JuliaKulikdanielsson
Julia, 18 år
Välkommen hit! Här får du ta del av allt mellan himmel och jord. Till största delen handlar min blogg om tankar och känslor. Då jag efter tuffa perioder i mitt liv gått igenom och varit med om otroligt mycket jobbigt och traumatiskt. Jag bloggar för att inspirera, peppa och för att skriva av mig. En hel del annat som ligger i intresse kommer även infinna sig här!

 

ADHD osv

Vart ska jag ens börja detta inlägg och vad vill jag ens ha sagt?! Jag vet inte. Var ett tag sedan sist liksom, men ni vet ju också varför eller ja lite varför. Har inte uppdaterat er mycket om min sommar alls och vad jag har haft för mig på dagarna/kvällarna/nätterna förutom några rader ibland annars har det blivit mest känslor på denna känsloblogg. Har som tidigare nämnt varit inlagd på BUP i Västerås men har nu kommit hem. Haft en massa möten de senaste dagarna och framtiden är ganska oviss. Jag vet inte vart jag kommer bo någonstans och hur mitt liv kommer se ut. På allt detta börjar jag 9:an på tisdag vilket bara ger mig magont och en ångest som står mig upp till halsen. Ska liksom bli underbart att få träffa fina människor men resten som hör till skola kunde man ju skippa. En sak vet jag om hösten och det är att den kommer innebära en massa möten men även en utredning för ADHD vilket kommer underlätta i skolan, för mig själv och även för mina närstående (haha). Men jag ville mest kika in och tala om för er att ni är bäst och dela med mig av lite information om vad som komma skall, (det lilla jag vet). PUSS!


 

Flytta din blogg till Nattstad - nu kan du importera din gamla blogg - klicka här!

Kaos

Inlagd i Västerås. Långt hemifrån. Känns som att klockan har stannat. Tusen tankar snurrar och bröstkorgen är sönder sliten av ångest. Samtidigt så har jag en känsla av trygghet här. Även fast väggarna nästintill kväver varje liten tanke som någonsin tänkts. Åkte in på kvällen igår och efter en massa samtal med olika läkare och en massa timmar senare slutade det här. Livet är ganska så jävla kaos med andra ord.


 

Snälla säg att det bara är en mardröm

Varför kan jag inte få vakna ur denna mardröm? Ett liv utan panikångest och hjärnspöken. Ett liv utan traumatiska minnen. Ett liv utan händelser som raserar hela mitt liv gång på gång. För jag slängs hit och dit överallt och ingenstans. Det är som att sitta på en bergsklippa och dingla med benen över. Det är så jävla självdestruktivt alltihop. Och tabletterna/medicinen vad fan hjälper det om varje andetag ändå hugger som knivar i bröstet? För min själ är inte trasig, den är helt jävla sönderriven.


 

Jag behöver dig och din styrka just nu

Du försvann och mina mål blev små,
du gav mig nåt som fick mitt liv att rulla på.
Jag försökte förstå och gick vidare i sorg.
Gick runt med en mask på ett grått jävla torg.
Jag ville aldrig berätta om mitt sorgsna svarta hjärta
saknaden av dig gav mig otrolig smärta.
Varför är du inte här, var min fråga
nätter blev tårar, utan att sova. Jag önskar du var här i min dröm fick du stanna. Hela mitt liv har byggts upp av min pappa.

 

16:e juli

Befinner mig i nuläget hemma hos min kontaktfamilj. Åker dock hem idag för att fira min bästa Wilma som fyller 15 år. Herregud vad hade jag gjort utan henne. Alla de gånger jag inte haft någonstans att ta vägen så har jag bott hemma hos henne. Alla de gånger allt varit miserabelt och bara hemskt har jag flytt till henne. Hon är sådan där person som jag ärligt inte vet vad jag skulle göra utan. En person som jag älskar så otroligt mycket.

För övrigt så har jag under dessa dagar som jag varit frånvarande från bloggen bl.a roat mig på Gröna Lund med Nyima, Marie och Wilma. Skrattat, sjungit, skrikit och pratat. Annars har jag flängt runt lite överallt och varit ganska så spontan med allt. Ja ungefär så!

 

Puss

Med typ 25 varma plusgrader säger jag hej. Det är den 10:e juli idag vilket känns så där ganska overkligt typ. Vad har hänt då? Jo har bl.a träffat min bästa Sofia för att hänga runt lite i Nyköping. Fick en fin försenad födelsedagspresent i form av en tröja. God lunch och en massa prat över det. Annars har några andra fina vänner som Wilma, Alea, My, Marie och Nyima förgyllt mina dagar. Jag måste passa på att be om ursäkt för att uppdateringen är som den är. Vilket ni säkert har förstått så är mitt mående ganska sämst och att jag spenderar mycket tid på bup och andra möten. Mycket panikångest och mörka dagar. Men ja det är som det är. Jag hoppas ni mår bra och om ni inte gör det hoppas jag att ni kämpar så gott ni kan precis som jag. PUSS fina, fina ni!


 

Som allra mest hjälplös

När det känns som trycket i bröstet kommer slita sönder dig och ångesten tar över. Det är då du känner dig som mest hjälplös, utom all jävla kontroll, helt messed up, och den enda tanke som går igenom ditt huvud är att du inte står ut. Du orkar inte mer. Inte en jävla sekund till. För hela din kropp skakar av smärta och panikångesten utesluter allt syre. Fan, fan och fan.

 

Något vardagsrelaterat typ

Hej allra finaste ni! Har inte skrivit något vardagsrelaterat här på bloggen på ett bra tag så tänkte att en liten genomgång av mitt liv därför vore på sin plats. En kortare version av vad jag haft för mig på dagarna och vad de har innehållit förutom alla eftermiddagar på bup och alla andra möten hit och dit. Förutom det så har jag umgåtts med vänner dag och nattetid. Sprungit i ösregn. Hängt lite i stallet med Wilma hos hennes ponny. Mest försökt sysselsätta mig hela tiden. Imorgon står en träff med min saknade Sofia på schemat. Åh vad jag saknat den bruden!

 

Ett nej är alltid ett nej.

En människa kan bli friad från en våldtäktsdom om personen i fråga inte förstod att personen inte ville ha sex med den. Hör ni hur sjukt det är? Hur kan man inte förstå att någon inte vill ha sex med en? Även fast personen i fråga skrek, grät, slogs och hela tiden upprepar "jag vill inte" eller egentligen gör minsta lilla antydan till att inte vilja. Det gör mig mörkrädd. Om inte det räknas som en våldtäkt, vad räknas då som en våldtäkt? Och det är här den där förbannade vardagssexismen bl.a kommer in. Jag kommer nog aldrig kunna förstå hur man kan ta sig friheten till någons annans kropp, bestämma sig för att jag gör för fan som jag vill med den här människan. Hur man bara kan pissa på någons trygghet. Förstöra livet för någon annan. Sen får vi inte glömma att nämna att en våldtäktsförövare kan vara vilken vanlig människa som helst. Och att både tjejer och killar kan bli våldtagna. Dock tror jag att de flesta killar tyvärr inte väljer att anmäla för att de helt enkelt skäms och tycker det är pinsamt. Och så ska det inte vara. En våldtäkt eller att man på något sätt känt sig kränkt ska alltid anmälas. För det är aldrig den som blivit våldtagens/kränkts fel, ALDRIG. Vi måste prata mer om sexismens påverkan på oss. Om våran människosyn. Om värderingar. Och när det är våldtäkt. Och framförallt att ett nej alltid är ett nej och inget annat. För det finns fortfarande ett stort mörkertal av våldtäkter. Ett mörkertal vi måste ändra på. Som jag nämnt nu och nämner igen det är aldrig någonsin den utsattas fel. Jag, du och alla andra ska kunna gå vart vi vill, helt nakna utan att någon så mycket som lägger ett finger på din kropp. Min kropp är min kropp. Din kropp är din kropp. Och det är vi som bestämmer över våra egna kroppar. Acceptera att ett nej är ett nej och inget annat. Och att minsta lilla antydan till något annat än ja är ett nej.