Trots att jag har en enorm rädsla för sprutor och mitt eget blod så var jag tvungen att inse,
den var tvungen att åka bort.
Jag vill inte helt plötsligt bli sliten ifrån mina närmsta på grund av en ökad risk för sjukdom för att jag inte skulle klara av att ta bort mitt födelsemärke.
Det har växt nu ett tag och gjort ont till och från.
Så i tisdags var det att lägga sig på bordet vaken och känna hur paniken smög sig fram.
Jag stod där först i byxor och bh,
grät och med paniken i halsen.
Så sa läkaren att jag kunde ha mitt linne på ändå och det gjorde mig ju lite gladare för där hade jag legat med ett fönster i rummet och i bara det på mig och tårar så långt det gick.
Hon frågade mig vad det var som var så läskigt så berätta jag att jag var rädd för sprutor efter en av de första gångerna jag skulle tagit blodprov hade en väldigt dålig sjuksköterska som inte var speciellt försiktig så jag hade blivit sövd då istället.
Nu var jag ju tvungen att ligga där ändå vaken och inse att det här gick inte att prata sig ur eller ens prata sig till att bli sövd.
Åh nej inte alls,
så där låg jag med gråten i halsen och panik och skrek till henne efter att jag fått en gardin för så jag skulle slippa se det.
Jag skrek och skrek för att slippa det,
sa att jag ville ha kvar det, att jag ångrade mig.
Men det jag fick till svar var nu är du här, nu får du ta bort det.
Jag är ju glad ändå nu över att jag fick det svaret för annars hade det aldrig blivit av.
Men jag är öm fortfarande, tar Panodil för att slippa en extrem värk.
Tvättar det och ser till så att det får luft men samtidigt så jag slipper se det.
Första dagen fick mamma byta och tvätta det för jag hade sån panik, hade bara tappat kontrollen i duschen och trillat ihop.
Kan ha varit en chock eller så svimma jag helt enkelt men tillräckligt för det skulle göra ont i hela kroppen sen.
Andra dagen var jag lite rädd för att ta på det och tvätta, så gjorde det så försiktigt jag kunde.
Nu klarar jag det galant känns det som men är ändå lite på min vakt.
Det är först den 5 december jag får ta av stygnen och det kommer vara en lättnad då.
Just nu får jag knappt anstränga mig, än mindre gå i trappor och det känns ibland som att den här operationen gav mig ett handikapp.
Har inte varit i skolan heller för den delen sen operationen blev av.
Den var på sidan av min mage och var en del av mig men nu är den borta.
Första bilden när jag kom hem
Andra dagen efter att ha sovit en natt i plåstret och med en kompress jag fått lägga på då jag blödde igenom
Så här ser det ut nu men har lagt över en kompress nu
