Presentation picture
JuliaKulikdanielsson
Julia, 18 år
En blogg om tankar och känslor. Ett liv med panikångest och en trasig bakgrund. Jag har gått igenom och varit med om väldigt jobbiga händelser/perioder i mitt 15 åriga liv. För övrigt älskar jag Kent,fester, roliga människor och jämställdhet.

 

Till mamma<3

Älskade mamma. Om du bara visste eller kunde förstår hur mycket jag älskar dig. Hur mycket du betyder för mig. Jag är inte den bästa dottern. Och jag vet att min pappa inte skulle varit speciellt stolt över det destruktiva liv jag lever. Du är den vackraste kvinnan jag vet. Det finaste jag sett. Den absoluta snällaste människa som finns. Du blir aldrig arg på mig vad jag än gör. Du förlåter mig trots att jag gjort grejer som är helt sjuka. Du kommer alltid vara den som står närmast mitt hjärta. Föråt för alla gånger då jag skrikit åt dig. Eller för alla gånger då jag lagt all skuld på dig.  Snälla bli frisk så att vi i framtiden kan leva tillsammans. Mitt hjärta är trasigt utan dig. Det kommer alltid vara du och jag. Jag älskar dig.

 

Designa din blogg - välj mellan massor av färdiga mallar på Nattstad eller gör en egen; "peka o klicka" - klicka här!

Alldeles för mycket smärta

Det är svårt att få alla bitar att gå ihop när jag aldrig kommer hel ifrån min uppväxt. Bitarna som fattas skulle blivit ditsatt nu. För det finns ingen passform för dom att växa i just nu. Och sanningen är den att jag fyllde dom tomma hålrummen med andra saker för att försöka bli hel, redan från början något gick snett. Det kanske är så att det är lättare att trivas i en skev tillvaro när man själv är skevt byggd?


 

För smärtan som du bär på kommer bli ditt nederlag

Jag ser vad du ser. Jag vet att du faller ner. Jag ser att du lider med tanken på att orka mer! För varje steg du tar, vet du inte vart det leder till. Du söker vägen ut, men vägen den låser dig in. Som en vattendroppe vill du inte sjunka ner. Det är nu du börjar inse, du gav luft alltför ofta. Du gav det dom ville ha. Du fanns alltid där men ingen frågade om du mådde bra.


 

Dag efter dag och man bryts sakta ner

Du vandrar på en väg helt själv. Du vet inte vart den slutar men du bara fortsätter vandra. Du vandrar med en krossad dröm. Du lämnade allt bakom dig bara för att börja om. I ett försök att förstå vad du vill. Men du går hellre i spöregn eller dör än att någonsin få känna likadant igen. Dag efter dag och man bryts sakta ner.


 

Jag vill inte dö men ändå inte leva

Där och då skulle jag äntligen få slippa all jävla smärta. Ett impulsivt drag. Och det går inte att förklara i ord, hur mycket skuldkänslor jag hade när jag låg där i ambulansen, med en kanyl i armen. För det är det som är grejen när jag mår som allra sämst. Jag vet knappt vad jag gör. Jag vill bara fly. Det är helt sjukt hur destruktivt jag lever. Att de mesta jag gör, gör jag för att skada mig själv. Jag ville inte dö men ändå inte leva. Jag ville bara få vara lycklig, slippa all jävla smärta och alla jävla panikångest attacker!!! Så till er som jag älskar mest av allt, snälla förlåt mig<>


 

Panikångest.

Har du någonsin känt dig ensam? Utan någon att hålla om, då ångesten kom bakifrån och ingen här vet hur du mår. Då skuggan rör sig överallt, då rummet bara krymper och sen pang. Så ligger du där vid fönstret för du svettas som bara fan. Och benen går åt varsitt håll och det blir svårt att stå. Man lever så begränsat och tankarna dom cirkulerar. Man känner sig så ensam och tänker att man inte orkar mera. Måste hyperventilera för att få ha luften kvar och hjärtat börjar dunka snabbt och det känns som man ska svimma. Det känns som någon sticker tusen nålar i kroppen och man gråter själv för att det känns som att man tappat allt hopp. Som en blixt från klar himmel som kom från ingenstans och man försöker fly men fötterna dom sitter fast. Och man vill inte mer, vill inte, orkar inte.


 

Du är inte ensam

För när du ligger där helt ensam på natten och kudden är helt dränkt av tårar. Mascaran som runnit på dina kinder och lämnat svarta streck efter sig. När du känner att ingenting spelar fan längre någon roll. Du känner dig förlorad. Trött på livet som du getts. Du är helt jävla trasig och det strålar från ditt hjärta. Jag kan inte säga när det ska bli bra, för jag är inte där ännu på långa vägar. Men jag vet att man måste stå ut. Även fast jag själv gjort saker för att försvinna (alldeles för många gånger). Men torka dina tårar och visa alla vilken jävla kämpe du är. Du är inte ensam!


 

-

De senaste dagarna är synonyma med kaos. Lördagen åkte jag ambulans och vart inlagd på sjukhuset en natt. Jag är inte tillräckligt stark för att berätta varför. Det kommer väl i ett inlägg när jag känner mig stark för att skriva om det. Men just nu håller jag det för mig själv och de närmsta vet varför. Igår hade jag ett grymt samtal med min psykolog och min Kontaktfamilj. Där vi gick igenom mina smärtsamma minnen från de perioder där min mamma är sjuk och frånvarande i mitt liv. Och de besöken när jag hälsade på henne på psyket. De gånger då min mamma inte är samma person. Då hon mest gråter och knappt vet vart hon är. Hur rädd jag varit och hur mycket jag saknar min mamma dessa perioder hon är sjuk. Hur rädd jag är att förlora min mamma som är mitt allt. Och hur mycket ångest jag hade senaste gången. Kände mig helt tom efter att jag pratat om dessa minnen. Men fan vad skönt det var! Det här med att öppna mig för andra människor är jag riktigt sämst på. Verkligen.


 

Nattetid

Det är någonting med natten, kvällen och mörkret då, som gör att jag känner mig sårbar. Den där känslan av att vara jävligt ensam som sakta kommer krypande. Är det det faktum att det är färre människor i rörelse, färre människor som ser? Jag vet inte. Men jag vet att jag inte är ensam om att känna så. Ibland tror jag att mörkret kommer kväva mig. Som att varje kreativ tanke som någonsin tänkts kvävs. Och att hela själen värker utav smärta. Att alla smärtsamma minnen och händelser som jag försöker tränga bort kommer fram just då. I ett tyst mörkt rum. Inga problem går att lösa på nätterna, sinnena är liksom stängda och man får tunnelseende. Det är som ilande hesa skrik i huvudet. Precis så är det alltid när jag väl är ensam. Fan vad jag hatar natten och älskar den så jävla mycket. Och fan vad komplicerat allt ska vara!


 

Aska

Har aldrig varit någon ängel. Har gjort sjuka jävla saker, dumma jävla saker som jag ångrat men när jag sitter med solnedgången framför mig, hur fan kan jag då ångra mig?
Visst, förlåt till alla som jag trampat på att hjärtan var så sköra var sånt jag inte fattade då.

Jag var aldrig hon du letade efter, så jag drar långt här ifrån, bort som vanligt. Älska mig så drar jag, precis som sånt var farligt!