han sa till mig så ofta.. Maria, du är inte tillräcklig. Du passar inte in dit. Du tror det, men du lurar bara dig själv. Du kommer se att dom börjar ställa krav på dig. Vänta bara. Snart kommer dom att tycka att du ska börja ändra på ditt liv.

Och ju mer han sa så till mig, ju mer började jag att ifrågasätta mig själv. Jag började ifrågasätta vad jag höll på med. Jag tänkte "Äh, jag har inte fått några bönesvar, jag bara lurade min hjärna". Jag började längta tillbaka till mitt gamla liv. Jag slutade att be lika ofta och jag tyckte att allt hade liksom svalnat av. Det var inte så att jag slutade att längta efter Gud. Det har jag aldrig någonsin gjort. Jag har ju känt närvaron av Gud och hur härligt det är att få omslutas av honom. Det glömde jag inte då heller. Men ändå fanns det något som drog mig åt andra hållet. Som fick mig att tvivla på mig själv och på Guds kraft. Som fick mig att sluta be. Och jag tror att jag var nära på att ge upp.

Men Gud hade tålamod med mig. Han förlät mig. Han byggde i mig. Han närmade sig hela tiden. Varje gång jag gick till kyrkan blev jag så stark. Jag kände mig fylld av hopp. Saker fick ta sin tid. Månader. Gud väntade. När jag hade haft ett sådant där tvivel en dag i januari, så träffade jag en ung tjej som blivit kristen för något år sedan. Hon hade som icke-troende mött en kristen tjej på en buss och de hade börjat diskutera om Gud. Efter bussresan ville hon komma till kyrkan och den söndagen tog hon emot Jesus. Hon berättade om henne och Guds relation. Om hur hon ville låta relationen växa och få liv i henne på riktigt. Och hennes berättelse fick mig att hoppas att också jag skulle få leva så nära Gud..

Jag hade ingen aning om att jag förändrades. Jag trodde att jag levde precis som förut, att jag var samma person och att jag alltid skulle förbli samma person. Månader gick. Jag och Gud bygde upp våran relation tillsammans. Jag vågade börja lita mer på honom. Jag började be om att få lära känna honom mer. En gång sa en kompis till mig: "Vet du Maria, det har hänt någonting i dig, du har förändras, hela du har förändrats. Nu har du någonting som du inte haft förut". Hon visste inte vad. Hon var inte själv kristen. Men i mig visste jag att det var Guds verk i mig. Gud hade förändrat mig. Gud hade lagt i mig någonting. Han ledde mig. MIG! Mig av alla människor. När jag kom hem den kvällen, så tog jag av jackan, skorna och satte mig på knä på mitt lägenhetsgolv. Jag böjde ner mitt huvud mot golvet och tackade Gud. Jag var överlycklig. Jag kände hur det sprudlade tacksamhet i mig. Jag visste att jag inte med egen kraft hade gjort någonting. Och då förstod jag också hur värdefullt det hade varit för mig i början att se mig själv på botten. Gud ville sudda ut duktighets-Maria. Om jag hade fortsatt lett, skrattat och gjort bra ifrån mig, så hade jag aldrig suttit på mitt lägenhetsgolv och tackat Gud för att jag hade blivit förändrad. Men nu såg jag det så tydligt. Det var Gud som hade gjort allting. Och i den positionen, med knäna och huvudet mot golvet, kunde jag inte ära mig själv. Och det ville jag inte längre. För jag ville verkligen ödmjuka mig inför min Herre. Min Gud. Min kära älskade pappa.

Jag kommer aldrig glömma första gången jag gick på lovsångskväll en vårkväll. Det var väldigt speciellt. Jag var så van att alltid hålla känslor för mig själv. Men pastorn sa att vi skulle sträcka ut händerna och verkligen visa vårt överlämnande till Gud, med hela vår kropp. Då var det som att någonting släppte i mig. Jag ville ge allt för Gud. Hela mig. Gud hade räddat mig från botten, han hade gjort sådana under i mig.. Han hade gett hela sitt liv för mig. För min skull. Nu ville jag ge hela mitt liv till honom. Jag var 22 år och aldrig hade jag trott att jag skulle känna en sådan längtan att verkligen göra det. Ingen hade sagt åt mig hur jag skulle leva, hur jag skulle göra.. utan allt kom genom en förvandling av Gud. Jag började be om det. Jag bad att jag skulle våga överlämna hela mitt liv, och våga följa den Helige Ande. Och jag fick förbön i kyrkan, vilket var helt underbart. Det var för mig helt nya steg i livet. Vi vill ofta fastna i materiell trygghet, i vårat hus, våran kyrka och våran bekvämlighet. Men för mig var det bara småsaker jämfört med de som jag längtade efter. Jag ville leva fullt för Jesus. Varje dag.

Jag började mitt engagemang i Credo och kyrkan i Umeå. Det var otroligt kul. Men ni får inte tro att jag hade övergett mitt tidigare liv för det. Jag har berättat att jag levt väldigt vilt tidigare, det var fester och allt skulle vara så roligt som det bara kunde bli. Ytan var livsviktig för mig. Och jag kanske hade tonat ner lite nu, jag satsade rätt så mycket på skolan. Och så var det ju det här med Gud.. jag var så nyfiken på Honom. Men jag umgicks mycket med mina tidigare kompisar och jag gick ut och dansade med dem då och då. Jag kunde leva exakt såhär. Det visste jag. Jag behövde inte förändras. Jag ville inte förändras. Jag ville inte bli någon tråkig beigegrå kristen. Och det häftiga var, att jag kan nu i efterhand se att det var just DÅ som förändringen av mitt liv var som störst. Gud förändrade mig inifrån. Han gjorde allt. Min kärlek för det yttre.. att bli något, att se ut som något, att prestera något. Det svalnade av av sig själv. Många frågar mig hur jag kan säga att allt är så fritt och att det är bara att söka Gud så löser sig resten. Men jag vet att det är så. Gud är inte död. Vi behöver inte tänka ut hur vi ska förändras. Gud skriver in sin lag i våra hjärtan. Då blir det inget presterande, då blir det en verkligen längtan att få leva som Gud vill.  

Våren 2011 lämnade jag Umeå för praktik i grannstaden. Att flytta från en kyrka och kompisar som jag kände mig mycket trygg med var lite tråkigt. Men jag gjorde det inte av min egen vilja. Jag kände en stark uppmaning att göra det. Ja, Gud var väldigt tydlig med mig att det var det han ville. Och för mig var det bara att tacka ja till det. Min första flytt var till Luleå. Där kom jag snabbt in i kyrkan och trivdes otroligt bra med gemenskapen och undervisningen. Det var härligt. Vi hade en söka-Gud-helg (dvs temat att söka Gud i allt) i Luleå och jag åkte även till Uppsala på en påskkonferans. Allting med konferans var väldigt nytt, men jag insåg att det var en fantastisk möjlighet till bra och djupare undervisning. Oj vad jag kände mig som ett litet lamm som vacklade på små ben. Men jag visste att jag följde rätt herde. Och då spelade det ingen roll om min fina välpolerade yta brast. Jag ville leva ärligt och öppet för Gud. Under nyåret 2012 gick jag på mitt första kristna läger och jag kan inte beskriva hur underbart det var. Vi fick så bra undervisning, tid med Gud och tid med varandra. Jag bad mycket just då. Jag hade under hela hösten känt en stark längtan efter att verkligen få söka Guds mening med mitt liv, och den längtan blev allt tydligare under lägret. Ja, jag älskade Gud.. Åh, vad jag älskade Honom.

Min andra flytt gick till Pajala. Jag kom tillbaka till den församling som jag växt upp i som liten. Det var på många sätt väldigt kul att se alla mina gamla kompisar, men samtidigt också väldigt jobbigt. Jag trivdes inte alls. Jag gav knappt det en chans. Jag fick klumpar i magen. Jag bad ofta om att Gud skulle göra mig ödmjuk inför att det var annorlunda här. Det var mer kyrkligt, mer stelt och mer religiöst och jag fick tillbaka känslor om att inte känna mig tillräcklig. Innan jag gick till gudstjänsten kunde jag be flera gånger att Gud skulle hjälpa mig att förstå det som sas och acceptera det. Ja, jag bad till och med några dagar innan. Men Gud gav mig inte ett enda bönesvar. Varenda gång gick jag ut från gudstjänsten med en ännu större klump i magen. Jag passade inte in hit. Jag fattade inte varför. Hur kunde det bli så här? Varför svarade inte Gud på mina böner?

Vi starade en bönegrupp, som jag trivdes i. Det var faktiskt mysigt, även om vi aldrig blev ett större gäng. Att be tillsammans, gav mig så otroligt mycket styrka och kraft. Jag kände mig glad och jag tror att vi alla blev glada av det. Jag förstod att den här flytten som jag gjort, innebar en prövning för mig. Och fastän jag kanske inte förstod syftet, så ville jag ändå lita på Gud. Han visste vad han gjorde. Han fanns där och även om jag inte fick direkta bönesvar, så visste jag att han lyssnade på mina böner. Och förstod.


Idag lever jag fortfarande med Gud. I Pajala. Och min väg med Gud har inte varit spikrak.. Den har varit fylld med tvivel och felkörningar. Men det har varit värt allt! Att leva med Gud är att ha någonting mycket mycket större. Jag kan skratta åt skämt, vara glad över mina vänner och fira mina årsdagar. Jag kan bli ledsen över relationer, glömma bort att se människor och tycka att livet blivit tråkigt. Precis som alla kan. Men jag kan också någonting annat. Jag kan vara glad på ett sätt som aldrig varit möjligt innan, jag kan ha en mening som jag aldrig trott att jag kunnat och jag har fått upptäcka gåvor i mig som jag inte visste fanns där. Även om livet känns piss, så finns en underton av tacksamhet. Även om jag känner att jag ska spara pengar, så finns viljan att vara givmild. Att leva med Gud är att leva med andra glasögon. Det är att se någonting som inte alla ser. Vi lever i en sönderfallen värld med så mycket ondska. Men jag vet att Gud kan tända ett ljus överallt. I varenda människa. Det vet jag. Han gjorde det i mig. Det kunde aldrig mitt tidigare liv ge mig.

Jag känner mig mycket välsignad i mitt liv just nu. Jag har ett jobb som jag trivs med och jag tror också att det var Guds mening att jag skulle göra det här. Och jag bor på ett ställe där jag har personer som jag tycker om i närheten. Ibland kan jag känna en saknad av kyrkan, kompisarna och av allt jag fick lära mig i Umeå, men jag vet också att det här är Guds plan. Och när jag följer Guds vilja, då blir det alltid det bästa. Jag drömmer ibland om att Pajala ska förvandlas. Att alla församlingar och kyrkor och alla som inte är kristna, ska plötsligt få vakna upp och se Jesus. Och att de plötsligt sänds ut en hunger bland människor här. Jag drömmer ibland om att jag ska kunna hitta rätt här i Pajala, hitta min plats. Jag ser inte Guds plan med det just nu. Kanske förstår jag det längre fram. Kanske vill Gud ge mig tid därför att han ser att jag behöver tid. Jag vet inte. Men jag litar på Honom. Jag drömmer också ibland om att i framtiden åka ut och jobba med ungdomar i U-länder. Ja, i och med att jag sökt Guds vilja mer, så blir den längtan allt tydligare. Men idag vill jag spendera min tid på att läsa mycket ur bibeln, be, fördjupa min relation med Gud och få vila vid korset, precis som Maria från Magdala gjorde. Jag lever inte det perfekta livet i världens ögon. Men många gånger när jag klagat till Gud i bön (för det får man göra), så slutar det ofta med mycket tackande. För Gud påminner mig så ofta om hur väl han har ställt det för mig.

Jag har berättat tidigare att jag fått en uppmaning att läsa Thessalonikerbrevet. Jag har bett mycket om att Gud ska vägleda mig. Och plötsligt kom det bara till mig. Det var som en inre röst som sa "Maria, läs thessalonikerbrevet". Jag hade ingen aning om vad det stod i den. Men jag gjorde som jag trodde var rätt. Och jag läste om hur Paulus var så glad över hur starka människorna i församlingen var i sin tro. De visade kärlek och levde i kärlek. Nu ville Paulus skriva till dem och uppmana dem att fortsätta överflöda i kärlek. När jag läste det där brevet, så blev det så starkt i mig. Det var som att Gud verkligen satt och sa det där till mig. Jag kände mig så igen i deras situation. Jag älskade Jesus. Jag gör det idag. Bibeln som hade varit så jobbig och läsa, blev någonting helt annat. Det var som att de där orden hade börjat leva och träffade mig rakt i hjärtat.

Och tro inte att jag lever ett fulländat överlåtande liv till Gud idag, för det gör jag inte. Men jag säger som Paulus "Jag sträcker mig mot det som ligger framför mig och löper mot målet". Jag har utsträckt min hand i den härlighet som Gud vill ge i våra liv på jorden, med helande och välsignelse.. och mina fötter springer mot himlen, mot det som ska komma efter döden. Och jag tror att den positionen är den allra bästa man kan vara i.

Jag skulle kunna fortsätta hur långt som helst. Men det är inte det som är meningen. Jag vill berätta det här, för att du ska få veta hur det kan vara att leva med Gud. Livet med Gud är inte en dans på rosor. Det är inte att alltid känna närvaro och Helig Ande. Det är inte att leva ett perfekt och fulländat liv. Ibland kan det låta så, när vi kristna pratar.. Men det handlar egentligen om att ha någonting som du inte kan få hos någon annan. En överflödande kärlek. En frid. En glädje som är större än alla skratt och skämt. Det är att tro på sanningen! Att följa den. Vi är människor. Vi tvivlar, vi lever långt från Gud och vi ser inte alltid de förändringar Gud gör i oss. Men Gud är en levande Gud. Han är kraftfull och närvarande. Om våra liv är krokiga och våran tro går lite upp och ner, så gör inte Gud det. Hans kärlek och närvaro är alltid densamma. Vi behöver aldrig ta en prognos på Gud. Han är den han är. Han vill det han vill. Men för en del människor tar det tid att bygga upp relationen med Gud. För mig tog det länge innan jag kunde höra Guds röst. Helande och tillit skapades inte över en natt.. det tog tid. Det tog år. Och man måste ge det tid. Jag kan så tydligt se det i mitt liv. Det är som ett praxexemplar. När jag längtat att vela bli "riktigt kristen", så har jag fastnat i mina egna föreställningar. Men när jag sökt Gud (tex genom bön, bibelläsning, konferanser eller liknande), så har jag också lärt känna honom. Jag pratar inte nu om nivåer av kristendom. Det finns inte en enda nivå att uppnå. Jag pratar bara om att lära känna Gud mer. Och våga lita på honom.

Jag har nu velat berätta min historia om vad som hände efter dagen jag bestämde mig för att följa Jesus. Om när jag fått bönesvar och hur härligt och underbart jag känt det. Om min längtan efter en nära och intim relation med Gud. Och om de tider som det varit jobbigare, om prövningar jag fått och om böner som inte besvarats. Livet blir aldrig detsamma efter att ha mött Gud. Och det är jag glad för. Jag hade kanske en fin välpolerad yta innan. Men nu har jag en flod av kärlek i mig. Och jag kan ibland känna så tydligt hur den rinner in i mig från Gud, och ut ur mig till andra människor. Jag har inte förändrat mig själv, jag har inte strävat efter att passa in hos Gud. Gud har tagit emot mig när jag kände mig på botten. Och han har förändrat i mig och byggt i mig som ingen annan kan. Ingen kan komma och säga "Tack Maria för att du är så god, för att du lyssnar, för att du skriver bra eller för att du är en förebild". Ingen. Därför att den enda som är värd att tacka, är Gud. Allt är hans verk. Jag hade aldrig kunna bli den jag är idag, utan Gud. Så min uppmaning till dig är: I alla livets stunder, lita ALLTID på Gud!


NYHET! Flytta din blogg till Nattstad - nu kan du importera din gamla blogg - klicka här!
Min tro
 ·  
« 14 augusti 2012 Bloggtips! »



Laddar kommentarer
NAMN:

Ditt ip: 54.226.168.96
BLOGGLÄNK:

sattamaria
Umeå
My mission: to know Jesus and make him known. Contact: sattamariablogg@gmail.com

Följ mig

Bloggarkiv
Statistik