maysumaleehawbring
May, 21 år, Eslöv
21 år & tvåbarnsmamma till mina fina döttrar, Haley 100807 & Miley 120821<3
Bor i en liten stad i Skåne tillsammans med mina flickor och min fina kille! Han är inte pappan till mina barn, men han är en stor del av vårt liv!
Utbildad nagelteknolog. Hade salong som jag nu tagit paus ifrån! Börjar plugga till höst!
Här skriver jag om vår vardag och allt annat som dyker upp i mitt huvud!
Hoppas ni kommer tycka om bloggen.

/kärlek.
Kontakt: mayhaw93@hotmail.com
Instagram: mrsmaysukdee

 

Förlossningsberättelsen - Miley

Måndag den 20e Augusti klockan 06.32 stiger jag upp för att gå och kissa. Väl tillbaka i sängen och jag ska försöka somna om så känner jag hur det drar i magen, det gör ont. Inte värk ont, det kändes inte alls så som jag hade med Haley. Så för mig var det inga värkar. Efter en stund så lägger det av, jag försöker somna om igen, då kommer smärtan igen, denna gången lite skarpare.. Jag blir lite fundersam, väcker Hampus då är klockan 06.50 något, den killen reagerade nästan inte alls. Det var som att väcka en död helt allvarligt. 
Han sa ja, okej men det är bra. Sen somna han om mer eller mindre. Jag blir lite ilsk, skiter i honom tar min mobil, går in på FB, känner en till smärtsam dragning, och en till, och nu är klockan över 07, väcker Hampus, puttar på honom och säger att jag antagligen fått värkar, att det gör jävla ont nu. Han tittar, säger "okej" på nytt vänder sig om och sover vidare, för att sedan vända sig tillbaka och halv sätta sig upp och säga "har du värkar? ska du föda? då kör vi in till sjukhuset nu"
Ja, min reaktion var typ "idiot, jag ska inte föda än, så ont har jag inte. och för att man ska få komma in till sjukhuset måste man ha 5-6 minuter minst mellan värkarna.(omföderskor brukar få åka in redan om de är 5-6 minuter mellan värkarna.)"

Han sa inget mer, han insåg ganska fort att det började nu och det inte var lönt att slänga ur sig onödiga kommentarer. Jag försökte vila. Hampus ringde syrran för att fråga om jag kunde låna deras badkar, Lina var här nere, jag sprang ner vid halv 8 och skulle duscha, hampus bäddade madrassen åt mig, alla var ganska tysta. Jag var koncentrerad som fan. 
Haley sov ännu, men vaknade ganska snart. Runt 9 halv 10 var hon uppe. Jag låg då redan på madrassen, hade jävla ont, men värkarna avtog ett bra tag. Så då passade jag på att vila, och i den stunden trodde jag bara att det var falsk alarm, som tidigare. Fick vilat några timmar, Hampus hade bett Haley vara tyst. Och konstigt nog var Haley väldigt lugn den morgonen/dagen, hon var lugn, tyst och hjälpte till bra. Precis som hon fatta. 
När jag vaknade igen vid 12 tiden var jag så jäkla hungrig, bad hampus sticka ner och köpa en klämma på bageriett. Och en vetelängd, det gjorde han. Och Lina var tillbaka. Undertiden jag åt klämman, kom helvetet tillbaka igen. Mer ont, dock lika länge mellan varje värk. Ja, minst 20 minuter. Jobbigt och väldigt drygt. Lina tog Haley till stadsparken, medans jag låg och kved hemma. Hampus packa BB väskan för att vara säker, sedan bad jag om att bli körd till syrran då jag hade så jävla ont. Han körde mig dit, jag kved. Kom dit, och syrran tog hand om mig, hade tappat upp vatten och jag hoppade genast i badet. Det var känsla, det var så jävla skönt. Obeskrivligt. 
Syrran satt där med mig, vi snacka, värkarna kom och gick. Ryggen gjorde mest ont under bad tiden. Syrran masserade mig. Fan vilka änglar jag har vid min sida. 
Hampus körde hem sålänge och städade ifall jag skulle åka in så vi kom hem med den lilla till ett rent hem sen. Och såklart packade han klart det sista, gick ut med djuren och sen kom han till syrran. Då var jag uppe ur badet och det hade ännu en gång lugnat ner sig, jag satt i soffan fick en fläkt på mig, underbart! 
Jag åt lite kakor som vi tog med, hade till och med tagit med mig mitt öl glas med kiviks päron dricka i och is såklart. Snacka om besatt.

Sen kom Hampus med Haley, jag var utmattad, varm och trött. Och ont hade jag. Hampus passade upp mig, likaså min syster. Syrran tog ut Haley på deras innergård och lekte med grannbarnen. Undertiden sov jag och Hampus. Då hade jag inte alls ont, vi blev bjudna på mat, inte alls ont igen, då var klockan runt 19. Kände ingenting mer. Så vi stack hem, gick ut med djuren. Hampus satt och titta på film medans Haley sov och jag låg på madrassen och försökte sova.

23.53 ligger jag på madrassen och vänder mig om för att få till en rätt ställning att sova i, och när jag vänt mig om så knakar det till i hela underlivet på mig.. Och woow vilken vändning mitt liv fick, jag fick en rejäl jävla värk som gjorde så jävla ont. Jag skrek, ja, äntligen började det verkligen på riktigt. Det gjorde ont, nu kändes det som med Haley. 
I början var det Ok, det var 15 minuter mellan värkarna så det var lugnt liksom. 
Men det vände snabbt där också, när klockan är 00.12 börjar värkarna komma mer intensivt. 6-7 minuter mellan varje värk, det var värkar från helvetet vill jag säga. 
Det gick en stund. Hampus sa att vi skulle köra in i och med jag skrek här hemma. Nu höllt det inte längre, men jag visste att jag hade en bra bit kvar, jag sa att jag ville duscha. det var skönt, men det hjälpte inte mer. Duschade en timme ungefär, runt 01 så försökte jag göra allt för att inte tänka på det, hampus ringde in till förlossningen berättade hur jag kände osv.. De hade fullt upp så dem skulle ringa tillbaka. Då hade jag hoppat in i duschen igen, där satt jag. Det var skönt, hampus packade väskan, det sista som skulle i, mobil laddare osv.. Packade saker till Haley, ringde min syster, tog på Haley kläder och vid 3 tiden orkade inte jag mer. Jag sa att hampus skulle ringa in och säga att vi skulle komma in NU, smärtan går inte att förklara. 3 minuter mellan värkarna nu. Haley var klar, men hon sov ännu på soffan. Jag tog på mig kläderna, ställde mig vid divanen på soffan slängde ner huvudet på soffan och skrek. Haley blev självklart väckt utav det, jag fick grov ångest för det. Ja, jag tänkte på henne även fast jag stod/hängde där och hade ont. Hon kommer fram till mig yrvaken och nyvaken och klappar mig på huvudet och frågar om jag har ont. Jag tittar på henne och svarar "JA", hon lägger sitt huvud där jag har mitt, stående är vi båda två, dock somnar hon där. Stackaren. Som jag mådde när jag såg henne så. Hampus tog på henne skorna, sa att hon skulle till Min och David, att hon skulle få sova där, för att hon sen skulle få bli storasyster. 03.15 var vi hos syrran. Jag pussade Haley, berättade att vi kommer snart igen. 
Vi kör in till Lund, stannar om Statoil och köper lite snacks och dricka. 
Kör sedan till sjukhuset, stannar så nära så möjligt. Ringer på dörren, en jävla tid tar det. Tillslut kom hon öppnade och vi gick in, fick gå längst in i korridoren, fick mitt rum, klockan var 03.40 när vi kom in till rummet. Rum nummer 1. Gick in och la mig på sängen, hon satte på CTGn som skulle mäta lillans hjärtljud och mina värkar osv.. Fick panik, då jag inte kunde ligga stilla med den på. Jag hade ont, väldigt ont. Men jag var tvungen, hade den på i ca 40 minuter. Läkarna och barnmorskan var väldigt trevliga. 
Jag kunde snacka trevligt imellanåt, Hampus sitter där och försöker komma på vad han ska göra för att få mig på bättre humör, han frågar om vi ska fota. Nej säger jag. Jo säger han, kom nu. 
Jaja, försökte poesera så gott jag kunde. Det gick inte. Det var omöjligt. 
Sen kommer barnmorskan in igen och kollar, jag var öppen 3 cm när klockan var 04.12. Omöjligt, jag borde varit öppen mer tänkte jag. Men nej, det ska segas, det ska gå sakta. Jävla skit. 
Jag fick mer och mer ont, värkarna höll sig längre stunder nu, och jag klarade inte det. Hade ont i svanken, ryggen och alla kroppsdelar jag har på kroppen. Hon föreslog ett bad, JAAA skriker jag. Bad är min bästa vän vid såna lägen. Hon tappade upp badet, sen kom hon in och kalla på oss. Vi gick dit, i min takt. Och hon sa att jag fick stanna när jag hade en värk, jag stannade. Lutade mig mot Hampus och skrek in i hans bröst, dubbelvikt var jag nästan och Hampus stod och höll om mig, efter värken gick vi och äntligen framme luktade det lavendel, det var så mysigt, jag glömde nästan för en stund att jag hade ont. Mörjt, tända ljus, lavendel doften, lugn musik, kall saft med IS i och ett varmt bad i en fin badkarr. Ja låg där i 30 minuter, sen klarade inte jag mer. Vid 05 var jag tillbaks på rummet, hon bad mig kissa. Jag gjorde det, med en jävla värk mitt i allting som höll på att ta livet av mig. 

Nu var det mer allvarligt, jag fick värkar som jag aldrig hade med Haley, jag var öppen 6 cm nu, och varje värk fick mig att vilja krysta. Men det fick jag inte, så dem bäddade upp en jäkla massa, fick sitta på en stol med en pilatesboll och en kudde och bara sitta och ta det lugnt, samtidigt som dem valde att sätta igång lustgasen, denna gången fungerade den på mig, för dem förklarade verkligen hur jag skulle använda den. Jag skulle andas in ända tills jag verkligen kände att den påverkade mig, till slutet mer eller mindre, så den blev min bästa vän genom hela resan. Men den räckte inte sen, och jag kunde inte sitta upp. Jag var tvungen att lägga mig ner igen, jag var trött. Bad om epidural, dem ringde narkosläkaren som skulle komma så fort han var klar med det han höll på med. Nu var klockan över 06.15, ingen jävla narkos läkare hade kommit, och jag skrek och skrek. Och nu började allting, varje värk jag fick började jag krysta. Jag fick inte. Så istället valde dem att sätta på CTGn igen, och jag var öppen 7 cm, så segt det gick. 
Nu kunde jag inte hålla CTGn på plats, då jag rörde mig himla mycket och sprattlade höger och vänster, skrek och slängde ur mig himla fula ord. 
Vid 07 bytar dem pass, jag får ny läkare, ny barnmorska. En dansk barnmorska som jag inte förstod ett skit av vad hon sa, men hon var bra, fin och trevligt. Lugn och hjälpte mig in i det sista. 
När klockan är 07, har inte den narkosläkaren kommit ännu, nu börjar jag fråga.. Då säger barnmorskan att det är bättre med det naturliga, för hon tror jag klarar det. Jag skriker samtidigt som jag har en värk och har lustgasen. Nu börjar jag verkligen krysta med alla värkar jag får, dem sa strängt till mig att jag inte fick för det var inte tillräckligt öppet, jag var öppen 8 cm då efter 07. 
Men jag kunde inte hjälpa det sa jag. Jag sa att jag måste, för att det känns som det är påväg hela tiden när jag får en värk. 
CTGn är på, men dem tappar allting då jag rör mig för mycket. Och dem var tvungna att höra bebisen hjärtljud hela tiden så dem fick stoppa upp elektroneroch sätta dem på lillans huvud. Det gjorde så in i helvetes ont. Det var inte alls okej för mig. Och så fort dem hade satt på dem så fick jag en värk, krysta som vanligt med och lustgasen hjälpte inte. Och nu fattade jag ganska snart att narkosläkaren inte kommer. Dem vill inte att jag ska ta sprutan, för att jag är tillräckligt öppen, och dem visste hela tiden att jag skulle föda snart. 
hampus behövde ut och sätta mer mynt i bilen, för han hade bara parkering till 08.40 och klockan var nu halv 8, läkaren säger "nej, det kan du vänta med. förhoppningsvis hinner hon föda innan det." 
Jo eller hur tänkte jag. 

Halv 8 och dem sätter upp något på sängen så jag ska ligga på sidan och ha ena benet upp i vädret. Där ligger jag särad mellan benen. Bebisen tyckte inte om när jag låg på rygg, så var tvungen att ändra position. Och tydligen skulle det sätta igång allt lite snabbare. nu var klockan 07.35 och jag får en jäkla rejäl värk, och krystar med så in i helvete och så hör jag hur det stramar till där nere, och dem säger till mig du får inte krysta, använd lustgasen, andas i den tills du känner att du är klar, men sen hör jag hur barmorskan börjar stirra upp sig och går fram till skärmen, där svaren från CTGn visas och säger, "nu hände det något May. Nu gick det väldigt fort, denna värken har öppnat dig helt nu. Nu är det dags May!" 
Jag frågar om jag ska föda nu, om jag är helt öppen?! 
"Ja" svarar barnmorskan.
Jag frågar då henne en gång till, "får jag krysta nu då? ska jag föda nu?" 
"JA, nu ska du få krysta May" svarar hon.

och 07.40 började jag krysta för mitt liv. dem bad mig andas och lugna mig efter varje krystvärk. Jag lyssnar på dem nu, men jag kände bara hur jag ville få ut min bebis. Jag krystar och krystar, tar i allt vad jag kan. Huvudet ute, sa barnmorskan. Under tiden jag krystar ser jag att en kille öppnar dörren in till mitt rum, det var narkosläkaren, han stängde lika snabbt igen. Efter att huvudet var ute så var det väldigt segt att få ut resten av kroppen, men dem hjälpte mig allt vad dem kunde, och jag kämpade. Jag tog ett djupt andetag, krystade en sista gång och äntligen kom hon ut, vår alldeles egna Miley, 07.46 kom prinsessan ut i världen. 

Jag grät, Hampus grät. Jag fick upp henne på mitt bröst direkt. Inte avtorkad eller något, och jag brydde mig inte ett dugg. Hon var vacker, men jag hade svårt att se då jag hade tårar i ögonen som täckte allt, Hampus tog fram kameran, vilket han inte gjorde under hela förlossningen då allting var så intensivt. Det gick för fort och Hampus behövde vara till hands hela tiden.
Läkarna sa undertiden att det var en tjej, vi visste ju inte könet innan. Jag var så lycklig. Äntligen. 
Det var en jobbig förlossning, dock inte lika jobbig som med Haleys. Men denna var intensiv, det tog på mig. Energin var verkligen slut efteråt. Jag var så trött, men kunde inte somna, jag var tvungen att titta på min bebis. 
Efter en timmes tid gick hampus ut och flytta bilen, jag ammade Miley. Japp, hon ammade första gången i över 1 timme. hungrig tös. Hampus sov, och jag kände hur jag behövde kissa. Men kunde inte gå ifrån. Rädd att det skulle svida också, men det gjorde det inte. Med Haley sved det så gud in i helvete. 

Detta var min förlossningsberättelse. Min resa för att jag skulle födda ut världens finaste tjej igen. 
Vi åkte hem från sjukhuset samma dag, och allting har gått som det ska. Hon är en frisk fin tjej. 

21 augusti 2012, 3802 gram, 53 cm och alldeles perfekt.♥



när vi precis hade kommit in och hampus fick för sig att vi skulle ta en bild.
CTGn är på, värkarna är igång och en tjock may på sängen. inte alls road. När den bilden togs kunde jag aldrig tro att jag var 4 timmar bort från att få träffa min andra prinsessa. 
Äntligen ute, en otroligt lycklig mamma och en otroligt rörd pappa. Och lillans lilla söta fot.
När allting var klart. Hela förlossningen är över. Efterarbetet också. Nu skulle min otroligt fina barnmorska som hjälpte mig in i det sista och min otroligt söta läkare som stötta mig varje minut ut och pusta ut efter en jobbig patient, hehe. Kommer inte kunna tacka dem nog för all hjälp och stöd dem gav mig. - på bilden ser ni en stolt tvåbarnsmamma och en otroligt fin Miley som är lite röd i ansiktet efter att blivit klämd av sin mamma, hehe. 

nu har hon fått kläder på sig. hennes första. nu är vi påväg till patient hotellet, efter att ha legat och väntat inne på förlossningsavdelningen i 3 timmar. 

Fler bilder finns. Men vet ni vad? Jag väntar med dem. På många utav bilderna ser man mina bröst/mitt bröst. Eller rättaresagt så ser man mina bröst på alla bilder. Och moderkakakn vill ni väl inte se? Eller? 
Vill visa bilden på när jag fick upp henne på bröstet, men den måste redigeras först. 
hopps ni är nöjda med berättelsen och bilderna.

 

 

Blogga med din mobil - Nattstad har kanske Sveriges bästa blogg-app - klicka här!

Så fort

Att tiden går så fort får mig att tappa räkningen och verkligheten ibland asså.

För exakt en vecka sedan låg jag här på denna madrassen och hade så in i helvetes ont. Inte trodde jag det var värkar i och med del avtog mot kvällen. Men vid den här tiden för en vecka sedan hade dem börjat igen och denna gången på riktigt..
Vem kunde anat de? Lilla M som aldrig ville ut till oss var äntligen redo liksom. Helt ofattbart för mig. Och jag kan väl erkänna att jag inte riktigt trodde på att det var sant, det som höll på att hända. Att jag snart skulle in till sjukhuset och föda mitt andra barn.

Fattar ni hur snabbt tiden går? Att det jag väntat på i över nio månader snart är en vecka gammal! Och jag är totalt in love! IGEN!
Inte visste jag att man kunde älska och ha så mycket kärlek inom sig! Jag visste inte att kärleken kunde bli så stor och så enorm! Jag trodde man sprack av för mycket kärlek. Men jag är hel, och kroppen är fylld av kärlek!
Jag älskar min roll som mamma! Det är obeskrivligt!
Och ingenting kan ersätta denna känslan, ingenting!
Jag är kär i mina döttrar, jag älskar dem och för mig finns det inget som är bättre än dem!
Kärleken är enorm helt enkelt!<3
/för en vecka sen var jag utan bebis, då var jag gravid och tjock. Fatta att tiden går så snabbt?!


 

Far & Dotter nr två

Välkommen till världen finaste och efterlängtade unge!<3

Som vi längtat efter dig. En dotter blev det, vår andra prinsessa som är lika fin som sin storasyster!
Idag 07.46 den 21 augusti bestämde hon sig för att titta ut!
Jag har legat här inne i rum ett på KK i Lund och fött ut ännu en prinsessa!
Hon har legat och tryckt i sig mat från mitt bröst sen hon kom ut, nu ligger hon hos pappa så mamma får vila och äta lite frulle.. Pappa Hampus är helt slut, men han var bäst. Bättre än bäst! Tack fina älskling för att du stått ut med mig och mina anfall ännu en gång, det är du som gör allt enklare! Tro de eller ej!

/ när tre blir fyra.


 

Madrass-häng

Idag har jag verkligen inte gjort ett skit. Men det är väl egentligen inte mer än rätt?
Jag har fått service med precis allt.
Och jag tackar mina fina för det.
Syrran tog hand om mig i badet, Hampus har tagit hand om allt annat här i hemmet och med mig, och så har vi fått hjälp med Haley. Jag kunde inte varit mer tacksam just nu!

Ingenting har hänt, det står stilla. Jag har ont i mellanåt, det sticker till och så försvinner det ett tag.
Jag önska att det bara sattes ihåg på riktigt, bättre att få igång allt på en och samma gång så man slipper detta lidande..
Natten är fortfarande inte över, men jag hoppas såklart på att slippa åka in nu mitt på natten. Men måste man så måste man!
Jag har ont i svanken som aldrig förr, är det ett tecken?
Det ömmar i baken och jag får ibland panik!
Hampus blev lite ledsen innan ikväll när han såg mig och ville ta över smärtan.. Om det gick, men nu går det inte. Bara tanken av att han bryr sig lindrar mycket!
Inatt sover vi nog här nere på bottenvåningen så jag slipper trapporna upp och ner om det ska vara något sen!
Så det blir madrass-häng. Så som vi hängt hela kvällen!

/ tack för mig.

 

Ja, men kom igen då..

För 2 timmar sen började magen helt plötsligt göra ont. Bebisen rörde sig hejvilt, började ett tag tro på värkar. Men sen kom jag på att det skulle vara för bra för att vara sant! Så jag ångrade mig och gissade på bajs-ont i magen.
Men det kändes inte som bajs-ont men jag väntade för att se. Min mage och allt det dära som tillhör nummer två har för mig varit en ren process! Iallafall satte jag mig på toaletten där ingenting hände och magen fortsatte att göra galet ont!
Efter ett tag kan jag inte andas, magen fortsätter att göra ont på ett märkligt sätt..
Och bebisen rörde sig hela tiden! Då började jag faktiskt bli lite nervös.
Men dock har bebisen lugnat sig nu, men den rör på sig ännu och magen gör fortfarande ont. Eller ont kanske är fel ord, men det svider till vid livmodern, och gör mer ont på övre delen av magen.. Jag vet inte vad det kan vara eller är. Men inget vatten har gått, och inte slemproppen heller. Andningen är fortfarande svår i mellanåt. Men vi håller koll!

Jag mår också extremt illa. Så jag vet inte riktigt vad det är.
Ja, vi håller koll och håller en tumme. Inte för att jag tror att det är något speciellt. Det kan ju som sagt bara vara min mage som lurar. Jag har ju problem med den i vanliga fall redan så!
Men ändå, vi peppar! -ja, men kom igen nu då!
Eller vad säger ni?

 

säg mig

Trodde aldrig att det skulle vara såhär segt att vara gravid. Eller det är ju långt ifrån segt att vara gravid, men efter att ha gått över tiden i snart 2 veckor eller vad det är  så är det rätt segt. Det är för jävligt, och jag önska att man aldrig behövde gå över tiden! Att dem typ satte igång en direkt. 
En dag känns nu mera som 9 månader. Och hela tiden sitter man och väntar in en värk. 
Tror nog aldrig jag längtat så mycket efter en värk faktiskt.. Men det är väl bara som jag säger nu, det ändras väl sen när värkarna väl kommer.. 
Men då vet jag iallafall att det är på G
Nu känns det som att inte ett skit händer, att ingenting går framåt att det typ står rent stilla.. Och det gör det ju, allting står så stilla det bara kan göra! inte kul, tro mig. 

Säg mig ni som också gått över tiden, hur gjorde ni för att era dagar skulle gå fortare? Hur gjorde ni för att inte tänka på det jämt och ständigt? 
/desperatavhjälp..


 

 

märkligt..

Satt precis och läste en blogg där tjejen också är gravid och också snart ska föda, tydligen låg hennes järnvärde på samma som mitt, och hon fick akut behandling.. Dock utan att behöva beställa hem järn injektioner och betala närmare 1000 spänn. Utan det hjälpte dem på sjukhuset henne med, hon fick tydligen först blod och sen järn injektion via dropp. Utan att behöva lägga ut de där 1000 kronorna..
Efter det så var värdet som det ska vara alltså runt 110

Då tänker jag lite såhär, varför fick inte jag den akuta hjälpen då med tanken på att mitt järnvärde också är runt 85-86
Varför måste jag beställa hem järninjektioner dagar innan och lägga 1000 spänn efter det? 
Det tycker jag är himla märkligt.. Egentligen bryr jag mig ine, 1000 spänn är mycket, men mitt och bebisen liv och mående är för mig viktigare.. Men varför är det inte samma överallt?! Varför är det olika från kommun till kommun eller från barnmorskemottagnin till barnmorskemottagning?! Det är det som jag tycker är himla märkligt! 
Jag tycker ju att det ska vara samma överallt. Men det kan ju bara vara jag som tycker det.
Ville egentligen inte få ut ett skit med detta. men jag ville bara skriva av mig lite..
/märkliga regler och grejer.. 


 

Buken

Trots tjat om bebisen och att den aldrig vill dyka upp så står jag i smyg framför speglen i vår hall och beundrar magen, min fina preggo mage! För jag vill inte ångra det sen att jag inte tog till vara på den finaste magen medans jag hade den!
Jag vet ju att det blir så lätt att man börjar sakna sin tjocka mage. Den magen man så stolt visade upp och var glad över!
Magen blir nog inte större än vad den är, men ack så fin den är fortfarande! Den blir ju bara finare och finare!
/tar vara på buken.

 

Såhär är läget..

I och med så många ställt frågor så tänkte jag svara på alla frågor i ett och samma inlägg då det handlar om "samma sak"

Idag var jag hos barnmorskan, för vanlig kontroll och så kolla vi såklart mitt järn då jag haft väldigt lågt järnvärde. Så dem har velat hålla "koll" på det lite extra nu den sista tiden. 
Inte nog så snackade vi såklart om graviditeten osv, jag har ju gått över tiden och det har gjort mig fruktansvärt irriterad. Magen är ivägen, längtan är enorm och det börjar bli otroligt påfrestande nu. 
Förhoppningsvis så var detta mitt sista BM-besök. Om inte så har jag en tid till på tisdag, men jag hoppas att jag fött tills dess. Och jag fick även veta att jag som har så lågt järnvärde kommer att antingen akut få en tid för järninjektion, men det var något som inte ville planeras in då allting kan hända.. Det är svårt att planera in sånt nu, och sen för att man måste beställa hem själva järninjektionen och det tar ju också några dagar. Vilket barnmorskemottagningen här helt missat. 
Så antingen får jag ta det efter förlossningen och få blod eller så hinner vi fixa det här och nu liksom. Men det tror jag knappast! Inte om jag inte får hem injektionen inom en snar framtid liksom. 
Och någon igång sättning ville dem inte göra då mitt järnvärde är som det är. 
Så nu är det bara till att börja käka järntabletter oavsett hur förstoppad jag kommer att bli.. Jag är inte nöjd över det, men vad ska man göra när man inte har flera val? 

Denna graviditeten har varit otroligt jobbig och jag tror nog jag har fått lära mig en hel del. Förr var graviditeten för mig vacker och underbar. Nu har jag fått se flera vinklar och bilder. Den är fortfarande vacker osv, men absolut också smärtsam och jobbig. Och det kan säkert bli värre när förlossningen väl sätts igång, jag vet inte. men jag kommer inte hoppas på en enkel förlossning denna gången. Utan jag håller läget lågt än sålänge. 
För inte vill jag förvänta mig en förlossning från änglarnas värld. 

Men trots denna historian så längtar jag så otroligt mycket efter det nya livet. Jag vill så gärna föda att det för mig är svårt att fokusera på allt annat. Jag är mer irriterad och arg än vad jag är glad nu mera. Och för många är det konstigt, men för mina närmaste är det förståenligt.. 
Och det är knappt att jag vill blogga längre, men jag gör det ändå bara "för att" tänka på något annat. 
Ni märker säkert hur många inlägg liknar varandra. Men det är enbart för att jag inte kan fokusera längre. Det står stilla! 
Det är för mig jobbigt och väldigt påfrestande! 
Men jag kämpar, det gör jag. Men att föda här och nu hade inte gjort mig ett skit ska jag tala om för er! 

Hoppas nu ni fick en bra förklaring på hur hela situationen ser ut!
Håll ut tillsammans med mig.. 
/ jag vill bli morsa igen.








 

 

Ny vecka, nya tag

-god middag! Eller egentligen inte.

Jag kommer vara kort idag för jag förtjänar att vara det.
Natten slutade? - jo, sluta med att jag grät mig igenom halva natten. Kved och gnällde!
Hampus försökte hjälpa mig, men jag ville inte ha någon hjälp. Jag är inte handikappad var mitt svar tillbaka..
Jag tror inte jag vill inse sanningen riktigt. Jag är mer eller mindre handikappad. Inte nog för att jag grät för att jag ont, utan också för att jag kände mig sådär värdelös och det känns som jag är ett stort besvär..:/
Att inte kunna göra något själv är HEMSKT!
Jag är som ett jävla vrak.
Men jag försöker att inte tänka på det, men det går sådär kan jag säga. För allting, precis allting går imot mig just nu!

Och inte blir det enklare när jag går in på FB och ser hur andra fått sina barn och lägger upp bilder och sånt.. Det är ju nästan hemskt att säga det men i vanliga fall är man glad för deras skull, men jag känner knappt någon glädje längre! Klart jag blir pirrig och glad och kär i dessa små, men sen slår mig tanken hur jävla ont jag har och då försvinner allt igen!
/bitter kan ni kalla mig.