maysumaleehawbring
May, 21 år, Eslöv
21 år & tvåbarnsmamma till mina fina döttrar, Haley 100807 & Miley 120821<3
Bor i en liten stad i Skåne tillsammans med mina flickor och min fina kille! Han är inte pappan till mina barn, men han är en stor del av vårt liv!
Utbildad nagelteknolog. Hade salong som jag nu tagit paus ifrån! Börjar plugga till höst!
Här skriver jag om vår vardag och allt annat som dyker upp i mitt huvud!
Hoppas ni kommer tycka om bloggen.

/kärlek.
Kontakt: mayhaw93@hotmail.com
Instagram: mrsmaysukdee

 

Många tankar..

Mitt huvud surrar av många tankar just nu.
Framförallt tänker jag på skolan. Jag är en sådan person som hatar att sitta framför skolbänken, hatar att prata högt inför klassen, och ganska blyg när det kommer till skolan med nya människor.
Jag vill så gärna klara detta, jag vill så gärna lyckas läsa klart allt. Jag vill inte tröttna på skolbänken och alla uppgifter. Jag vill helst slippa vara blyg för nya människor, jag vill inte känna att jag ska gråta varje gång jag ska prata inför klassen! Jag hatar att snacka inför klassen, speciellt engelska. Jag HATAR engelska. På alla vis.
Jag vill lyckas denna gången, men ändå en så stor rädsla att misslyckas lever inne i mig. Jag är nervös som fan. Och jag är visst uppe tidiga morgnar men då har jag inte en tid att anpassa mig efter. Nu från och med måndag har jag det, och det kommer bli jobbigt.
Sen andra tankar som surrar runt i mitt huvud som jag inte tänker ta här.
Men jag ställer mig frågan i mitt huvud "varför", "varför nu?", "varför jag?"
Livet är en gåta. Klurig en!
Men det är väl bara till att göra det bästa utav det!

/tjejenmedtankar


 

Flytta din blogg till Nattstad - nu kan du importera din gamla blogg - klicka här!

Dubbelmoral

Jag börjar dagen med ett sådant där inlägg som bara måste skrivas.
-
Jag förstår mig inte på människor som snackar skit om varandra och sedan umgås?
Jag kan tycka att det är en annan sak om man varit ovänner men löst de och varit ärlig vad som sagts. Men att snacka skit och dumförklara en människa trots att det heter "jag snackar aldrig med henne" eller "hon har velat träffa mig men jag har inte hört av mig" osv osv...
Hur tänker man? Har man så mycket is i magen att man sedan någon dag efter kan umgås med den människan som man för några dagar sen stod öppet och smutskasta?!
Jaja, tycker jag illa om någon så gör jag de.
Har jag bråkat med någon men vi löst det så lägger jag de bakom mig.
Men känner jag en människa som är totalt pantad i huvudet så säger jag de och umgås inte sedan med henne!

 

komiskt

jag tycker det är lite komiskt det där när man läser andra mammabloggar, när man klickar in på en blogg man aldrig läst eller varit inne på innan så vet man aldrig vad som väntar sig. antingen har de redan barn som är äldre, eller så väntar dem eller så har man kommit in precis efter att de fått barn. Och likadant känns det varje gång när jag kommer in på en mammablogg och hon/dem precis fått deras son/dotter, min kropp sprutas av lycka, egentligen vet jag inte varför, jag känner ju dem inte?! Men jag antar att det bara blir så. Jag kan känna deras lycka igenom att läsa inläggen, genom att se bilden. När jag läser ordet "förlossning" eller "äntligen här" så får jag gåshud. Det är då jag verkligen känner alla känslor, tillbaka till min förlossning. Jag kommer ihåg vartenda detalj, jag kommer ihåg hur mitt hjärta slog 1000 slag i timme. Jag kommer ihåg hur lyckan fanns där bakom all smärta. Ja man minns allt, och det är så tydliga bilder i mitt huvud och jag kan känna känslan. 

Hur som helst, jag blir så glad i hela kroppen av att läsa om nyblivna föräldrar, att se deras bilder från förlossningen, att se en skrynklig liten bebis som är alldeles bedårande allihopa. Jag kan le och må bra inombords i flera dagar. även om det inte är mitt barn eller jag som gått igenom det nyligen. Och jag vet inte varför det är så, men det är så oavsett hur sjukt det låter. 
Jag saknar mina förlossningar, och längtar mer och mer för varje dag som går efter min nästa förlossning även om jag vet att det inte kommer bli av på några år om det blir av. Man vet aldrig vad som händer, om några år kanske jag har ändrat mig. Jag kanske varken vill eller har tid med fler barn. Men att drömma om en förlossning eller önska är ju faktiskt helt ok;) 
Sen kan man alltid leva på andras lycka, eller så kan man alltid längta efter att syrran ska få en bebis till:D haha! 
Alla våra bebisar är så stora nu, och nu vill jag bara ha någon bebis att mysa med! 
Min, om du läser detta… Rappa på med en bebbe!;)

/enlyckasomingetannatkanslå


Min senaste lycka! Miley några timmar gammal, och haley 2 år och en stolt storasyster! 
min lycka, min kärlek! 

 

Inga ord

Tänkte bara påminna om att världen är full av idioter. Att vissa verkligen inte borde få leva.
Nej jag brukar sällan vara såhär rå. Men en gräns finns det!
Och är så trött på människor som kommer med undanflykter för att de är för ego för sig själv!
Vissa förtjänar inte det som komma skall. Vissa förtjänar inte ens att bli kallad mamma/pappa.
Nu snackar jag inte om mina barns pappa så ni behöver inte tro det.
Vissa borde verkligen växa upp och mogna!
Sånt här gör mig bara förbannad, till Max.

/jävlamänniskor

 

NAKNA BARN

Jag förstår inte de här med vissa som tycker att det är så hemskt med nakna barn på stranden.. Åh vad är de svåra med att ta på badkläder? Osv osv..
Så var jag också förut ville täcka så mycket jag kunde. Men sen efter allt tänkande så nej.
Barn ska få vara barn! Både hemma & på offentliga platser! Jag är fullt medveten om att de finns skumma människor. Men herregud ska vi sitta och vara rädd för såna människor kan vi ju börja låsa in oss själva.
De finns konstiga människor överallt..
Det är lätt som inte en mamma säga " usch hur kan hon låta barnen bada nakna!"
Nej men alla gör vi som vi själva vill!
Jag ska väl inte behöva gömma mina barn under massa kläder.
Dessutom är de fan inget fel på naket.
Självklart behöver man inte lägga upp de över Haley internet. Men vem bryr sig om mitt, ditt eller någon annans barn badar nakna.
Vi kommer aldrig komma ifrån äckliga typer så är de. Jag kan låta mina barn vara nakna vissa gånger, samtidigt som jag andra gånger har badkläder på dem.
Det handlar inte om att de är svårt att klä på dem, utan för att de även kan vara skönt för dem att få lufta allt.
Vi föddes trots allt nakna!
Sen har alla vi olika åsikter. Och jag skiter i vad folk säger om att jag låter mina barn bada nakna.

/finnsäckelöverallt



Ett barn med kläder, ett barn utan!
Miley älskar dessutom att bada naken!

 

HAN

Där finns en person, en kille som jag varit med i snart ett år. Inte som par, inte i ett förhållande. Utan som vänner från hela första början.
Han var den som jag kom bra överens med, en som jag kunde snacka saker med, en som jag litade på & en som fick mig att må bättre gång efter gång!
Han var också den jag började öppna mina ögonen för, en som jag började släppa allt mer in på mitt liv, en som mitt hjärta litade på.
Det är han som jag levt med i snart ett halvår.
Ett halvår är inte mycket för andra, ett halvår är inte mycket för mig efter ett fem års förhållande. Men på något sätt känns de mycket, men framförallt så känns det bra!
Så bra som jag mått under detta snart halvår har jag aldrig mått förut.
Att veta att de finns en där ute som tar mig för exakt den jag är och som inte tar mig förgivet är en enorm gåva.
Även om vi bråkat och tjafsat så har vi visat varandra kärlek och respekt. Vi har haft bra stunder, men även dåliga. Men framförallt fler bra än dåliga.
Han är något alldeles speciellt för mig. Glädjen att han bara kommit in och accepterat läget hur bra som helst gör att jag inte kan älska honom nog. Han har kommit in som en person, som vilken kille som helst på 22 år och bara tagit allt lugnt. Släppt allt de där som killar brukar göra i den ålder och hjälper till med barn och hemmet. Han tar hand om mina barn på ett sätt jag aldrig trodde att någon annan kille kunde göra förutom barnens pappa, men ack så fel jag hade! Det är honom jag vill vara med, dela mitt liv med. För det är han som får mig att må bra, det är han och barnen som får min vardag att gå runt.
Vad skulle jag gjort utan honom?
För er är han kanske bara någon, men för mig är han verkligen allt!
Jag är lyckligt lottad.
Det är inte lätt att leva med mig, mitt temperament, mitt PMS humör är inte att skoja om. Han har varit med om det, men ändå har han stått ut! Inte ens jag står ut med mig själv ibland.
Tack för att du står ut med mig, & tack för att du är just du<3!

/duärbäst














 

Lyckligt lottad

En sak jag kom och tänka på nu mitt i allt är hur lyckligt lottad jag egentligen är.
När andra skriver om hur de försöker skaffa barn, så tänker man kanske att de inte är så svårt. Men det är de ju faktiskt, att få egna barn är en gåva, alla kan inte bli med barn. Och de som vill ha barn som faktiskt är kapabla till att vara föräldrar brukar vara dem som inte kan få. Det är synd. Och just i denna stund inser jag vilken lyckligt lottad person jag är som lyckats få två friska barn!
Inte bara de, jag har fått barn som sovit om nätterna. Jag kan räkna på mina fingrar hur många nätter jag varit uppe med dem båda två. Och det är inte många nätter om man räknar från dag ett. De har sovit som prinsessor sen de kom ut, aldrig varit besvärliga på nätterna!
Alltid ätit och sovit bra!
Okej om vissa dagar har varit pain in the as, det är sånt man får ta! Men allt de bra överväger det jobbiga. De gånger det är jobbigt så tänker jag på hur mycket värre de hade kunnat vara. Att jag bara borde vara glad!
De gånger jag vill gråta och låsa in mig för att de bråkar tänker jag på hur mitt liv istället hade sett ut om jag inte hade haft dem!
Även om jag blir tokig på dem ibland så älskar jag dem över allt annat! Och är så oerhört tacksam för hur lätt dem har varit att ta hand om! När jag läser hur andra mammor får vakna varannan timme så kan jag inte föreställa mig det, jag vet bara att jag ska vara tacksam!






 

TANKAR.

Ibland önskar jag att saker och ting var så mycket enklare. Men hur hade livet sett ut då om alla bara hade glidit på röda mattan? 
Det är meningen att livet ska ha upp och nedgångar.
Men dagar som denna så vill jag bara att problemen ska försvinna. Att mina barn ska få leva tryggt. Att jag har ett mål i mitt liv, en dröm som jag kan följa och sträva efter. Jag vet inte längre vad min dröm är?! Vad jag vill bli när jag blir "stor". Innan vad salongen det jag drömde om. Men lågan slocknade. Jag vet inte längre vad jag vill. Förutom att plugga, så jag har betyg. en avslutad kurs. 
Jag vill ha gått klart skolan och sen kunna söka jobb och jobba som vilka ungdomar som helst, eller som andra i min egen ålder. 
Att vara företagare och chef över sig själv var väl ganska roande och roligt, ända tills all pappersarbete kom och man hade två barn som man också skulle ägna tid åt. 

Ja, för 5 år kunde jag aldrig ana att mitt liv skulle vara som en berg och dalbana. hade ingen aning och aldrig då kunde jag ta reda på hur mitt liv skulle se ut 5 år senare. hundra tankar idag. blandade känslor när det är en sådan här fredag. barnen leker och denna mamman sitter och tittar på precis som ingenting.


 

gone.

Jag försöker jämt hålla huvudet högt, inte vika ner mig eller låta någon vika ner mig. 
Och jag har nog lärt mig allt för bra. 
Jag stänger ute mina känslor, visar mig inte ett dugg påverkad. Och det för andra kan vara jäkligt retande jag vet, det retar mig också ibland. 
Men man lär sig helt enkelt att leva utan ånger, utan känslor. Klart jag har känslor, men inte några djupa, invecklade eller starka känslor. 
För jag hr lärt mig att man bara blir sårad tillslut. 
Hade detta som hänt idag varit förr hade jag antagligen sprungit runt med rödsprängda ögon. Men jag har inte ens känt någon känslan, förutom frihet. Klart är det tungt i hjärtat. Men aldrig har jag känt mig så lugn och harmonisk. 
Barnen har varit kloss intill mig hela kvällen, gick och la sig vid 21 och var sådär nöjda. Och jag skulle kunna offra mitt liv för dem två! 
Jag vill aldrig vara med någon annan förutom mina barn, det är det enda jag känner. Att mina barn är det enda som inte sårar mig, sviker mig eller tar mig förgivet. 
jag syftar inte på någon speciell just nu, jag bara känner att jag inte ens orkar med sån dramatik i mitt liv. senaste året har jag hunnit hamna i 10 olika konflikter med mina barns pappa, varit på hundra tals möten ang. barnen, kämpat för att hålla mig på fötter, trott att jag funnit han som kunde ta mig ifrån allt det där, småtjafsat, älskat, byggt upp nya känslor, byggt ihop mitt hjärta, sett över saker, kämpat ännu mer, lämnade en människa jag älskade så hårt i 5 år, som jag skaffade två bedårande barn med, han som var min värld för mig och återigen kämpat! 

Det har varit en berg och dalbana för mig det senaste året. Att gå ifrån en människa för att det inte funkar, att börja bygga ihop det som förut varit borta, att finna sin väg igen, att finna lyckan. 
Den sista gången jag vart ledsen var när diza skulle flytta. innan dess vart det separationen mellan mig och barnens pappa. det tog hårt på mig även om det var mitt val. det var inget val jag gjorde, det var ett faktum. 
efter den gången har jag inte gråtit för en kille igen. oavsett hur mycket jag uppskattar p och allt han gjort för mig och barnen. oavsett hur mycket känslor jag byggt upp och hur mycket jag än älskar honom så kommer jag aldrig att falla ner igen. jag har varit på vakt hela tiden och bara varit beredd på exakt allt. 
jag är starkare än jag tror. i allt ont så fanns det något bra! 
jag lärde mig att gömma mina känslor, hantera mina svåra stunder. jag har nytta av det nu. 
så nu ger jag mig själv tid till att titta på film, njuta av att ha wifi och bara vara jag! 


/jagklararmigsjälv.jagärhelmedellerutandig. 

 

Mitt allt..

Tänk att Haley & Miley är mina barn. En del av mig, mitt kött och blod! Tänk att det är just dem som kommer att finnas i hela mitt liv, oavsett vad. Att det är dem två jag ska skydda, ta hand om och ge all min kärlek till!
Att se dem glada idag är det som gör mig lycklig. Att veta att trots allt som hänt så kan de le! För många mammor så är lycka att se sina barn ihopa med pappan. Så var det för mig innan, det var den bästa känslan. Att se bandet mellan pappa & Haley eller pappa & Miley.
Jag tror lite att det är alla mammors dröm att se sina barn tillsammans med killen man blev kär i och valde att skaffa barn med.
Jag kommer aldrig att dölja att det var de bästa stunderna, att se sina barn med pappan! Varje gång jag såg dem ihop så slog mitt hjärta extra många slag! Men för mig idag är lycka att se mina barn le & skratta. Springa runt och bara vara barn!
Jag kommer aldrig på så sätt se mina barn tillsammans med deras pappa igen, aldrig uppleva känslan av lycka när jag ser de ihop. Så för att inte lyckan ska försvinna helt så finner man en annan väg av lycka istället! Jag tror det är viktigt.

/morgontankar