Presentation picture
maysumaleehawbring
May, 21 år, Eslöv
21 år & tvåbarnsmamma till mina fina döttrar, Haley 100807 & Miley 120821<3
Bor i en liten stad i Skåne tillsammans med mina flickor och min fina kille! Han är inte pappan till mina barn, men han är en stor del av vårt liv!
Utbildad nagelteknolog. Hade salong som jag nu tagit paus ifrån! Börjar plugga till höst!
Här skriver jag om vår vardag och allt annat som dyker upp i mitt huvud!
Hoppas ni kommer tycka om bloggen.

/kärlek.
Kontakt: mayhaw93@hotmail.com
Instagram: mrsmaysukdee

 

In love with myself


Kan med handen på hjärtat säga att de senaste veckorna gjort mig klok. 
I början när allt hände så trodde jag aldrig i min vildaste fantasi att jag skulle kunna komma på benen igen och överleva nätterna ensam och låta dagen gå. Igår insåg jag vilket liv jag har, har 2 helt underbara barn som jag älskar mer än mitt liv, har en underbar familj som jag aldrig skulle klarat mig utan, massa kärlek till min mamma som ringt mig varje dag och frågat om jag ätit och påmint mig att jag inte får glömma bort mig själv. Inte nog, jag har tamejfan de allra finaste vännerna på jorden som finns där för mig, och gör mig till den människan jag är idag. Sprider extremt mycket kärlek, och delar tankar med mig.
Vi hittar på sådär mycket skit och skrattar ihjäl oss varje jävla kväll. Hur har jag ens klarat mig utan er?
Jag trodde aldrig att mitt liv skulle rulla vidare, att stormen någonsin skulle ta slut. Jag trodde att jag skulle deppa sådär i flera veckor till.
-
Vet ni vad? För en gång skull är jag jävligt stolt över mig själv som tagit detta bättre än jag trodde. Jag saknar såklart de liv jag hade innan, men detta öppnade många nya dörrar för mig! Dörrar jag aldrig hade öppnat annars.
Men trots allt detta så är jag kluven..
Allting löste sig mot sitt slut, därför känns det så bra i mig. Men ändå så undrar jag om det verkligen kommer att bli bättre den här gången? Tänk om de inte funkar och allt istället blir kaos? Tänk om jag gått på en nitlott igen? Tänk om jag förlorar allt det jag hunnit bygga upp nu? Tänk om min mur som jag byggt upp igen rivs ner? Ja, tankarna är många... Just nu i det här läget vill jag inte tänka på mina känslor, för jag vet att dem försvinner med tiden. Det jag tänker på nu är mitt eget liv, mitt eget mående.
Förut visste jag exakt vad jag ville. Nu såhär så är jag osäker.
Allt har fallit på plats så naturligt och jag har tagit detta jävligt bra!
antar att detta är ett jävla ilandsproblem...

Oavsett hur kluven jag är, så är lyckan i min kropp just nu obeskrivlig! -skam den som ger sig!


 

Blogga med din mobil - Nattstad har kanske Sveriges bästa blogg-app - klicka här!

Well, you only need the light when it's burning low

Depp.. Ännu en kväll, natt ensam. Det känns som det hände för en evighet sedan. Det går så snabbt men ändå så sakta. 
Även hur mycket jag än vänjer mig, oavsett hur bra jag än kan sova, så är tankarna där och spökar med mig. 
Jag tänker inte så mycket på det som hänt längre, men jag saknar att tillbringa kvällarna med någon efter att barnen lagt sig. Jag saknar att veta att jag vaknar upp till någon eller går och lägger mig vid någon. Saknar mina godnatt pussar och hur man känner närhet och trygghet. Jag vet inte om det är trygghet jag är ute efter. Men jag saknar det såklart. 
Jag saknar att ha en normal vardag, att båda är på varsitt håll men att man har något att se fram imot när man kliver innanför ytterdörren här hemma. Jag saknar att äta och laga mat med någon. Jag saknar allt det där vardagliga. Och hur vi gjorde spontan saker hela tiden. Jag saknar att kunna prata med någon och kivas och veta att vi hade varandra. 

Jag önskade att det var enklare att leva själv. Men jag har knappt gjort det på 6 år. Eller jag har inte gjort det på 6 år. Detta är första gången jag verkligen är ensam. Och jag känner mig inte hel. Han var ju min andra halva. Och måste jag hitta en ny halva?! Jag känner inte för det. Jag känner inte att någon kommer att kunna fylla ut de tomma platserna i mig. Men jag kan ha fel, men kan ha rätt också..
Jag saknar allt ihop. Men detta kan även vara lärorikt för mig i framtiden. 
Jag har min familj, och min syster har kloka ord. Och min bror lyssnar så bra. Hur fan kunde jag födas till den som har mest otur i kärlek? Det måste ju seriöst vara något fel på mig… Hur kan folk ens vilja ha mig?! Eller det är kanske inte något som syns?! Man börjar fan undra.. 
På loppet inom ett år, förlorade jag två. Ena som jag tillbringat mer eller mindre hela mitt liv med känns det som, den andra som jag mådde så bra med och som fick mig att känna en sån enorm trygghet. Fuck kärlek säger jag bara! 

/kräkreflexer

 

Hur länge orkar man?

Jag känner hur mitt humör pendlar mellan bra och dåligt hela tiden. På dagarna mår jag bra, på kvällar/nätter känns det mer. 
Hur länge orkar man egentligen? Imorse så kändes det som att jag inte kunde stå, jag bara skakade och det kändes som att jag skulle svimma rakt av. Jag har knappt ätit sedan i fredags, jag sover 2-3 timmar per natt. Och jag har tänkt alldeles för mycket.
Jag trodde aldrig att en människa pallade så mycket. Jag har pallat mer än jag någonsin trodde. 
Så om jag inte blir stark efter detta så vet jag fan inte vad asså. 
Kvällarna när barnen lagt sig är ganska jobbiga. Det är rent tyst, ingen tv och ingen att kolla på bra program med så som man brukade. 
Jag har roat mig jäkligt bra ikväll, men någonstans i mig försöker jag trycka i mig själv att det är helt ok. 
Det är det, men klart de fortfarande känns. 
Man känner ju de hela tiden..

Just nu ställer jag mig själv den frågan; -är det värt och sitta och vänta och hoppas och tro på en person som inte vill ha en mer än när personen känner sig sårbar och ensam? Är det värt denna ovissheten jag går runt och lever med nu? Är det värt att klandra ner sig själv totalt för att man hoppas på något som man VET inte kommer att komma tillbaka? Falska förhoppningar eller inte, så är frågan om allt är värt det? 
Är det meningen att man ska gå runt och må dåligt och vara olycklig för en sån här sak? Är det värt att leva olyckligt när livet är så kort?
Är det inte bättre att leva en dag i taget precis som om det vore sin sista? Gå runt lycklig och veta att man åtminstone dör lycklig?!
Oavsett hur mycket hjärtat vill, så orkar hjärnan inte mer. Jag tror att hjärnan måste vara med och bestämma lite också. 
Vem vet, kanske känns de bättre? Om inte så mår jag piss nu, men när jag reser mig kommer jag ta mej vara starkare än någonsin! 

Var glad istället, tänk inte på morgondagen, tänk på de du har, och det som gör dig lycklig. Tänk på vad det är, det första du tänker på när du vaknar, och det sista du tänker på innan du somnar?! Är det just samma sak varje dag, så är det värt det. Om inte så lev vidare, det gör ont för en stund, men du mår bättre. Du kommer resa dig igen! 
Lev aldrig olyckligt, lev lyckligt så du vet att du dör lycklig! 

 

sömnlös natt

Det får bli så. Jag har försökt och jag var så nära på att somna. Men shii fick jag, klar vaken igen och tänker inte ge mig på att sova mer. Trött på att försöka. 
Min fredag var väl inte den bästa. trots att den egentligen borde blivit det. Men som vanligt så kom saker imellan, saker som egentligen är rent onödigt. Nu får vi sota för det. 
Jag har hela min fredag suttit och dränkt mig själv i tårar. Och känner mig så jävla sviken. 

Ni vet den känslan när man levt med någon, släppt in någon? Öppnat sitt hem för någon och vissa månader varit sådär schysst och skitit i att ta betalt för att hen inte har råd liksom?! Sen när de väl är något då kan man inte snacka först, sen säger människan ja men det är den enda människan som ställer upp! Man tappar typ hakan och man känner bara hur kräkreflexen kommer. Och människor som lägger näsan i blöt. Och typ spyr ut galla, människor som är "vuxna" och inte vet ett skit men ändå försöker lägga sig i. Sen när man kör respons på talet så blir de istället "amen och?" Då börjar man fan undra om världen är på riktigt asså. Vilket skämt. 
Nä jag är både sur och arg och besviken. Ganska känsloladdad, jag hade kunnat gå i sönder just nu. Men jag känner bara att denna dagen och helgen kan ta sig någonstans. Och om vi löser det eller ej det är frågan. Men en sak är säkert, jag har försökt att gottgöra mina fel och kommer inte slicka någons röv mer. Jag har stått för mitt kasst, och vill människan vara sådär "hård" och "leka" så kör på, im in!
Jag kommer inte slicka röv på någon, mister man en finns de tusen åter. Och nej jag är inte perfekt, men jag lärde mig att svälja min stolthet, första och antagligen sista gången. Och jag kommer nu lägga detta på hyllan och leva vidare. Jag har mina oroligt fina barn, en otroligt fin familj och mina vänner i skolan som jag har jävligt skoj med. 

Jag behöver inte en halvdan människa som går i halvhjärtad. Och som lyssnar mer på andra än sitt eget hjärta. 
En människa som inte kan stå på egna ben och reda ut sina egna problem, nope jag känner inte för att leka den leken mer. 
Jag är inte perfekt, och jag är orsaken till många dispyter. Men jag kan erkänna mina fel, och säga förlåt. Jag har brister, jag är inte mer än mänsklig. Så är det. 

/övertröttmedtusenkänslor


 

Många tankar..

Mitt huvud surrar av många tankar just nu.
Framförallt tänker jag på skolan. Jag är en sådan person som hatar att sitta framför skolbänken, hatar att prata högt inför klassen, och ganska blyg när det kommer till skolan med nya människor.
Jag vill så gärna klara detta, jag vill så gärna lyckas läsa klart allt. Jag vill inte tröttna på skolbänken och alla uppgifter. Jag vill helst slippa vara blyg för nya människor, jag vill inte känna att jag ska gråta varje gång jag ska prata inför klassen! Jag hatar att snacka inför klassen, speciellt engelska. Jag HATAR engelska. På alla vis.
Jag vill lyckas denna gången, men ändå en så stor rädsla att misslyckas lever inne i mig. Jag är nervös som fan. Och jag är visst uppe tidiga morgnar men då har jag inte en tid att anpassa mig efter. Nu från och med måndag har jag det, och det kommer bli jobbigt.
Sen andra tankar som surrar runt i mitt huvud som jag inte tänker ta här.
Men jag ställer mig frågan i mitt huvud "varför", "varför nu?", "varför jag?"
Livet är en gåta. Klurig en!
Men det är väl bara till att göra det bästa utav det!

/tjejenmedtankar


 

Dubbelmoral

Jag börjar dagen med ett sådant där inlägg som bara måste skrivas.
-
Jag förstår mig inte på människor som snackar skit om varandra och sedan umgås?
Jag kan tycka att det är en annan sak om man varit ovänner men löst de och varit ärlig vad som sagts. Men att snacka skit och dumförklara en människa trots att det heter "jag snackar aldrig med henne" eller "hon har velat träffa mig men jag har inte hört av mig" osv osv...
Hur tänker man? Har man så mycket is i magen att man sedan någon dag efter kan umgås med den människan som man för några dagar sen stod öppet och smutskasta?!
Jaja, tycker jag illa om någon så gör jag de.
Har jag bråkat med någon men vi löst det så lägger jag de bakom mig.
Men känner jag en människa som är totalt pantad i huvudet så säger jag de och umgås inte sedan med henne!

 

komiskt

jag tycker det är lite komiskt det där när man läser andra mammabloggar, när man klickar in på en blogg man aldrig läst eller varit inne på innan så vet man aldrig vad som väntar sig. antingen har de redan barn som är äldre, eller så väntar dem eller så har man kommit in precis efter att de fått barn. Och likadant känns det varje gång när jag kommer in på en mammablogg och hon/dem precis fått deras son/dotter, min kropp sprutas av lycka, egentligen vet jag inte varför, jag känner ju dem inte?! Men jag antar att det bara blir så. Jag kan känna deras lycka igenom att läsa inläggen, genom att se bilden. När jag läser ordet "förlossning" eller "äntligen här" så får jag gåshud. Det är då jag verkligen känner alla känslor, tillbaka till min förlossning. Jag kommer ihåg vartenda detalj, jag kommer ihåg hur mitt hjärta slog 1000 slag i timme. Jag kommer ihåg hur lyckan fanns där bakom all smärta. Ja man minns allt, och det är så tydliga bilder i mitt huvud och jag kan känna känslan. 

Hur som helst, jag blir så glad i hela kroppen av att läsa om nyblivna föräldrar, att se deras bilder från förlossningen, att se en skrynklig liten bebis som är alldeles bedårande allihopa. Jag kan le och må bra inombords i flera dagar. även om det inte är mitt barn eller jag som gått igenom det nyligen. Och jag vet inte varför det är så, men det är så oavsett hur sjukt det låter. 
Jag saknar mina förlossningar, och längtar mer och mer för varje dag som går efter min nästa förlossning även om jag vet att det inte kommer bli av på några år om det blir av. Man vet aldrig vad som händer, om några år kanske jag har ändrat mig. Jag kanske varken vill eller har tid med fler barn. Men att drömma om en förlossning eller önska är ju faktiskt helt ok;) 
Sen kan man alltid leva på andras lycka, eller så kan man alltid längta efter att syrran ska få en bebis till:D haha! 
Alla våra bebisar är så stora nu, och nu vill jag bara ha någon bebis att mysa med! 
Min, om du läser detta… Rappa på med en bebbe!;)

/enlyckasomingetannatkanslå


Min senaste lycka! Miley några timmar gammal, och haley 2 år och en stolt storasyster! 
min lycka, min kärlek! 

 

Inga ord

Tänkte bara påminna om att världen är full av idioter. Att vissa verkligen inte borde få leva.
Nej jag brukar sällan vara såhär rå. Men en gräns finns det!
Och är så trött på människor som kommer med undanflykter för att de är för ego för sig själv!
Vissa förtjänar inte det som komma skall. Vissa förtjänar inte ens att bli kallad mamma/pappa.
Nu snackar jag inte om mina barns pappa så ni behöver inte tro det.
Vissa borde verkligen växa upp och mogna!
Sånt här gör mig bara förbannad, till Max.

/jävlamänniskor

 

NAKNA BARN

Jag förstår inte de här med vissa som tycker att det är så hemskt med nakna barn på stranden.. Åh vad är de svåra med att ta på badkläder? Osv osv..
Så var jag också förut ville täcka så mycket jag kunde. Men sen efter allt tänkande så nej.
Barn ska få vara barn! Både hemma & på offentliga platser! Jag är fullt medveten om att de finns skumma människor. Men herregud ska vi sitta och vara rädd för såna människor kan vi ju börja låsa in oss själva.
De finns konstiga människor överallt..
Det är lätt som inte en mamma säga " usch hur kan hon låta barnen bada nakna!"
Nej men alla gör vi som vi själva vill!
Jag ska väl inte behöva gömma mina barn under massa kläder.
Dessutom är de fan inget fel på naket.
Självklart behöver man inte lägga upp de över Haley internet. Men vem bryr sig om mitt, ditt eller någon annans barn badar nakna.
Vi kommer aldrig komma ifrån äckliga typer så är de. Jag kan låta mina barn vara nakna vissa gånger, samtidigt som jag andra gånger har badkläder på dem.
Det handlar inte om att de är svårt att klä på dem, utan för att de även kan vara skönt för dem att få lufta allt.
Vi föddes trots allt nakna!
Sen har alla vi olika åsikter. Och jag skiter i vad folk säger om att jag låter mina barn bada nakna.

/finnsäckelöverallt



Ett barn med kläder, ett barn utan!
Miley älskar dessutom att bada naken!

 

HAN

Där finns en person, en kille som jag varit med i snart ett år. Inte som par, inte i ett förhållande. Utan som vänner från hela första början.
Han var den som jag kom bra överens med, en som jag kunde snacka saker med, en som jag litade på & en som fick mig att må bättre gång efter gång!
Han var också den jag började öppna mina ögonen för, en som jag började släppa allt mer in på mitt liv, en som mitt hjärta litade på.
Det är han som jag levt med i snart ett halvår.
Ett halvår är inte mycket för andra, ett halvår är inte mycket för mig efter ett fem års förhållande. Men på något sätt känns de mycket, men framförallt så känns det bra!
Så bra som jag mått under detta snart halvår har jag aldrig mått förut.
Att veta att de finns en där ute som tar mig för exakt den jag är och som inte tar mig förgivet är en enorm gåva.
Även om vi bråkat och tjafsat så har vi visat varandra kärlek och respekt. Vi har haft bra stunder, men även dåliga. Men framförallt fler bra än dåliga.
Han är något alldeles speciellt för mig. Glädjen att han bara kommit in och accepterat läget hur bra som helst gör att jag inte kan älska honom nog. Han har kommit in som en person, som vilken kille som helst på 22 år och bara tagit allt lugnt. Släppt allt de där som killar brukar göra i den ålder och hjälper till med barn och hemmet. Han tar hand om mina barn på ett sätt jag aldrig trodde att någon annan kille kunde göra förutom barnens pappa, men ack så fel jag hade! Det är honom jag vill vara med, dela mitt liv med. För det är han som får mig att må bra, det är han och barnen som får min vardag att gå runt.
Vad skulle jag gjort utan honom?
För er är han kanske bara någon, men för mig är han verkligen allt!
Jag är lyckligt lottad.
Det är inte lätt att leva med mig, mitt temperament, mitt PMS humör är inte att skoja om. Han har varit med om det, men ändå har han stått ut! Inte ens jag står ut med mig själv ibland.
Tack för att du står ut med mig, & tack för att du är just du<3!

/duärbäst