Presentation picture
maysumaleehawbring
May, 21 år, Eslöv
21 år & tvåbarnsmamma till mina fina döttrar, Haley 100807 & Miley 120821<3
Bor i en liten stad i Skåne tillsammans med mina flickor och min fina kille! Han är inte pappan till mina barn, men han är en stor del av vårt liv!
Utbildad nagelteknolog. Hade salong som jag nu tagit paus ifrån! Börjar plugga till höst!
Här skriver jag om vår vardag och allt annat som dyker upp i mitt huvud!
Hoppas ni kommer tycka om bloggen.

/kärlek.
Kontakt: mayhaw93@hotmail.com
Instagram: mrsmaysukdee

 

WORD


 

Blogga med din mobil - Nattstad har kanske Sveriges bästa blogg-app - klicka här!

TOM

Ibland kan jag känna en sån enorm tomhet inom mig.
Trots att jag väljer min egen väg, gör mina egna val och väljer mina egna steg så känns det ibland ganska så tomt inom mig.
Jag vet inte alltid vad jag vill, jag vet inte alltid vilka steg jag ska ta.
Jag tar ett steg och chansar mig framåt och hoppas att det är rätt.

Just nu så vet jag knappt vad livet betyder. Vad det är som gör livet värt något.. Förutom mina barn!
Jag är en människa som oftast är glad och positiv. En människa som fotas skrattar och ler. Men inom loppet av en månad har jag tappat bort mig själv otroligt många gånger.
Jag vet om att det finns fler dörrar, jag vet att det finns betydligt fler vägar för mig att gå. Men ändå är det så svårt. Svårt att veta och välja det som känns bäst. Ibland så känns allt bra precis som det är, ibland så känns det som om att jag borde släppt och gått en annan väg.

Precis som alla materiella ting tappar värde, gör människor och känslor också det.
Ibland är det nog enklare och bara byta väg, och avsluta det som varit på bästa sätt.
Att drömma om att det kan bli bättre, och kanske kan betyda mer är en dröm som sällan blir sann. Jag har varit där många gånger, där jag i efterhand insett att jag borde lämnat och gått en annan väg. Det är inte förens i efterhand jag insett hur många år jag slösat på att försöka få allt "bra".
En sak jag lärt mig, ingenting blir bra sålänge man är själv som försöker.

Det är ofta saker får mig att må dåligt. Men när det kommer till bråk, kvittar vem det är, familj, vänner,pojkvän, eller barn så blir jag tom.
Samma sak gäller när det kommer till en viss punkt i ett förhållande, där jag känner att det inte längre kommer att gå.
Det känns som att min kropp stannat kvar, men mitt hjärta har redan börjat hitta en annan väg.

/vemsaattlivetvarlättfrågetecken

 

tankar

Varför är det så att vi ständigt går tillbaka till den där killen som sårar dig, som fått dig att gråt så många gånger, som fått dig att känna en oro, svaret är ganska enkelt, allting hänger hos dig.
Vi accepterar den kärlek vi tror att vi förtjänar.
Oavsett vad som hänt under ditt förhållanden går du tillbaka, förlåter och ser förbi misstagen.
Du trampar på dig själv, och på något vis älskar du inte dig själv nog för att ge dig själv något bättre. Du vet, att du förtjänar bättre. Men väljer att stå kvar.

Jag är en sån person som tänker tillbaka mycket när det tagit slut. Tycker typ synd om tiden man haft, och tycker alltid på någotvis att det är en tid som är bortkastad så man "borde göra" något åt det istället för att kasta bort det.
Och jag tror att det är fler än jag som tänker så.
Jag tror nog att jag är lite rädd för att börja om från noll. Rädd för att tappa bort mig själv igen och rädd för att kanske tappa kontrollen. Rädd för att bygga upp ny tillit om det inte hade funkat.
Mitt längsta förhållande var med barnens pappa, 5 år ihop. 5 år av rent helvete och även lycka. Jag var ganska blind i det förhållandet. Jag såg ingenting som fel, jag såg inte det vi hade var äkta men rent åt helvete. Att ett förhållande absolut inte skulle innebära det där. Men för mig så hade vi gått igenom mycket, och helt ärligt så var vi ett starkt par. Vi gav aldrig upp. Vi gav varandra chanser, och det blev bättre och det blev sämre.
Någonstans där gav vi båda upp, mest jag för att jag öppnade mina ögon. För att jag förstod att trots allt det där, så är vi båda värda något bättre.
Och för er som vet, så är allt hundra gånger svårare när man har barn ihop. Det är tufft som fan att bara gå iväg, ta sitt och sen dela på sig. Det tog mig tid innan jag insåg att jag inte skulle leva i ett sånt förhållande.
Vi älskade varandra, kanske för mycket. Vi försökte för mycket.
Men det är nog en del i det hela att man försöker för att inte tappa greppet. Ibland så blir det bara värre genom att försöka för mycket.

Det jag försöker säga är att förhållandet ska vara något fint, något extra i ens liv. Man ska inte ta bort något från sin partner, utan tillägga.
Ord betyder ingenting om du inte visar det med handlingar.
Om du inte är nöjd med ditt förhållande, så avsluta det i tid. Det kan ingen annan göra åt dig. Bara du själv vet hur du själva känner. Lev inte på andras villkor, försök inte ändra på någon, låt heller ingen ändra på dig. Livet är för kort för att leva olycklig och leva på begränsad kärlek. Vi alla vet att vi förtjänar det bästa, så lev det liv , i det förhållande du vill tillsammans med någon du älskar!

 

LÖRDAG

Vaknade så galet sent idag.
men vad gör de om hundra år?
barnen åkte till H igår efter alla om och men. Jag hatar att barnen alltid ska bli inblandade i allt skit. Att man inte bara växer upp och sköter det som vuxna människor. Vissa borde aldrig fått skaffat barn!
Oavsett, sovit gott hela inatt!
dock ångest att man började vänja sig och sen är man tillbaka till ruta ett.
Folk som känner mig vet att jag inte är den starkaste människan på att sova själv. Men på sista tiden har jag klarat det jäkligt bra.
Snackat med en utav mina kompisar, och jag tror att hon har rätt. Jag är inte den jag är när jag inte är med henne. Hon har fått se mina lyckligare stunder, men när jag inte är med dem är jag glad, jag är positiv och det känns som att de finns helt andra dörrar att öppna för min del. Men jag antar att jag är för feg för att våga. rädd för att såra. rädd för att tappa exakt allt. Jag vet inte, oftast har de varit så att jag försökt få allting bra trots att de skitit sig, trots att jag blivit spottad på. Jag försöker ändå trots jag vet att det inte kommer att vara värt det. Det beror oftast på att jag tänker mer på andras känslor och mående än mina egna. varje gång är det samma jävla visa.
men de är som min vän sa, släpp de helt eller kör ordentligt. Jag mår inte bra av detta. Och det finns fler dörrar för mig att öppna! so om jag är tvåbarnsmamma, so om jag lagt halva mitt liv på att ta hand om barn och byta bajs blöjor. Jag och så många andra vet att jag är mer än bara en "ung mamma". Och helt allvarligt så vill jag kunna dela det med någon. Vara med någon som ser allt det där, inte bara att jag är en ung tvåbarnsmorsa som går i skolan, tar hand om barn och bytar blöja hela dagarna. Jag är fan en positiv person egentligen, men all denna ovissheten trycker ner mig i botten!

-öppna en ny dörr, vänd blad, kör på ett nytt kapitel.. gör jag de, så lär jag vinna på det. tänka på mina egna känslor, alltid en början! Heja May!

 

tankar

Ju mer man försöker, ju mer fel blir bara allting. Jag tror inte man ska försöka så mycket, utan ta en dag i taget.
Låta allt gå som det går och bara tänka på det man har för stunden.
Trots att allting mer eller mindre löst sig och att det känns bra i mig nu så tar jag inte ut lyckan i förväg. Vad som helst kan hända.
Jag tror starkt på att man måste misslyckas för att sedan lyckas.
Alla är vi människor, alla gör vi fel. Vi tar felsteg och om man inser det och försöker komma rätt så tror jag att man blir starkare som person/människa.
Sista veckorna har varit en jäkla röra för mig.
Tro mig, jag är glad över att funnit vänner som funnits och finns där för mig.
Vi har precis lärt känna varandra, vi träffades för första gången i skolan, men allt har varit bra. Känts bra och vi har det så galet roligt ihop.
Och ska jag vara ärlig så är det tack vare dem som jag står upp idag.
De senaste 3 veckorna har jag mått skit, verkligen skit. Jag har inte velat gå ut från lägenheten, jag har grävt ner mig själv, inte funnit någon lycka någonstans, oavsett hur mycket jag försökt så har jag aldrig fått någon som helst ro.
Men den senaste veckan har jag kommit på benen igen, gått ner 4 kg och insett att livet har mer att ge.
Jag har funnit lyckan, och det handlar inte alls om att jag försökt hitta "nya" killar. Det handlar mer om att jag vaknat upp från mardrömmen och insett vad det är som gör mig lycklig.
Ni som känner mig, ni vet vilken relation jag och min mamma har haft.
Vi pratar mycket nu eftersom barnen finns, men innan dess var det kaos.
Men efter allt som hänt så har hon varit en ängel. Hon har ringt mig och frågat hur jag mår, hur det är, om jag ätit. Och att jag inte ska glömma bort mig själv. Att få höra det betyder extra mycket!
Jag har för en stund fått inse vem jag älskar och vad som gör mig lycklig. Det betyder mycket för mig.
Nog att jag saknat min andra halva, men som sagt. Man kämpar inte för någon som inte vill ha en tillbaka. Oavsett känslor och band.
Jag gav allt i nästan två veckor, sen kände jag att det var nog. Jag hade inte kunnat göra mer.
Efter de veckorna insåg även X att jag verkligen gjort allt. Vad gör man inte för att rädda det som varit bra? För mig har det varit så, att oavsett hur många bråk och fel så överväger jag alltid det som varit bra mer än det som varit dåligt. Och gör man det då ger man inte bara upp.
Idag har vi kommit överens om en sak, jag kommer inte att flytta ihop med X nu, jag flyttar om 2 månader. Jag måste börja packa.
Så vi kommer ha de såhär just nu, så vi båda kan känna att vi saknar varandra och leva med oss själva ett tag. Vad som sedan sker i framtiden får framtiden avgöra. Jag har aldrig varit själv på 6-7 år och jag trodde aldrig i min vildaste fantasi att jag skulle tycka om det. Men jag trivs som det är. Jag saknar såklart att ha någon att krypa ner till. Men jag gråter inte över det, för jag har fått bevisat för mig själv att jag klarar mig själv. Det har nog varit det viktigaste för mig att få bevisat.

Nu tar jag en dag i taget, och gör det bästa av det hela!
Ta ingen förgivet, ge och ta. Och glöm inte älska lite extra!
Sakna varandra och inse vad som är viktigast i ditt liv.
Försök inte för mycket, ta en dag i taget. Det löser sig oavsett vad!

/kärlektiller

 

In love with myself


Kan med handen på hjärtat säga att de senaste veckorna gjort mig klok. 
I början när allt hände så trodde jag aldrig i min vildaste fantasi att jag skulle kunna komma på benen igen och överleva nätterna ensam och låta dagen gå. Igår insåg jag vilket liv jag har, har 2 helt underbara barn som jag älskar mer än mitt liv, har en underbar familj som jag aldrig skulle klarat mig utan, massa kärlek till min mamma som ringt mig varje dag och frågat om jag ätit och påmint mig att jag inte får glömma bort mig själv. Inte nog, jag har tamejfan de allra finaste vännerna på jorden som finns där för mig, och gör mig till den människan jag är idag. Sprider extremt mycket kärlek, och delar tankar med mig.
Vi hittar på sådär mycket skit och skrattar ihjäl oss varje jävla kväll. Hur har jag ens klarat mig utan er?
Jag trodde aldrig att mitt liv skulle rulla vidare, att stormen någonsin skulle ta slut. Jag trodde att jag skulle deppa sådär i flera veckor till.
-
Vet ni vad? För en gång skull är jag jävligt stolt över mig själv som tagit detta bättre än jag trodde. Jag saknar såklart de liv jag hade innan, men detta öppnade många nya dörrar för mig! Dörrar jag aldrig hade öppnat annars.
Men trots allt detta så är jag kluven..
Allting löste sig mot sitt slut, därför känns det så bra i mig. Men ändå så undrar jag om det verkligen kommer att bli bättre den här gången? Tänk om de inte funkar och allt istället blir kaos? Tänk om jag gått på en nitlott igen? Tänk om jag förlorar allt det jag hunnit bygga upp nu? Tänk om min mur som jag byggt upp igen rivs ner? Ja, tankarna är många... Just nu i det här läget vill jag inte tänka på mina känslor, för jag vet att dem försvinner med tiden. Det jag tänker på nu är mitt eget liv, mitt eget mående.
Förut visste jag exakt vad jag ville. Nu såhär så är jag osäker.
Allt har fallit på plats så naturligt och jag har tagit detta jävligt bra!
antar att detta är ett jävla ilandsproblem...

Oavsett hur kluven jag är, så är lyckan i min kropp just nu obeskrivlig! -skam den som ger sig!


 

Well, you only need the light when it's burning low

Depp.. Ännu en kväll, natt ensam. Det känns som det hände för en evighet sedan. Det går så snabbt men ändå så sakta. 
Även hur mycket jag än vänjer mig, oavsett hur bra jag än kan sova, så är tankarna där och spökar med mig. 
Jag tänker inte så mycket på det som hänt längre, men jag saknar att tillbringa kvällarna med någon efter att barnen lagt sig. Jag saknar att veta att jag vaknar upp till någon eller går och lägger mig vid någon. Saknar mina godnatt pussar och hur man känner närhet och trygghet. Jag vet inte om det är trygghet jag är ute efter. Men jag saknar det såklart. 
Jag saknar att ha en normal vardag, att båda är på varsitt håll men att man har något att se fram imot när man kliver innanför ytterdörren här hemma. Jag saknar att äta och laga mat med någon. Jag saknar allt det där vardagliga. Och hur vi gjorde spontan saker hela tiden. Jag saknar att kunna prata med någon och kivas och veta att vi hade varandra. 

Jag önskade att det var enklare att leva själv. Men jag har knappt gjort det på 6 år. Eller jag har inte gjort det på 6 år. Detta är första gången jag verkligen är ensam. Och jag känner mig inte hel. Han var ju min andra halva. Och måste jag hitta en ny halva?! Jag känner inte för det. Jag känner inte att någon kommer att kunna fylla ut de tomma platserna i mig. Men jag kan ha fel, men kan ha rätt också..
Jag saknar allt ihop. Men detta kan även vara lärorikt för mig i framtiden. 
Jag har min familj, och min syster har kloka ord. Och min bror lyssnar så bra. Hur fan kunde jag födas till den som har mest otur i kärlek? Det måste ju seriöst vara något fel på mig… Hur kan folk ens vilja ha mig?! Eller det är kanske inte något som syns?! Man börjar fan undra.. 
På loppet inom ett år, förlorade jag två. Ena som jag tillbringat mer eller mindre hela mitt liv med känns det som, den andra som jag mådde så bra med och som fick mig att känna en sån enorm trygghet. Fuck kärlek säger jag bara! 

/kräkreflexer

 

Hur länge orkar man?

Jag känner hur mitt humör pendlar mellan bra och dåligt hela tiden. På dagarna mår jag bra, på kvällar/nätter känns det mer. 
Hur länge orkar man egentligen? Imorse så kändes det som att jag inte kunde stå, jag bara skakade och det kändes som att jag skulle svimma rakt av. Jag har knappt ätit sedan i fredags, jag sover 2-3 timmar per natt. Och jag har tänkt alldeles för mycket.
Jag trodde aldrig att en människa pallade så mycket. Jag har pallat mer än jag någonsin trodde. 
Så om jag inte blir stark efter detta så vet jag fan inte vad asså. 
Kvällarna när barnen lagt sig är ganska jobbiga. Det är rent tyst, ingen tv och ingen att kolla på bra program med så som man brukade. 
Jag har roat mig jäkligt bra ikväll, men någonstans i mig försöker jag trycka i mig själv att det är helt ok. 
Det är det, men klart de fortfarande känns. 
Man känner ju de hela tiden..

Just nu ställer jag mig själv den frågan; -är det värt och sitta och vänta och hoppas och tro på en person som inte vill ha en mer än när personen känner sig sårbar och ensam? Är det värt denna ovissheten jag går runt och lever med nu? Är det värt att klandra ner sig själv totalt för att man hoppas på något som man VET inte kommer att komma tillbaka? Falska förhoppningar eller inte, så är frågan om allt är värt det? 
Är det meningen att man ska gå runt och må dåligt och vara olycklig för en sån här sak? Är det värt att leva olyckligt när livet är så kort?
Är det inte bättre att leva en dag i taget precis som om det vore sin sista? Gå runt lycklig och veta att man åtminstone dör lycklig?!
Oavsett hur mycket hjärtat vill, så orkar hjärnan inte mer. Jag tror att hjärnan måste vara med och bestämma lite också. 
Vem vet, kanske känns de bättre? Om inte så mår jag piss nu, men när jag reser mig kommer jag ta mej vara starkare än någonsin! 

Var glad istället, tänk inte på morgondagen, tänk på de du har, och det som gör dig lycklig. Tänk på vad det är, det första du tänker på när du vaknar, och det sista du tänker på innan du somnar?! Är det just samma sak varje dag, så är det värt det. Om inte så lev vidare, det gör ont för en stund, men du mår bättre. Du kommer resa dig igen! 
Lev aldrig olyckligt, lev lyckligt så du vet att du dör lycklig! 

 

sömnlös natt

Det får bli så. Jag har försökt och jag var så nära på att somna. Men shii fick jag, klar vaken igen och tänker inte ge mig på att sova mer. Trött på att försöka. 
Min fredag var väl inte den bästa. trots att den egentligen borde blivit det. Men som vanligt så kom saker imellan, saker som egentligen är rent onödigt. Nu får vi sota för det. 
Jag har hela min fredag suttit och dränkt mig själv i tårar. Och känner mig så jävla sviken. 

Ni vet den känslan när man levt med någon, släppt in någon? Öppnat sitt hem för någon och vissa månader varit sådär schysst och skitit i att ta betalt för att hen inte har råd liksom?! Sen när de väl är något då kan man inte snacka först, sen säger människan ja men det är den enda människan som ställer upp! Man tappar typ hakan och man känner bara hur kräkreflexen kommer. Och människor som lägger näsan i blöt. Och typ spyr ut galla, människor som är "vuxna" och inte vet ett skit men ändå försöker lägga sig i. Sen när man kör respons på talet så blir de istället "amen och?" Då börjar man fan undra om världen är på riktigt asså. Vilket skämt. 
Nä jag är både sur och arg och besviken. Ganska känsloladdad, jag hade kunnat gå i sönder just nu. Men jag känner bara att denna dagen och helgen kan ta sig någonstans. Och om vi löser det eller ej det är frågan. Men en sak är säkert, jag har försökt att gottgöra mina fel och kommer inte slicka någons röv mer. Jag har stått för mitt kasst, och vill människan vara sådär "hård" och "leka" så kör på, im in!
Jag kommer inte slicka röv på någon, mister man en finns de tusen åter. Och nej jag är inte perfekt, men jag lärde mig att svälja min stolthet, första och antagligen sista gången. Och jag kommer nu lägga detta på hyllan och leva vidare. Jag har mina oroligt fina barn, en otroligt fin familj och mina vänner i skolan som jag har jävligt skoj med. 

Jag behöver inte en halvdan människa som går i halvhjärtad. Och som lyssnar mer på andra än sitt eget hjärta. 
En människa som inte kan stå på egna ben och reda ut sina egna problem, nope jag känner inte för att leka den leken mer. 
Jag är inte perfekt, och jag är orsaken till många dispyter. Men jag kan erkänna mina fel, och säga förlåt. Jag har brister, jag är inte mer än mänsklig. Så är det. 

/övertröttmedtusenkänslor


 

Många tankar..

Mitt huvud surrar av många tankar just nu.
Framförallt tänker jag på skolan. Jag är en sådan person som hatar att sitta framför skolbänken, hatar att prata högt inför klassen, och ganska blyg när det kommer till skolan med nya människor.
Jag vill så gärna klara detta, jag vill så gärna lyckas läsa klart allt. Jag vill inte tröttna på skolbänken och alla uppgifter. Jag vill helst slippa vara blyg för nya människor, jag vill inte känna att jag ska gråta varje gång jag ska prata inför klassen! Jag hatar att snacka inför klassen, speciellt engelska. Jag HATAR engelska. På alla vis.
Jag vill lyckas denna gången, men ändå en så stor rädsla att misslyckas lever inne i mig. Jag är nervös som fan. Och jag är visst uppe tidiga morgnar men då har jag inte en tid att anpassa mig efter. Nu från och med måndag har jag det, och det kommer bli jobbigt.
Sen andra tankar som surrar runt i mitt huvud som jag inte tänker ta här.
Men jag ställer mig frågan i mitt huvud "varför", "varför nu?", "varför jag?"
Livet är en gåta. Klurig en!
Men det är väl bara till att göra det bästa utav det!

/tjejenmedtankar