Nu ska jag säga er en sak, en sak jag låg och tänkte på inatt.. Väldigt mycket faktiskt. en sak jag funderat över länge.
Och ni kommer aldrig att tro mig, ni kanske tycker att jag är helt borta. Ni får tycka vad ni vill. 

Men länge har jag funderat på vem min förebild är, vem som ger mig inspiration, vilka människa i världen jag hade kunnat tänka mig lyssna på och se upp till. Förutom min mamma såklart.
Men JB, ja, jag menar Justin Bieber. 
Efter att ha sett hans film om hans "liv" mer eller mindre, läst hans texter, alla intervjuer och program med honom så kan jag med facit i handen säga att han är en person jag blir inspirerad av. 
Han har kämpat sig upp, till sin dröm, kämpar fortfarande för att nå sitt mål, faller men ställer sig upp igen för att gå på de och än en gång kämpa sig vidare.. Han får skit dagligen, men ger aldrig upp. Hur coolt? Hur inspirerande är inte de? Han är ung, snygg, grym, framgångsrik och kunde bara suttit på sina pengar nu. Men han fortsätter, lever sin dröm som idag blivit hans verklighet. En helt vanlig ung pojke som var precis som alla oss andra människor. 
Och än idag är han precis som alla oss andra människor, men får respekt, folk känner igen honom, folk ser upp till honom, han är flera miljoner människors idol, han får kärlek, men framförallt så får han ännu mer hat. 
Och de lever han med, antagligen överväger de bra de dåliga. Vilket det ska göra. 
Men jag har tänkt på det, han är bara en människa, som vilken som helst, han har känslor, han blir sårad av ord, han tar åt sig, men ändå fan så står han upp och håller huvudet högt!

Det är en sån person jag vill ha som inspo till mig själv. det är såna som han som gör att jag vill se upp till dem och ha samma tankar och värdera allt på samma sätt som dem. Även om jag inte ens är i närheten utav någonting som JB har så vill jag också bara vara en sån person som aldrig ger upp, som kämpar för sin dröm och lägger inte av förens man nått sitt mål och är nöjd med resultatet själv! 

Never say never betyder mycket för honom, även för mig. 

Jag är helt säker på att alla människor kan lyckas om de vill, om de bara ger sig fan på att dem ska klara det så tror jag att med lite våld och kärlek tillslut går. Allt tar sin lilla tid, men man kämpar, och man är inte sämre för att det tar längre tid. Mer en otroligt stark människa som lyckas se andra klara de innan sig själv men ändå inte ger upp. 
Så med handen på hjärtat så har JB´s filmer och alla hans texter, låter, dokumentärer, ord och bilder påverkat mig mycket. Han är en älskvärd person, en grym artist och är en otroligt framgångsrik och snygg. 
Jag är inte en bieliber eller vad de kallar sig, absolut inte. Men om man tänker om och tänker rätt är han rätt smart och kan påverka mångas tankesätt. 
Kan han följa sin stora dröm, kan jag följa min lilla dröm! right? 

Jag kan inte med ord nog beskriva min kärlek till dessa två underbara liv som vi skapat tillsammans, Hampus & jag. 
Jag älskar dem som obeskrivligt mycket och jag hade kunnat dö för dem båda två. 
Jag hade absolut inte varit någonting utan dem. Det är de här två personerna som är mitt allt, mitt liv, min luft, min syra, mina hjärtslag, ja mitt allt! 

Och jag skulle aldrig någonsin velat byta ut mitt liv mot någonting annat i hela världen. 
Så länge jag har dem, har jag allt. 
Älskade från första stund, även om Haley var oplanerad så var hon aldrig aldrig någonsin oönskad. 
Och det är en sak hon kommer att få veta också. 
Jag älskade Haley redan från första stund, även om jag velade pga min mamma, min ålder och mitt liv. 
Men jag gjorde de absolut bästa beslutet någonsin, och fick världens finaste dotter, som idag också är storasyster till min andra dotter. Världens bästa sådan också! 
Att ha dem i mitt liv betyder oerhört mycket för mig, ord kan inte beskriva min lycka för de här två tjejerna. 
Jag kommer kriga för dem, ge dem allt de behöver. Finnas där i alla väder och älska dem tills mina sista andetag. 
Jag blir ledsen av att tänka på dem, inte på ett negativt sätt, men lyckan, lyckan gör att jag blir känslig. 
Jag har det absolut finaste man någonsin kan ha i sitt liv. 

Jag kommer aldrig någonsin låta någon att skada dem, aldrig någonsin låta någon vara elaka mot dem, och ska med all min makt skydda dem från allt och lite till. Men jag ska även lära dem att aldrig såra andra om det inte behövs, aldrig vara elaka mot andra om de inte gjort dem något. Aldrig hata någon, för de är rent för starkt ord. 
Jag ska lära dem att älska varandra från grund och bott, precis som jag älskar mina syskon och kunnat skära av mitt ben för att deras liv skulle vara smärtfritt. Ja, mina älskade syskon jag älskar er så mycket! Även om jag sällan säger det. 
Jag kommer vara deras mamma föralltid, och kommer alltid finnas till hands om dem behöver mig. Jag kommer alltid skydda mig, enda tills dem inte vill det mer. Men även då kommer jag att stå vid deras sida och vara beredda. 
Deras kärlek till varann gör att mitt mammahjärta blir ännu mer känsligt, ännu mer fylld med kärlek och lycka. 
Hur skoj de börjar ha tillsammans, hur Haley skyddar sin syster när hon är ledsen, hur haley säger till mormor när de tjafsar " det är min, hon är min!!!" eller typ "släpp henne mommo, de ä min". Den känslan, dem orden, rörande enda in i djupet av mitt hjärta.

Jag kommer alltid berätta för mina två tjejer hur mycket jag älskar dem, hur mycket jag uppskattar dem och hur lycklig jag är för att få vara deras mamma! Jag är tom på ord, lyckligt lottad! 
Jag har svårt att visa känslor, säga att jag verkligen älskar folk, men jag kommer aldrig någonsin att ens försöka ha svårt med att visa & säga mina känslor för mina stjärnor, mina prinsessor! ALDRIG! 

Jag älskar er från djupet av mitt hjärta & skulle aldrig någonsin låta någonting hända er. 
Jag kommer beskydda er in i det sista, och jag skulle dö för er. 
Mina tjejer, ni förstår inte vad ni betyder för mig. 
Jag älskar dig miley, dig haley och jag älskar er tillsammans som syskon, systrar!♥
Tack gudar för att jag fick äran att vara deras mamma, jag ska göra allt i min makt för att det ska vara lyckligast. 

& tack mamma för att du tagit hand om mig, mina barn, dina barnbarn och gett mig ett liv så att jag själv fått skapa dessa fina liv. Jag kan inte tacka dig nog. 
 

De finns få människor jag känner mig trygg vid. De finns få människor som kan få mig att känna riktig lycka.
& de finns få människor jag skulle kunna offra mitt liv för.
Och de finns så många saker jag så gärna skulle vilja chansa på men vågar inte.

Framförallt så finns de få människor jag verkligen verkligen älskar!
Ibland saknar jag gamla tider, då menar jag inte innan jag fick barn. Utan tiderna efter de, jag levde, jag mådde bra med min lilla familj, min lilla ensamma dotter och våra kompisar. Jag umgicks med dem, festade men framförallt var jag en mamma åt haley mest. De saknar jag idag, inte att dricka eller festa men att sitta ner och umgås snacka en massa med helt olika folk, de jag känner och andra som man får lära känna.
Men alla förändras med tiden, vissa väljer att göra annat och vissa har bara vuxit ifrån de.
Jag vill så gärna hitta på allt de där vi gjorde förr, men jag vill hellre vara en mamma men ändå vara med mina kompisar.

De finns få personer som jag saknar så, saknar att umgås med och saknar tryggheten & lyckan. Trots att jag är lycklig och har min trygghet här så kände jag mig ändå väldigt trygg & hel när jag var med dessa människorna.
Men de är antagligen bara ett minne som jag får bevara och leva på.
Önskade dock bara att vissa saker vart som förr! Vi hade så skoj. Vi hitta på skit, snacka och dog av garv. Och den lyckan och tryggheten kommer jag nog aldrig att finna hos någon annan som jag umgås med. För med de personerna vågade jag verkligen släppa in i mitt liv!

<3

Jag tycker det är sorligt hur vissa människor förändras. Vissa satsar ju på att bli de bättre "personerna", andra inte. 
Folk som i vanligtvis är underbara, godhjärtad och allt det där förändras från det till att vara sjukt otrevligt, osociala och det värsta är väl att dem inte ser sina egna fel och brister och istället försöker hitta på massa om andra.. Och i mina ögon är det sorligt. 

Jag vet egentligen inte vad jag har att säga, för jag blir sjukt ledsen och arg när jag ser på dessa människor. Människor man har tyckt så mycket om, och haft så roligt med. Vad fan gick snett liksom? 
Jag kommer aldrig att klandra någon människa, för jag vet att folk förändras, men man förväntar sig inte det värre ändå. 
Och jag har ingenting att säga till om, för dem väljer sin egen väg, väljer sin egen stig att gå. sorligt men sant. Vissa borde ledas fram till mål, men vem orkar med de? Är man så pass gammal så får man tamejfan ta tag i sitt liv.. På ett eller annat sätt.

Jag har egentligen ingenting att säga, men när jag ser på dessa personer som jag faktiskt tyckt om väldigt mycket, haft kul med, och som betytt väldigt mycket för mig så blir jag arg. arg för att dem tagit den vägen, arg för att jag inte kan göra något åt det, arg för att det blivit som det blivit även om jag vet att det inte är mig det är fel på, utan dem! 
Arg på att vissa saker bara finns och förstör allt! 




 

Nu sitter jag här med lite tankar mitt i natten.. 
Det var ju "länge" sen jag bara var en helt vanlig ungdom, och jag hade ju aldrig "min" tid att vara en riktig tonåring om man säger så. Men när jag var det så gick jag liksom fullt ut, och gjorde vartenda sak jag inte fick. 
Testade mina gränser, byta umgänge, killar osv osv.. Listan kan göras lång! 
ni förstår säkert själv. 

En sak jag undrar idag är liksom varför tjejer söker så mycket uppmärksamhet? Varför måste man ha all bekräftelse som finns i hela världen? Varför måste man skrika och höras för att synas? 
Varför byta killar och gå runt med en annan kille som man själv redan vet har en annan? 
Det är ingenting jag förstått.. Inte varför man ska gå med en kille som redan har tjej och gå bakom henne liksom.. Känns det inte i samvetet? Oavsett om man inte känner varandra? 
Jag personligen hade nog aldrig kunnat göra det, för att jag har empati för den andra tjejen. Jag är själv tjej, och skulle aldrig velat att någon annan gjorde så mot mig! 
& om det nu hade hänt så hade jag velat att någon sa åt mig. 
Och varför är man ute efter en så stor uppmärksamhet när man är i typ min ålder? Finns ju tjejer som söker uppmärksamhet precis som om det vore något "viktigt". 
För mig är 20 år ändå en ålder man liksom lärt känna sig själv, vet vad man själv vill ha och vad man söker. Och då inte uppmärksamhet. Men vad vet jag, vissa kanske lever i den bubblan extra länge. 
Folk kanske behöver bekräftelse för att må bra. Jag vet inte då jag själv aldrig levt precis som någon annan tonårig tjej. Så bekräftelse och uppmärksamhet för mig har aldrig varit "viktig" om man kan säga så. & det har den inte varit på länge heller.. 

Det finns så mycket jag inte förstår egentligen.. Typ som varför kan man inte hålla sig till en? Varför tar man vänners killar & tror att det inte är något fel på det? Varför håller man på med hundra andra killar typ när man själv vet om att det finns en man vill ha? varför behöver man uppmärksamheten? Varför måste man skrika sig hesa för att få lite uppmärksamhet? Ja, frågorna kan bli många. Och listan kan göras jäkligt lång! 


Jag tycker det är sjukt hemskt att man knappt kan lite på någon idag. Att den tilliten inte finns är synd. För att ha förtroende för någon annan är nog något bland det bästa som finns!
jag vet inte om det bara är jag som är kinkig, men världen och folkets beteende skrämmer mig lite..
Jag vill inte påstå att jag själv varit en ängel, men när man ändå kommer upp till en viss ålder förväntar man sig ändå att man är "vuxen" nog för att inse vad som egentligen är lämpligt och inte.
-

Jag hoppas att mina barn inte håller på såhär när dem blir äldre. Vill absolut inte se mina barn med 4 killar i månaden, och vill inte ha en skrikande fjortis i 19 års åldern. Vill dem ha bekräftelse kan dem få det ifrån mig. Eller från andra runt omkring utan att bete sig som små höns som galer för minsta lilla.. & framförallt vill jag inte se mina tjejer bli så illa behandlade av killar, eller tjejer. Jag vet att dem en dag kommer få sitt hjärta krossade, men jag lovar att den dagen kommer jag att finnas där vid deras sida dag som natt. & jag hoppas att dem en dag hittar en kille/tjej som behandlar dem med kärlek & respekt. 
Det är viktigt att visa kärlek och respekt. Även i de svåraste stunderna! 

/tankar 
 

 

Jag tror jag är dum i huvudet.
Men så fort jag läser något om någons pojkvän/flickvän blir jag som ett barn som slått sig.
Jag får en sån pirrig känsla, samtidigt som mitt hjärta går i sönder.
Jag blir så lycklig av att se två människor passa så bra ihop. Men sen tanken att det inte höll hela vägen gör att mitt hjärta spricker lite.. Varför? 

Jag kom själv ihåg när jag var så galet kär. Min första kärlek. Min första puss.
Hur kär och galen man var. 
Hur saknaden bara svämmade över, trots att man kanske träffades 10 minuter tidigare. 
Jag saknar denna känslan lite. När man längtar, saknar och är sådär nyförälskad. 
& jag älskar att se hur andra nykära skriver så fina saker om varandra. 
Jag måste säga att jag har en stor respekt till de människor som klarar av distans förhållande, för jag själv vet inte om jag hade stått ut med det. 
Även om jag kanske älskade med hela mitt hjärta så vet jag inte om jag hade kunnat gå hela vägen.
Så all respekt till er människor som klarar av det & ändå är trogna och älskar varandra till varje pris! 

Min största kärlek är den kärleken jag har till mina barn! 
-
Jag känner att det är den enda kärleken som aldrig sårat mig, svikit mig eller tagit i sönder mig i tusen bitar.
Den kärleken för mig är oslagbar! 
& jag skulle aldrig någonsin vilja byta ut det mot något. 

/kärleken är fin. 

jag kom och tänka på en sak nu när jag bläddrade igenom Fb och fick se såna där känsliga och orättvisa saker. Det finns så många unga som förlorar sitt liv. Pga olika anledningar såklart, en del sjuka, en del friska. Och jag tycker att det är så orättvist att det sticks i mitt hjärta.. 
Jag kan inte föreställa mig hur det känns när ens barn/syster/bror osv försvinner. Och jag kan nog inte ens tänka mig hur det känns. Och vill aldrig någonsin få känna det heller. 
Hur kan världen vara så orättvis? 

Jag är dum nog och tänker lite väl långt. Jag borde inte men tanken smyger sig på mig. Jag vet inte vad jag skulle gjort om jag förlorade mina barn, mina syskon eller min mamma. Antagligen hade jag gått under jorden. Jag vill aldrig någonsin känna en sådan smärta, en sån stor förlust. 
Det gör ont i mig bara jag tänker på det.
Jag vill alltid skydda mina barn, föralltid. Och grejen är att jag vet att det aldrig kommer att gå. När de blir äldre, vuxna osv kommer dem själva välja sin väg att gå. Göra det dem tycker om och det dem vill göra. Men jag kommer med min makt att göra allt från att skydda dem från allt ont. Jag vill aldrig någonsin se någon ligga före mig. Jag vill inte förlora någon i min familj. Jag vill ligga först, varför? Jo för då slipper man den enorma smärtan, den enorma saknaden. Helt ärligt, jag är dum i huvudet som ens tänker och skriver om det. Jag vet. Men varför ska jag ljuga? Man föds för att dö eller hur? Och jag har en stor respekt för döden. Faktiskt. 
Och jag tycker inte det är fel med att snacka om döden, då det är full normalt. Man kan inte ljuda och förtränga det. för det är bara fel. Det tillhör livet. 
Och helt ärligt, jag är rädd för döden. Men inte lika rädd som att se någon dö. någon som jag älskar, någon som betyder allt för mig. Nej, jag vill aldrig någonsin vara med om det. För jag vet inte hur jag kommer att ta det. 
Och jag ska med all min makt skydda mina prinsessor. Så mycket jag bara kan, från allt ont. Ingen ska någonsin få göra något ont mot dem. Ingen ska någonsin få behandla mina barn illa sålänga dem inte beter sig illa mot någon annan. 
Lite ångest snack såhär på natten som får mig att må otroligt dåligt. Men ibland måste man tala om sin rädsla. 


 

 

Jag försöker inbilla mig själv att jag är hel, är läkt och inte minns. Men vem försöker jag lura? 
Att ge en ny chans betyder inte att man förlåtit och att man blivit glömsk. 
Det handlar mer om att man vill ge det ett nytt försök, börja om, men på ett bättre sätt. 
Jag trodde att jag var redo. Men jag inser idag att jag egentligen inte var det. 
Jag mår jämt dåligt. Och jag vet sällan varför. Jag vet 1 utav 10 gånger anledningen. Annars mår jag bara skit för att kroppen säger åt mig att göra det.. 
Det är egoistiskt av mig. Att bara tänka på mig själv, tänka snabbt och sedan göra val utifrån det. 
Idag inser jag att jag inte var redo, att jag egentligen inte borde. Jag gjorde nog allting mer pga familjen. För att jag har en i mitt liv som är otroligt viktig för mig. 
& jag inser att det är jävligt egoistiskt, taskigt och dumt gjort. Men jag tog den snabba slutsatsen för att jag inte hade tillräckligt många svar då som jag har nu. Och nu känner jag mig mest äcklig. För att jag bara tänkte kort. 
Jag om någon borde vetat mer. Men jag var för blind. Enbart för att jag kände mig ensam och svag. 
Men idag fattar jag att ensam är stark! 

Jag hatar mig själv för den sits jag har satt mig och min familj i. Framför allt den sits jag satt Haley i förut. Hon behövde vara trygg, men det fick hon inte vara. Hon och jag vi gick igenom enormt mycket ihopa. Hon har varit min axel när jag behövt henne. Trots att hon bara var knappt ett år. Men jag behövde henne mer än någon annan och då fanns hon. Det absolut bästa som hänt mig. Det absolut största och bästa som finns hon & hennes syster.♥
Jag vet inte vad jag hade gjort utan dem? Jag hade antagligen gått under. 
Nu har jag satt ner foten, nu räcker det. Jag måste få rätt på mig själv, mina känslor, mitt liv. Och jag ska absolut inte drabba min familj för det. Jag vill göra det som är det absolut viktigaste och bästa för oss allihopa. Det som vi alla kommer att må bra av. För inte ska man skada dem man älskar eller hur?

Tusen känslor i den här kroppen.

 

KÄRLEKEN till mina barn kommer nog aldrig riktigt att kunna förklaras. För oavsett vilka ord jag använder, oavsett hur mycket jag berättar hur mycket jag älskar dem så kommer ingenting att vara "tillräckligt" för att ni någonsin ska kunna förstå min kärlek till dem. Den är enorm, stor, äkta och stark. Otroligt stark. 
Ingen kommer någonsin att kunna ta den kärleken ifrån. ingen kommer någonsin att kunna dela på oss. 
Jag älskar mina döttrar, mina finaste flickor. De finaste i världen. 

Och jag ska se till att skydda dem med min kropp och själ. Jag ska se till att ge dem den kärlek dem behöver. Jag ska alltid stå vid deras sida, livet ut. Och det säger jag till dom minst en gång om dagen. Och jag säger till dem hur mycket jag älskar dem varje dag, minst en gång och max typ 100 gånger? 
Men det är viktigt att dem vet det, viktigt att jag säger det trots att dem kanske inte förstår eller bryr sig. Dem ska vara vana vid det och ska ha hört det från nu tills den dagen jag dör.