If I were a boy
I think I could understand
How it feels to love a girl
I swear I’d be a better man

I’d listen to her
Cause I know how it hurts
When you lose the one you wanted
Cause he’s taken you for granted
And everything you had got destroid

http://rosas.bloggproffs.se

livet går ju vidare....

"Här du får extra, okej!"

Hemma igen, efter en rätt seg söndag i huvudstaden. Vakna, äta, duscha, packa, checka ut och vara bakis. Igår tog vi tunnelbanan ut till Vårberg, en lagom slummig förort med lagom slummiga människor. Vi mötte upp våran vän Joakim på Hanna´s Bar & Kök där vi förmodligen var de enda svenska människorna. Väldigt trevlig liten krog med lite konstig musik och lite konstiga chilienare. Vi drack en massa öl och redbull-vodka och snackade om allt och alla vi har gemensamt.

Jocke som är från lilla helvetet däruppe på andra sidan diket, precis som jag, är i Stockholm hos sin far och för att jobba. Men till skillnad från majoriteten som inte vågar sig till Vårberg, är det snarare så att Jocke inte vågar sig därifrån. Så jag och syrran sa adjö och drog oss inåt stan igen vid 01-tiden, lagom sliriga under sulorna, träffar några yngre tjejer på vagnen in som bjöd på bacardi rätt ur flaskan. Vidrigt, men Karin spottade inte i glaset och det märktes när vi beslöt att hålla oss till söder istället för att åka ända in till city.

Dessvärre var klockan redan över 02 och krogarna var inte intresserade av att släppa in mera folk, eftersom de vill stänga vid tre, så det hela slutade med en sväng till 7-11 och sedan rätt i säng. Efter utcheckningen i förmiddags åkte vi in till Centralen och låste in väskorna. Sedan gick vi en sväng på stan och kollade in Biblioteksgatan och Stureplan, innan vi gottade ner oss i biostolarna på Saga-bion.

P.S I Love U var en väldigt fin film, Hilary Swank är fantastisk, men självklart rekommenderar jag hellre boken. Den är helt underbar! Sedan sov jag mig igenom tågresan och Patrik hämtade upp oss i stan. Min goding, som jag saknat en hel del. Skönt att vara på rätt ställe igen, i soffan brevid honom!

Take care! Smell u later.....

Sitter på en barstol i Scandic Malmens foajé på Södermalm. Ett väldigt lagom hotell sådär lagom nära allting. Jag och syrran har ett rum utan fönster men med strykjärn, tar ut varandra liksom, som vi har fyllt med nyinhandlade kläder, hårstylingsapparater och burkar, krämer, flaskor av alla de slag. Jag var tyvärr tvungen att se över logistiken på mina konton och fastnade här uppe framför datorn. Borde försöka sova en stund om det ska bli nåt hallabaloo ikväll, det har varit en tuff dag i Stockholms alla klädbutiker. Kanske inte exakt alla, men inte långt ifrån om man kollar i plånboken.

Igår anlände vi vid 11-tiden och efter incheckning vandrade vi iväg över medborgarplatsen, upp till Mose Backe och över till Gamla Stan, turistade oss lite med kyrkbesök och fotografering utanför slottet och tog en vända runt riksdagshuset. På kvällen tog vi T-banan till Globen och sjöng med Kelly Clarkson på Annexet. Av någon anledning var våran snitslade bana Baren-Toaletten-Framför scenen-Baren-Toaletten-osv osv. Till slut återvände vi in till centrala stan och hamnade på ett uteställe där medelåldern var betydligt yngre än vad min legitimation visar, men systeryster är ju faktiskt inte mer än 20 så jag får anpassa mig. Men jag fick lite Gamle Port-känsla. Usch.

Imorse var vi inte så pigga, trots att vi var hemma redan 23.45. Inte så pigga men väldigt hungriga så det var bara att ta sig upp till resturangen och äta hysteriskt mycket frukost. Alltså, hotell-frukost slår nog allt. (förutom Puttes varma mackor och pannkakor förstås). Proppmätta rullade vi in till stadens shoppingkvarter och sedan gick det ju som det gick.

Nu ska jag ta hissen ner till sis som kanske sover, kanske öppnat en cider eller kanske helt enkelt längtar efter mig. Det tänker iaf jag tro!

Saknar dig älsklingen, det hade varit så roligt om du var här!

Puss

Tänk att något som jag alltid trott skulle vara så svårt kunde vara så lätt.

Jag är så kär i dig Patrik.......

Och nu sitter jag här och saknar dig så mycket, vi som är med varandra för det mesta och jämt, är väl därför jag saknar dig kan jag tro.

Karin är 20 år nu, jag måste ju vara jättegammal isåfall. Förmodligen. Lite kalas igår, tårta och mer tårta. Mamma berättade i vanlig ordning om hur det gick till den 31/3 1988 när Karin kom till jorden, som hon gör på alla hennes barns födelsedagar. Varje år. Inga överraskningar där iallafall.

Jag är INTE hypokondriker, jag är bara lite gnällig. Förresten har jag inte gnällt någonting över vänsterfoten, inte på hela söndagen! Men okej, jag ska skärpa mig.

Suverän helg, stjärna i boken! Två vinster och en fest. Två mål och en utvisning. Två utslitna hjältar som somnar i soffan. 

Du är det bästa som finns! Puss 

"Sätt dig inte på Häggen nu, Jennifer!"

En sån där morgon. Vaknar för sent, snoozat för länge, fastnar i täcket på vägen ur sängen, slår stortån i tröskeln och får en skymt av mig själv i spegeln, hög suck, kissar och somnar nästan på stolen. Kläder på, håret står åt alla håll, strumpan krånglar, balansen sviker, ramlar in i soffan. Upp igen, alla kläder på, bränner fingret på plattången, spiller tandkräm på tröjan, får hårspray i munnen. Mascaran kladdar, mobilen ringer igen, glömde ju alarmet, jacka på, skor på, allt på hatthyllan ramlar ner.

Men på något sätt, färdig.

Puss hjärtat, vi ses sen, nerför trappan, ut i bilen, trampar i lera, halkar in i dörren, svart smuts på jeansen. Reklam på radion, imma på rutan, jag slapp iallafall skrapa dem. Klockan är mycket, trafikljusen röda, gula tanklampan lyser. 

Till slut, idag, framme.

Och det enda jag tänker på nu är att få uppleva återresan.   

"Vilken färg har de röda västarna?"

Sjukdomar såsom "liten kråka i näsan", "febertopp vid 38,1", "kliar som jägarns i halsen" och "ont lite till höger i magen" har drabbat mig i omgångar de senaste veckorna. Efter dessa livshotande symptom känner jag mig idag friskast nånsin. Så det blir internmöte på Alevi idag och jobb imorgon. I'm on.

Alla Hjärtans Dag på Gråbrödragatan 4 innehöll frukost på sängen och massa mys hela dagen och avslutades med pizza och pussar sent på kvällen. Myyyys.

Igår städade vi slottet och tvättade alla grusiga kläder. Och de icke-grusiga också. Åt lite mat och vek lite tvätt innan jag somnade på Puttes arm när han spelade xbox. Släpade oss iväg till Maxi för att glömma köpa smör och lagade sedan en fantastisk fredagsmiddag med mycket sås. På nåt sätt fick jag plats med alldeles för mycket smågodis och blev mättast. Inte mättare alltså, mättast. Är jättemätt en sjukdom?

Nu sitter jag med datorn i knät i soffan, eftersom Jonas var så gullig och kom hit och kopplade in routern i måndags så att Putte och jag slipper slåss om datorn, eftersom han nu har sin egen här och kan slira runt på mitt bredband så mycket han vill.

Hursomhelst, jag sitter nu och äter upp godiset som blev kvar från gårdagens ätarorgie, dricker kaffe som snart är iskallt och väntar på att Putte ska gå upp. Hans mobil har ringt fyra gånger tror jag men han tvärvägrar. Jag är ännu värre när jag ska upp och jobba. Då snoozar jag minst 20 minuter.

Shit nu rör han sig, he´s alive.....

"Då blir de kåta och då vill de knulla!"

Igår var vi på bio, National Treasure, den var bra men lite lång. Premiär för mig på Bergakungen. Jag är nu 100 % mer rutinerad på att gå på bio på Bergakungen. Det blev pastaresturang innan det, som jag så innerligt önskade. En väldigt trevlig lördagskväll.

Jag och Carro var på IKEA förut idag. Eftersom hon just flyttat in i en lika gigantiskt stor lägenhet som min, fast på bottenvåningen i min uppgång, var hon på jakt efter lite tyngre grejer än värmeljus. Med vitrinskåp, soffbord, tv-bänk och tavla storlek badlakan, förutom de övriga kassarna med diverse prylar, stod vi inför årets hitills största utmaning. Nämnde jag att Carro har en Opel? En Opel Corsa, modell absolut minsta möjliga.

Fråga inte hur vi gjorde eller hur lång tid det tog, men till slut satt vi som två kollin inklämda mellan säten och framruta redo för en allt annat än säker färd hem till Kungälv. Det var inte utan att jag kände guds änglar flåsa mig i nacken men jag är fortfarande vid liv iallafall.

Nu är det Wallanderfilm på 4:an, smågodis med mycket choklad och ett glas rött. Bara Putte som saknas, men han kommer nog hem när som helst efter en hård dag i gruvan. Då ska han få höra om mitt spännande telefonsamtal jag fick uppleva när jag knatade runt på IKEA. Riktigt crazy...

I morgon tar jag tag i mitt liv igen. Jag är verkligen så jätteladdad. Verkligen.

"Jag är lite ledsen faktiskt. Jag vill inte att 2007 ska ta slut..."

Egentligen hade jag tänkt att sammanfatta mitt 2007. Men egentligen har inte velat infinna sig, fast nu känns det iallafall som att jag har sörjt färdigt att 2007 är slut. För det kändes faktiskt lite hemskt att det året så tvunget skulle ta slut, det var som att säja hejdå till en gammal vän på nyårsafton. En väldigt kär gammal vän. Jag önskar mig mest av allt att 2007 har satt nivån för alla kommande år. När det dessutom slutade så vansinnigt bra kan jag inte annat än att faktiskt se fram emot 2008!

Jag är sjuk. Myssjuk. Patrik är världens bästa medicin och omöjlig att överdosera. Jag vill aldrig bli frisk!

Om 14 veckor spelar vi första seriematchen. Det är inte utan att man känner sig lite stressad...

"Ja! Katten också! Då är det ju tre mot en!!"

En julafton som alla andra, fast ändå helt annorlunda. Den 24:e december ser aldrig likadan ut i det stora röda huset på berget. Syrran jobbade till 21.30 och Elin (lillebrors sambo) till 22.00. Förra året var det mamma som jobbade kvällen och året innan det var jag i Thailand. Traditioner är knappt existerande och det är ingen som bryr sig om det heller. Vad vi äter när, vad klockan är och om klapparna är öppnade eller inte spelar liksom ingen roll för någon av oss. Inget dopp i grytan, ingen tomte och inte heller något tidsperspektiv. Det får bli lite som det blir. Att bryta traditioner är väl den enda traditionen vi håller oss till.

Julmat vid 14.00 var det tänkt. Det blev vid 14.45 och de äldre bröderna kom 20 minuter senare så vi åt i skift. Kalle i rutan, jag och pappa slökollade, att Ferdinand aldrig lär sig! Efter så många år borde han väl fatta att han inte ska sätta sig på den där humlan. "Mot Sherwoodskogen!". Nu igen?? Fan, ni kan väl variera er lite, rävungarna måste vara duktigt trötta på den jävla skogen! Johanna kan fortfarande inte vissla så jag och mamma tog en promenad.

Lämnade lite klappar till kusiner och fastrar på vägen och klappade hästarna i stallet. Hemma igen, kaffe och massa kakor, godis och julmust. Sedan iväg till Kim med julklappar. Satt där och umgicks lite, innan det var dax att åka och plocka upp syrran på väg hem.

Dax för en öl eller två, jag, Mamma och Karin. I väntan på Elin gick det några stycken och vi glömde bort Risalámaltan. Elin anlände och Pappa tog på sig tomteluvan och alla julklappar hamnade i respektive knä. Papper revs av och presentsnören yrde. "Åh, va fin, tack!", "Men, aha, en sån, vad bra, tack så mycket!", "Ja, det var ju den jag önskade mig!", "Kolla vad jag fick!".

Jag, Syrran och Elin fick varsin pyamas av samma märke men i olika mönster, och myssockar till det. Presentkort och benvärmare, också likadana, till mig och Syrran. "Nu börjar det, Karin. Det kommer vara så här nu i all framtid. Vi kommer få samma saker varje år!" Skitbra. Mamma är bäst.

Fint porslin, ytterligare presentkort, halsband och tokigt nog en GPS utgjorde årets skörd. Jag som redan fått årets julklapp fick ännu en. Snurrigt. Så nu går det inte att skylla på taskigt lokalsinne när jag är sen, får köra på broöppning varje gång istället. Karin och jag ska till Globen i april och se Kelly Clarkson, det tog en kvart innan hon fattade att det var i Stockholm, men när jag sa till henne att Mor och Far är ofrivilliga sponsorer till tåg och hotellkostnader sken hon upp ytterligare. Så nu vet hon ju lite redan vad hon får i 20:årspresent i Mars.

Stämningen triggades upp av Idioten som inte borde dricka alkohol men som inte fattar bättre. Trots att det bara är ett par öl det handlar om tappar han en lilla gnutta behärskning som han har i kroppen när jag är hemma. Men jag är som jag är, sitter han och skäller på Mamma får han ta att jag säjer ifrån. Ingen skäller på min Mamma, som gör allt hon kan för den Idioten! Det som är intressant är att han inte riktigt vågar längre. Han ställer sig inte upp och gapar och ska flyga på och döda mig som han hade gjort för nåt år sen.

Jag lutar mig tillbaka i soffan och ser honom i ögonen och ger honom inte en millimeter respekt när han höjer tonen. Jag märker hur han försöker hålla sig dämpad och hur förvirrad han är när han ska argumentera emot det jag sagt. Det finns ingenting som skrämmer mig hos honom längre. Ingenting av det jag ser framför mig kan göra mig illa, varken fysiskt eller mentalt. Det är förstört sedan länge.

Slå då, slå mig så mycket du vill. Det enda som går sönder mera är dina knogar. För mig är du en lika stor Idiot innan och jag kan inte känna mindre empati. Slag, sparkar och ord ändrar ingenting. Du finns inte längre, du är ingenting i mitt liv och hur skulle ingenting kunna skada mig?

Till slut åker de. Jag känner ett styng av skuld gentemot min min äldsta bror som får agera barnvakt åt Idioten istället för Mamma. Om det inte är mina föräldrar så är den han som får ta hand om eländet. Släng ut honom, röstar jag för. Har det inte blivit bättre nu, så kommer det inte bli bättre här heller. Jag vill bara att mina föräldrar ska få lugn och ro. Själaro.

Syrran och jag skrattar åt vad Idioten säjer och konstaterar att vi just upplevt den enda julaftonstraditionen som aldrig verkar brytas, dricker upp ölen och går och lägger oss. Jag somnar nerbäddad i soffan med lillkatten på magen och värmeljusen brinnandes i öppna spisen.

God Jul.