maysumaleehawbring
May, 20 år, Eslöv
Tjej på 20 år, tvåbarnsmamma. Blev mamma som ung. Men det har absolut inte hindrat mig ifrån att leva vidare. Jag älskar de liv jag har & aldrig någonsin slutat att kämpa. Idag driver jag min egna salong Sync i en liten stad i Skåne. Här berättar jag om vår vardag, tips, hur de är att vara mamma & så mycket mer. Hoppas ni kommer att tycka om bloggen! /kärlek. Kontakt: mayhawbring@hotmail.com
Instagram: mrsmaysukdee

 

Blir sjuk..

Jag blir sjuk i huvudet av allt jävla jidder. Att man inte kan hålla sig till sina ord. Eller data rätt beslut som förälder. Hur kan man inte se vad som inte är rätt för sina barn? Hur kan man bara se över alla jävla problem?
Och ja jag vet att jag alltid ger med mig, alltid är lika snäll och har lika mycket jävla empati kvar för människan? Jag börjar undra om jag är störd eller efterbliven som alltid kan ge med mig, som alltid ser över allt skit som människan ger mig. Så fort det är något så ställer jag upp, ger och tar sällan tillbaka.
Jag är jävligt trött på mig själv. Trött på att ta andras skit och trött på att alla lägger det på mig för att jag tar imot det! Trött på folk som aldrig kan stå för vad dem säger till mig, trött på att jag måste bli lika jävlig för att få en människa som borde veta bättre att stå på jorden.
Jag vill inte ha någon empati, vill inte tycka synd om människan men kan ändå inte låta bli. Och de gör mig trött, och de gör att jag blir sjuk i huvudet. På riktigt!
Detta kommer aldrig att få ett slut.
Och just nu orkar jag inte ens tänka på någon annan mer än mig själv och barnen. Trots att de finns människor som finns där och ställer upp för mig så orkar jag inte med det just nu. Jag vill vara själv! Helt själv, sluta tänka eller bara tänka på mig själv. Människor gör mig galen. Och jag är långt ifrån människa just nu! Jag vill typ åka bort och bara slappna av och inte tänka ett skit. När jag kan och får chansen så kommer jag göra det, jag behöver det mer än något annat just nu!
Suck..


 

Designa din blogg - välj mellan massor av färdiga mallar på Nattstad eller gör en egen; "peka o klicka" - klicka här!

ROAD

Ibland kan jag roa mig av andras snack och idéer.. Tycker det är roligt när människor sitter och snackar skit om andra, att människor som är falska och ljuger kan dra åt pipan. När människan i sig är lika falsk och tar andras grejer och knappt vet vad mitt och ditt är!
Ja, detta roar mig otroligt mycket. Hur kan man sitta och snacka skit om andra och deras fel när man själv har minst lika mycket fel?!
-
Jag kan också säga att jag avskyr människor som ljuger och går bakom ryggen på folk. Men jag skulle ljuga om jag sa att jag själv aldrig gjort det. Att fela är fullt mänskligt, antingen tar människorna det eller inte. Och det är ingenting jag ens bryr mig om.
Men klart jag inte tycker om falskhet och lögner, inte ens när jag själv gör de! Men att slänga skit på andra precis som att man aldrig själv gjort eller gör de är vidrigt kan jag tycka.
Jag vet egentligen inte vad som är värst...?
Lögner & svek eller att man inte vet vad ditt eller mitt är..? Ja jag får nog suga på karamellen.

Men att fela är mänskligt. Att göra misstag är normalt.

/-dina brister gör dig till människa!

 

ARG.

Ibland undrar jag vad människors problem är! Även om de inte har med mig att göra så har de ändå det på något sätt. Jag kan inte förstå hur man kan vilja slåss och söka bråk!
Även om jag och x kan ha våra dispyter och vilja varandra något illa så betyder de inte att jag vill att de ska hända något!
Det är svårt att inte bry sig, och de är svårt att förstå att människor är så arga av sig.

Ibland önskar jag att människor kunde vara lite mer glada av sig. Sluta söka bråk. Snacka istället för att hålla på med våld! För de löser absolut inte ett skit! Och när de händer folk som jag dels har med att göra blir jag jävligt påverkad. Även om personen och jag inte har något med varandra att göra personligen. Men inte vill jag att personen hamnar i trubbel eller blir skadad på något sätt oavsett våra bråk.
Och att ge sig på en person som har de absolut värdefullaste i livet är korkat och jävligt egoistiskt och så in i helvetes sjukt!
Jag är förbannad och jävligt bitter. Och jag känner mig jävligt sårad inombords, för att jag vet att de rör personer som jag inte vill att det ska kunna röra eller som jag inte vill ska bli skadade!
Världen är full av idioter! Sorligt men sant.
Jag blir rädd för samhället, för människorna, och deras tänkande & handlingar!

/karmakommerochbiterdigirövenmedidiot

 

2a mars 2014

Och så var det mars redan. Tiden springer iväg!
Min hals och hosta är fortfarande inte bra. Men vi åkte ut till P's pappa igår ändå för att han fyller år idag. Faktiskt väldigt trevligt, och så är de ute på landet vilket jag älskar!
Blev melodifestivalen och Linus Svenning tog sig till final. Var så galet nervös mellan omgångarna! Rösta, och rösta och de var värt varenda krona! Han är grym!
Somnade som en stock.
Och vaknar av hosta igen!
Tanken är att jag ska hämta barnen idag och kolla lägenhet. Men barnen kanske jag inte hämta förens imorgon med tanken på min hosta och mitt mående. Får se!
-

Jag älskar när osäkerheten smyger sig fram och får mig att känna sån ångest.
Ibland tror jag att jag vet vad jag vill. Ibland vet jag vad det är jag vill. Och så finns det de där stunderna som får mig att känna mig helst lost.
Och de stunderna är ofta, och ibland undrar jag när osäkerheten ska försvinna!
Kanske var de för tidigt? Kanske är de inte rätt?
Jag vet inte vad allt handlar om.
Och jag tror att jag får börja ta reda på vad det är jag egentligen vill!


/förvirrad


 

Godnatt

I söndags lämna jag över barnen igen, de hade varit hos mamma så mamma körde till Eslöv då vi ändå skulle ta saker. Blev en hel del, jag har mer eller mindre fyllt en lägenhet med mina saker. Inte visste jag att jag hade så mycket. Men där ser man.
Blev lite tjafs påvägen som vanligt. Inget ovanligt, dock slutade med vanligt snack vilket ändå kändes bra. Förut var jag en som alltid käftade och pallade hålla på hur länge som helst, idag bryr jag mig knappt och orkar inte hålla på som en 14 åring. Att tjafsa och speciellt framför barnen är bara löjligt minst sagt. Lika bra att vara överens och diskutera som vuxna människor.
Jag skulle ljuga om jag säger att de inte var jobbigt för de var de verkligen. Jag älskar den lägenheten och trivdes där. O jag undrar om jag någonsin kommer att hitta en lägenhet där jag kommer att trivas så bra som jag gjorde där.
Men sålänge allt blir bra så är jag nöjd.
Söker fortfarande lägenheter. Nu har jag hittat i Helsingborg som jag faktiskt fastnat för. Fick svar tidigare idag, får se när de är visning.
Och som vanligt saknar jag barnen. Att se de springa runt i lägenheten och veta att de snart inte kommer att få vara där längre är hjärtskärande faktiskt. Det är ju deras hem som de ska flytta ifrån. Framförallt för miley som bara bott där.
När haley såg mig där uppe frågade hon om jag skulle stanna där "hemma" med dem. Mitt hjärta gick i sönder för en stund och jag kunde inte titta på henne. Jag hatar denna ångesten. Jag hatar att veta att barnen lider och får gå igenom detta!

Jag försöker att vänja mig men de är inte lätt!
Om en vecka får jag se dem igen. Mina fina små barn!

/saknadångestpanik









 

komplicerat

Jag älskar det jag har idag, även om det inte är hälften utav så mycket som jag hade innan. 
Innan hade jag ett hem, mina barn dagligen, och underbara vänner. 
Jag offrade dock ganska mycket på vägen och har insett vilka vänner som är äkta, vilka som vill mig väl, jag har ingenting som jag kallar "hem" längre, men det är inte det jag bryr mig om heller, inte som allra mest iallafall. Det som är jobbigast är väl att jag inte får vara med barnen dagligen. Trots det försöker jag att vänja mig vid livet som den är just nu. 
Jag har en underbar person vid min sida dagligen, i alla lägen. Vem kunde ana att jag skulle stöta på den mest finaste människan i hela världen? 
Jag får stöd, hjälp och kärlek så som jag aldrig fått förut. Trots att han vet mina brister, trots att han sett mig göra skit i många lägen så tar han mig verkligen för den jag är. Och det skrämmer mig lite. För att jag aldrig trott på att någon någonsin skulle kunna acceptera andras brister. 
Jag har som många vet väldigt svårt för att släppa in folk i mitt liv. 
Jag vill inte ha det med honom, jag vill kunna släppa in honom hel hjärtat i mitt liv, men det är svårt. Och det är inte pga honom, det hänger på mig och mitt förflutna. Jag tycker att det är orättvist att mitt förflutna ska drabba honom, att han ska få lida för det. Att det är han jag stänger ute. Men en dag i taget, ett steg åt gången, och jag hoppas att han orkar vänta! 
Jag har svårt att tro på ord, då det mesta jag fått höra har varit väldigt tomma ord, jag har svårt för att lita på någon, speciellt efter allt som hänt. Och tro mig, jag vill inte att det ska drabba de människor som verkligen bryr sig om mig, men det gör det och jag kan inte hjälpa det. Så som det är idag har jag inte svårt för att ge upp exakt allt. För det sista jag vill är att gå igenom samma visa igen. 
Och därför tycker jag att jag är egoistisk när jag tänker så, men det är den jag blivit idag. 
Jag har aldrig velat och vill ännu inte bara öppna mig om allt, jag vill inte gå ut med vem det är som gör att jag står på mina ben, jag vill inte säga hel hjärtat vem som får mig att le idag, för jag vet ingenting. Jag vet inte om detta är äkta, om det är sant, eller om det kommer att bli något överhuvudtaget. Falska förhoppningar är det sista jag behöver nu. 
Förutom mina barn som gör mig otrolig lycklig, och som får mitt liv att gå vidare så finns det min familj och en annan som får mig på helt andra tankar. Som behandlar mig så in i helvetes jäkla bra men som jag ändå är osäker på. 
Han har varit med mig från hela första början och jag behöver inte berätta något för han vet hur allt ligger till. 
Han stöttar mig och finns där när jag faller som mest. Och jag är så tacksam över allt han gjort för mig. 
Samtidigt som jag vet att han också förlorat någon på vägen, och det är jag hemskt ledsen för. Han förtjänar bättre än så, bättre än mig och det jag har att ge honom, iallafall de jag jag har att ge honom just nu. 
Jag vet att när jag väl släpper in någon, och älskar någon så gör jag det till varje pris. Jag kan ge mer än det jag någonsin gjort det vet jag, men just nu är jag en tjej som står på sina två ben men som är jävligt osäker på livet och människor. 
Och ja, jag tycker det är otroligt synd att mitt förflutna ska drabba andra som inte har med saken att göra. 
Jag kommer att resa mig igen, och då kommer jag att kunna ge fullt. Men just nu kan jag inte ge fullt, och kan folk inte ta det så får det vara. Jag behöver hitta mig själv innan jag kan hitta någon annan. 
Allting är väldigt komplicerat, ibland vänjer jag mig vid det, ibland så suger det hårt att det är så komplicerat. 

Men jag reser mig igen, och det är jag helt säker på! 
/kärlek

 

Ingen rubrik

jag kan nog vara den mest osäkraste tjejen i världen just nu..
jag vet inte om jag valt rätt. jag vet inte om det är egoistiskt av mig att göra såhär.
jag vet inte om jag ens är värd det.
samtidigt som jag är osäker så är jag ganska rädd också..
rädd för att det ska bli samma visa, rädd för att släppa in någon, rädd för att lita på någon igen.
att falla för någon är väl inte mitt problem, mitt problem är just det att jag faller för någon som jäkla lätt och det kan kännas jäkligt bra. efter ett tag blir jag osäker och rädd istället.
och så som läget är just nu så känner jag mig väldigt egoistiskt, jag vill inte drabba andra med mitt humör, hela situationen.
Varför ska någon som inte förtjäna allt det här gå igenom det med mig?
Även om det är en extra styrka att ha någon vid sidan om så känns det egoistiskt och inte rättvist någonstans.

jag vill hitta min egen styrka, gå igenom och lösa allting själv. även om jag vet att det aldrig hade gått utan alla som står vid mig just nu.
men jag vill inte bli beroende utav någon, vill inte dra in folk som inte förtjänar det, vill inte att mitt dåliga humör ska gå ut över andra. Jag kan vara jäkligt glad, men mitt humör ändras snabbt och jag kan bli jäkligt arg och ledsen på en kort stund.
Dock kan jag erkänna att det är enormt skönt att ha någon att gå igenom allt detta med från hela första början, då förstår dem iallafall, tror jag. då kanske jag slipper förklara allt, slipper riva upp allt gammalt eller något?!
Jag vet inte ens vad jag ville ha sagt med detta, förutom att jag känner mig otroligt egoistiskt och osäker just nu.
tiden läker alla sår, och ska jag erkänna så går det inte en dag utan att jag tänker på allt som hänt och händer.
det kommer ta tid att resa sig igen, men så länge jag vet att barnen vänjer sig kommer jag att må bra!
en dag i taget.

 

ingen rubrik

Även om livet känns lite halvdant och min vardag är allt annat än vanlig så vet jag att allt kommer att ordna sig. 
Det som känns mest är att jag inte har mina barn dagligen, att jag inte får se och höra dem. Att inte få ha dem runt omkring mig är en otrolig jobbig känsla. Vem kunde ana att allting skulle förändras så snabbt? Att jag aldrig mer kan se den människan i ögonen som jag en gång i tiden älskade? Att människan jag trodde jag kände blev någon helt annan. 
Jag försöker att se över det, för jag vet att de aldrig hade blivit bättre. 

När jag bestämde mig för att gå min egen väg i somras så var jag trasig, knäckt och hade ångest. För att jag visste att han fortfarande kämpade. Men vi båda visste att det aldrig skulle gå. Allt som kommit emellan oss har tagit för hårt. Det skulle aldrig gå att laga, aldrig försvinna.  oavsett om vi förlät varandra så fanns det kvar, hela tiden. 
Jag trodde att jag skulle gå trasig länge, jag trodde aldrig att jag skulle få känna på trygghet, och minst trodde jag att det skulle finnas någon som faktiskt skulle kunna få mig att le och må bra. 
Jag gick inte trasig länge, jag började finna min nya trygghet, jag började må bra ganska snabbt. Men vägrade erkänna det.
Jag mår bra, trots att min vardag är rörig. Jag känner min trygghet. Och jag kan säga att jag faktiskt aldrig mått bättre trots alla omständigheter. 
Jag kommer aldrig mer lita på folk. Och jag kommer aldrig mer att bara släppa in folk i mitt liv. 
Att lägga tid och energi på människor som bara tar en föregivet är inget jag vill ha i mitt liv. 
Jag kommer bo hos min mamma och hennes kille ett tag. Fram tills jag fått en lägenhet. 
Och idag är jag inte längre rädd för att stå på egna ben, för jag vet att barnen kommer att få det bättre. 
Och i dessa lägen inser jag vem som verkligen vill mig väl, hur min mamma ställer upp för mig, hur hon bryr sig även om jag skriker på henne, bråkar med henne, och skiter i att höra av mig till henne. 
Än en gång får hon lida med mig, men hon öppnar helhjärtat sina armar för mig, fixar rum och säng. Frågar om jag äter, om jag är ledsen. Hur ska jag någonsin kunna leva utan henne? 
Mina syskon står där, bryr sig och frågar hur allt går. Min fina vän Bomie som kommer på studs när han vet att saker och ting är krångligt. Han står där, försöker få mig att glömma allt. Och tro mig, han är den människan som kan göra mig glad på många sätt! 
Och mitt i allt finns där en annan som också får min vardag att gå runt, som får mina negativa tankar att försvinna för stunden. Som ställer upp och finns där när jag mår som sämst. En som inte tar mig föregivet, en som bryr sig om mig och en jag blir glad av att vara med. 
Och jag skulle aldrig klarat av allt detta om det inte vore för den här personen. 
Så även om livet är jäkligt orättvist just nu så är jag glad ändå. 

Jag tänker inte sura, för krama kommer och biter oss i röven tillslut ;)

 

12e januari 2014

Hatar söndagar!
Känslan av att inte vara hel på en hel vecka får mig att känna en sån ångest. De gör ont i varenda del på mig just nu!
Haley när hon grät och skrek efter mig, sen smärtan! Nu i såna här lägen undrar jag hur de kunde bli såhär? Vad har dem gjort för att förtjäna detta? Kommer haley att vänja sig, kommer hon att skrika varje gång, kommer de att vara lika jobbigt för mig varje gång jag ska lämna dem? Tusen frågor noll svar!
Jag känner mig mer krossad än någonsin.
Även om jag inte alltid varit med dem så har dem alltid varit i min närhet sovit med mig, jag har lagat mat till dem, nu är de bara så varannan vecka. Och jag vet inte om de är jobbigast för dem eller för mig. Jag trodde då aldrig att de skulle kännas såhär!
En vecka utan mina hjärtan, en vecka som kommer att gå så jäkla sakta, en vecka fylld med ångest!
Oavsett hur jobbiga, skrikiga och bråkiga dem är så vill jag vara med dem varje dag! Kunna höra dem, se dem, sova med dem varje dag!
Jag hatar detta mer än något annat!



 

Over

Att bloggen varit tyst beror på rätt mycket.
Sista tiden har varit en röra för mig, barnen, allt och alla. Jag har känt mig som ett vrak många gånger, tagit mycket skit men inte gett lika mycket tillbaka.. För er som inte förstått de riktigt så kan jag säga att jag och H inte är tillsammans längre. Vi gjord slut för nästan 6 månader sen, vi har bott under samma tak och försök sakta men säkert att hitta en bra och smidig utväg mest för barnens skull.
I början funka det väl, men på sista tiden har många lagt näsan i blöt, och situationen har inte direkt varit enkel.
Kommer absolut inte gräva längre in i varför vi valde att gå skilda vägar. Vi valde att göra det och de finns många anledningar till de!
Nu mera har vi barnen varannan helg, och på veckorna har vi varannan dag. Nu under jul o nyår har mamma haft dem lite också då hon inte bor i närheten av oss längre.
Jag vill få allting stabilt men jag är så sjukt seg. Jag vill att barnen ska ha de tryggt, och även att jag får ha de tryggt och veta att jag har ett hem att gå till, veta att jag kan komma hem utan att utsätta barnen eller någon annan för massa skrik eller konflikter!
2013 har väl inte riktigt varit ett år av lycka, men jag har haft mina upp i ned gångar. Jag hoppas 2014 blir ett år av mer trygghet, lite bättre än detta året varit! Jag saknar att inte kunna känna trygghet, för allt är en röra just nu. Och jag kan säga att jag inte varit en ängel i hela detta. Men för en gång skull har jag varit lugn. Konstigt nog. Och nej jag försöker inte hänga ut någon. Men många verkar tro att jag och H fortfarande är tillsammans, därav detta inlägget.
Jag försöker gå vidare, även om de är 5 år jag försöker gå vidare ifrån! Men vi båda vet att vi söker något mer. Vi har älskat varandra, tyckt om varandra. Men de räcker inte, inte för mig, inte för han, inte för oss. Vi vill ha något mer, men jag kommer alltid att bry mig om honom, han om mig. Vi vet de båda två, men vi söker något annat, något som inte finns här, något som inte finns mellan oss. Vi behöver mer, ute efter mer. Och jag hoppas att alla människor bara kan acceptera läget och sluta lägga sig i vårt! Vi klarar detta med eller utan någon.

/over