Jag kanske är lite speciell. Men jag undviker, och har gjort det hela mitt liv, att få djupare känslor för någon. För så fort jag erkänner min kärlek till någon inför mig själv så kryper en rädsla att förlora den jag älskar under skinnet på mig.
Jag blir lätt förälskad - och jag har inte svårt för att lita på folk. Men steget därifrån är över ett bråddjup av gamla känslor. Det har med min pappas död att göra. Han försvann innan jag hann fylla tre år och sorgen över att jag aldrig under hela mitt liv kommer att träffa honom har förföljt mig sedan dess. Typiskt va, kvinnor med komplicerade relationer till män har någon typ av pappakomplex! I mitt fall är det så. Jag har sökt hans ersättare hela mitt vuxna liv, och när jag funnit kärlek har jag gjort allt för att skrämma bort den för att den lilla flickan inom mig fortfarande minns hur ont det gjorde att bli lämnad - för gott.
Det tråkiga är att på grund av det här har jag gjort illa alla män som vågar älska mig. Jag har förklarat varför, men det har inte gjort smärtan och frustrationen mindre för dem. Han som älskar mig vill se mig lycklig, men ju mer kärlek jag får desto räddare blir jag. De enda som någonsin har nått fram till mig med sin kärlek är mina barn, min faster och min syster. Så Benjamin, min son, är därför den som jag kallar "mannen i mitt liv". Först när jag fick honom i mina armar förstod jag vad kärlek kunde vara - och hur skönt känslan av att vara villig att offra sitt liv för någon annan, om det skulle behövas, kunde vara.
Så som ni förstår är jag ingen lätt person att leva med. Jag hoppas att ni tar med det i beräkningen om ni läser något negativt om min partner! För att förklara ytterligare så länkar jag "min" låt. Texten beskriver på pricken hur en flicka som jag är att förälska sig i. Många gånger har jag tänkt tatuera in en varningstext i pannan på mig själv! :-)
Love!
