Årets föräldraskap gick till följande..

Konstigt det där med relationer, och då menar jag inte förhållanden. Det som gör mest ont, är oftast inte det som den  fysiska skadan utgör.

När man var liten så sa man saker till andra, de sa saker tillbaks, men vem brydde sig egentligen. Man visste var man hade varandra. När man blev äldre så hände det att man kom i konflikt och fick på käften. Samma här, det värkte lite, man visste var man stod och man sket i vilket.

Men när man vänder sig till närmare relationer så slutar öppenheten, slagen kommer aldrig och det blir inte lika tydligt var man har varandra. Istället börjar något sakta men säkert gnaga på en, uppenbara pikar som sedan är lätt att styra om till att det skulle handla om något annat, medvetna val som man vet sårar, men som sedan blir kommentarer om att man trodde att det var ok, eller att man trodde att den andra redan visste.

Många av er känner säkert igen det, och andra förstår inte ett skit. Jag är kanske inte den bästa på att förklara vissa saker, men det är så här det blir ibland.

De som inte säger rakt ut vad det handlar om, inte slår det där slaget, utan står och ser på hur relationen tynar bort och till slut undrar var man tog vägen. Det går inte att beskriva bättre än ett stycke av Melissa Horn

"Jag har förlorat en tävling, men vunnit ett val.
Har bestämt att stå helt utanför, det där som jag blir ledsen av."

Ja, man kan väl istället erkänna sig ha förlorat den tävlingen för att man gjorde sitt val. Men ibland finns det inget annat att göra när det sakta gnager och oroar tills man är mer ledsen än glad. Så undra inte var vissa personer i era liv tog vägen. Titta istället tillbaka och se om det fanns en anledning.

Det är väl tur att man har uppmärksamma och förstående kollegor. Ingen av de andra "vanliga" kristna eller möjligtvis någon muslim här har varit så insatt i att jag ska bli pappa som vår Jihova. Idag kom han med en liten tidning om hur vi kan uppfostra PB till ett ansvarsfullt barn.

Jag kan inte ens beskriva hur många diskussioner vi har haft sen han började, men jag kan helt klart konstatera att de aldrig kommer att ta slut. Hur många frågor jag än har, mur komplicerat jag än gör det, och trots att jag bevisar att hans påståenden krockar med vad han sa i förra veckan så kommer det alltid ett svar som börjar med "Hmmm.. jo för att.." Men jag menar, vem hade inte behövt betänketid för att komma på svaret på så komplexa frågor.

Nu jävlar ska vi lära oss något gott älskling ;)

Igår kunde ni läsa om en megabeställning av nagelbyggmaterial som Jen gjorde. Hon skickade bekräftelsen till mig så att jag skulle kunna skriva ut den för att hämta upp det på väg hem. Jo, visst skrev jag ut den, men gick förbi skrivaren på väg ut och lämnade den på kontoret.

Nu när jag klev in och satte mig, så låg hela beställningen av nagelprylar på mitt skrivbord där någon ville visa att de förstod att det var mitt och hade ringat in mitt namn i sidfoten. Seriöst! Att jag måste glömma allting hela tiden!!

Ska man knalla runt bland alla och fråga vem som har lagt den på mitt bord, för att sedan förklara varför jag hade skrivit ut den. Eller är det bara jag som borde softa och skita i vilket?!

Ibland kan man lura sig själv medvetet. Eller, hur fan blir det nu? Jo, ni fattar vad jag menar.. hoppas jag. Måndag, man sitter på kontoret men är inte riktigt färdig med helgen. Då är det bara att välja något annat än en kopp svart i maskinen, och byta ut koppen mot ett glas, så tror man nästan att man sitter på Café istället.

Nu är det ändå tydligare än vad hon själv tror. När jag fick bilden så vill jag bara hem och pussa på den. Det är nog dags att köpa några nya byxor :)

<3

Pappaträffar - För dig som inte får gå på mammaträffar

Med tanke på vad jag jobbar med så blir det inte konstigt att man gör vad man kan för att få fart på det mesta via nätet. Under en middag med bästa vännerna så kom idén med pappaträffar. Sen var det bara att sätta igång! Allt är så nytt att det inte är många som loggat in än, men meningen är att det är många av er som redan är pappor eller ska bli.

Nästan ännu självklarare är att det är många av er som är mammor, eller ska bli, men då har ni förmodligen någon som varit med och sett till att ni är där ni är idag. Tvinga in dem på sidan för att vara en del av det vi ska bygga upp.
Undertiden fick jag en kommentar här i bloggen av Magnus som driver Småbarnsfarsa.se, ett relativt nystartat forum för pappor. Tanken var att vi också skulle starta ett forum, men eftersom Magnus redan hade gjort detta så jäkla bra, så fick vi länka till forumet via sidan och på så sätt slapp vi försöka konkurrera med något som redan var hur bra som helst och görs riktigt bra.

Nu vet jag inte om jag ens kan beskriva det jag kände, men det är värt ett försök. Allt som ni någonsin har tyckt varit det häftigaste ni har varit med om, gångra det med 1 miljard och sen 10 till så kanske ni förstår.

Jag hämtade upp Jen på jobbet och hon hoppade in i bilen, vi log det bredaste man kan mot varandra och avslutade med en kyss. Nu visste vi att det snart var dags. Vi skulle se PB och få med oss bilder och en DVD på allt vi sett.

Magen vred sig av något som kändes som oro, och det var nästan som att jag tvingade fram en illamåendekänsla som inte fanns på riktigt. Samtidigt så var jag bara överlycklig och kände mig på riktigt topphumör.

Vi parkerade bilen och gick in, såg nog en aning vilsna ut när vi sökte om mot rätt avdelning och tittade åt helt olika håll. Men händerna kramade varandra hela tiden. Jag satt mig ner och försökte bläddra i en tidning för att tänka på annat, men när jag hade gjort det 3 gånger och fortfarande inte kände igen något av det som fanns i den så förstod jag att det nog inte var någon idé att fortsätta.

Jen gick fram och tillbaka framför mig och ville inte sätta sig ner en minut. Hon tittade på klockan oavbrutet och undrade om min var samma som den på väggen. Ja, sa jag och bad henne sätta sig en gång till. Då ropade de hennes namn och det var vår tur. Vi gick in och pratade en stund och sedan la hon sig ner och drog upp tröjan.

Man såg att hon försökte dra in magen när den kalla gelen började slingra sig över den. Jag tryckte till hennes hand och hon gav mig ett tyck tillbaka för att visa att hon förstod vad jag menade. Nu var det dags. Scannern bredde ut gelen och plötsligt låg PB där och fektade med armarna och sparkade med benen för kung och fosterland.

Redan nu satt jag med den andra handen för munnen och försökte vara ljudlös när tårarna rann på kinderna och kroppen reagerade som om jag hade hicka på löpande band. Rent känslomässigt är det något som inte kan beskrivas med ord även om jag försöker här. Tanken som direkt fick ett fäste var att det var den sötaste jag någonsin sett. Den finaste lilla PB som kommer att bli vår son eller dotter inom en så kort framtid.

De små fingrarna, den lilla näsan och hjärtat som slår så hårt. Att det ska bli någon som vi ska leva tillsammans med, få älska i all oändlighet. Att vi som har sagt ja till varandra och älskar varandra ska få ge vår kärlek till någon som vi har skapat tillsammans är helt ofattbart.

En gång innan har jag haft känslor på denna nivå, och det är Del 1 och Del 2 av vår bröllopsdag. Den dagen är fortfarande delad i toppen med när vi såg PB.