Presentation picture
JuliaKulikdanielsson
Julia, 18 år
En blogg om tankar och känslor. Ett liv med panikångest och en trasig bakgrund. Jag har gått igenom och varit med om väldigt jobbiga händelser/perioder i mitt 15 åriga liv. För övrigt älskar jag Kent,fester, roliga människor och jämställdhet.

 

~

Mitt skrivande är ett av mina viktigaste vapen, men även min sköld. Själen känns några kilo lättare. Bokstäver, ord och meningar laddade med tiotusen känslor bakom. Det jag inte kan förklara muntligt kan jag förklara med text.


 

Blogga med din mobil - Nattstad har kanske Sveriges bästa blogg-app - klicka här!

Mina murar

Mina murar byggde jag själv som skydd mot det straff jag fick av barndomen

 

Ett inlägg till mig själv

Du vill så gärna vara fri. Oslagbar. Utan din panikångest som i vissa stunder gör att du knappt kan stå upp eller andas. Du vill så gärna bli av med alla känslor. Du är rädd för att känna dig ledsen. Så istället blir du förbannad eller bedövar dina känslor. Eller mest bara skiter i dom tills känslorna hinner ifatt dig och kastar omkull dig. Du äter dina antidepressiva. Du har ärr på armarna och själen. Du känner dig liten. Förbannad varför du fick den här lotten i livet. Varför just du fick vara med om en massa traumatiska händelser. Men även fast du accepterat din historia och allt som hänt dig i ditt liv, så kan du ändå ibland få minnesbilder i ditt huvud som du försöker förtränga bort. För du vill vara starkast, fågel Fenix som föds på nytt gång efter gång. Du vill alltid hjälpa allt och alla. Men du tänker aldrig på dig själv. Så snälla Julia du måste börja vara rädd om dig själv! Du kommer snart bli familjehemsplacerad någon annanstans och då kan du börja om ditt liv.


 

Att bli övergiven och helt ensam

Min kusin skulle komma hem snart sa de, men han överlevde inte. Min pappa sa att han skulle komma hem snart, istället vart han kvar på sjukhuset i tre månader och dog framför ögonen på mig. Mamma lovade att ta hand om mig, istället vart det tvärtom och jag tog hand om henne. Torkade hennes tårar när jag var 11 och berättade att det skulle ordna sig. Min mamma har varit sjuk hela mitt liv och i perioder är det bra och andra perioder sämst. Då bor hon på sjukhus. I vintras bodde hon en tid på sjukhuset. Jag kom inte och hälsade på. Jag orkar inte se min mamma när hon är en annan person.

Jag antar att detta är de största anledningarna till varför jag är livrädd för att fästa mig vid människor. Att älska någon så mycket och att den sedan försvinner ur ens liv. Att bli ensam, övergiven och att sakna. Kommer människor mig för nära bygger jag upp en stenhård mur och lämnar de flesta människor utanför muren. Inte för nära. Som ett knytnävslag i magen, en knuff rakt ner och bara en enorm saknad. Det är så svårt att förklara med några ord. Att tycka om någon så mycket men att vara livrädd över att komma någon för nära. För jag har blivit övergiven hela mitt liv och kastats runt överallt! 

 

Jag har varit vaken hela natten och känt om hjärtat sitter kvar

Dessa sömnlösa nätter, då tårarna bränner bakom ögonlocken. Då man går och lägger sig med den starkaste ångesten och på morgonen så finns den fortfarande kvar. Biter mig själv hårt i läppen för att inte skrika. Hur kan jag vara så kär i livet att jag inte ens kan beskriva det med ord och sen rasar allt tillbaka igen och jag är tillbaka på noll. Hur ska jag orka den här dagen och alla andra dagar? Jag förstår verkligen inte.


 

Linnéa

Jag älskar dig min fina vän. Du är så bra. Jag vill inte andas om du inte skulle finnas kvar hos mig. Du är som syre för mig och en av de personer som bygger upp mig. Som håller ihop mig när hela vekligheten skakar. Lämna mig aldrig, för utan dig så dör jag.

 

Vi överlever allt

Vi överlever allt. Vi överlever allt. Allt, allt. Det finns ingenting att vara rädd för. Tror du vet, jag överlever allt. Knasbarn, har alltid mina taggar utåt. När vi taggar utåt, slutar med att vi dabbar ut nån. Alla känslor inuti. Julia, ändra ditt liv. Självdestruktiv stil. Bror, jag brände bensin. Nummer 10 men de såg mig som en nolla. Nära placerad på en P12:a. Jag hörde bas, kände takten, ingen gav mig nån chans. Men det var knas, lämnade trakten, jag fick dra. Det finns ingenting jag inte klarar av. Krigar genom livet, inga undantag. Bara du ska vara den som kan stoppa dig. Några visa ord som min pappa sa. Så lyssna på mig syster och broder, ni är stora. Man kan bara vinna om man inte vill förlora. Rädslan går att överkomma. Håll dig stark, ödet i min hand. Och jag svär vi överlever allt. Vi överlever allt. Vi överlever allt. Allt, allt. Det finns ingenting att vara rädd för. Tror du vet, jag överlever allt. Jag överlever allt. Allt, allt. Det finns ingenting jag inte sett förr. Ta min hand, vi överlever allt. Fram med din vilja, låt mig se den. Aldrig låta någon hålla dig nere. Hjärtat står i lågor, passionerat. På mig som varje gång de applåderar. Jag fick inse mitt värde. Jag var vilse på vägen.


 

Ikväll gör det ondare än någonsin

Jag tittar igenom bilder på våra första år,
jag svär det var väl alltid du och jag när vi var små. SOC var nu inkopplat, vi var ju bara barnen. Ett barn tar ett barns hand i sin, säger det här är vår lek och jag minns,sånt som barn aldrig ska behöva se, vet inte om jag skulle ha överlevt, utan dig, utan dig, skulle jag överlevt utan dig? Ju mer tiden gick så blev saker bara sämre,det är väl bara du och jag som vet vad som hände,dom tog mig till ett fosterhem på Ekerö,för första gången utan dig, jag bara ville dö,kom hem varenda helg och såg hur mamma bara blev sjukare,vad fan skulle jag gjort där utan dig?du var mitt stöd, min bästa vän, mitt hela liv!


 

I min självdestruktiva tillvaro

Det här med att göra en massa grejer för att glömma, försvinna eller bedöva, verklighetens grymma tag. För jag är fan expert på just det. Att vara så jävla självdestruktiv. Festar bort smärtan och stoppat i mig sådant som hjälper för stunden, som liksom får en bort från denna värld skulle man kunna beskriva det. Gör en massa idiotiska grejer alldeles för ofta. Ångesten hinner ifatt mig nästa dag. Då drar jag igen. Skadar mig själv eller festar en massa. Men i slutändan är det bara jag och min ångest. Och alla konsekvenser av allt jävla skit jag har gjort. Men jag är livrädd. Livrädd för att minnas, livrädd för att känna, livrädd för att möta verkligheten. För jag har levt så länge och trott att om jag flyr så kommer allting bli bra inuti och verkligheten. Men ångesten växer sig bara starkare och starkare. 

 

Rädslan

Man måste nog också vara rädd. Jag tror inte att man kan leva utan att vara rädd. Jag tror att man måste lära sig att leva med rädslan. Det går inte att undvika rädslan.