Jag tror inte någon missat Per Rydbergs öppna brev/"ursäkt" till Isabella Löwengrip. Jag vet inte vad hela deras fejd går ut på, vad som lagt grunden, men jag vet exakt vad som krävs för att drivas till att klippa alla band. Jag vet exakt vilken förakt som växer i en när ens "pappa" försöker nå fram på liknande vis.

Hela ditt brev, Per, osar självömkan och egoism. Och det äcklar mig. Brevet handlar inte om Isabella, om hur mycket du saknar henne, utan är ett desperat försök att få någon att tycka synd om dig. Något jag känner igen allt för väl från min egen far, den vidrigaste, mest manipulativa man jag någonsin mött. Jag känner igen sättet du uttrycker DITT behov av att allt ska se bra ut för omvärlden och hur du i panik försöker återskapa DIN ordning. DIG DIG DIG! Hur obehagligt är inte det? Inser du hur sjukt det är att ingenting handlar om din dotter - utan att du inte klarar av att inse hur misslyckad du är?

"Det var exakt samma motiv när jag jagade killen som gav dig hjärnskakning i högstadiet" - eller? Av erfarenhet, min egen och andras, skulle jag vilja påstå att det handlade om att till och med där kände du dig misslyckad som förälder. Du kunde inte ge din dotter en trygghet och kände dig som skit, eller hur? För vems skull jagade du den killen? Tror du Isabella mådde bättre av det? Den som mådde bäst var nog du.

Och det är HELT FANTASTISKT hur du lyckas få det hela att handla om dig. DIN uppväxt, DINA relationer... bla bla, bullshit. Har du någonsin stannat upp och funderat på hur dina handlingar påverkar Isabella? Gjorde du det när du publicerade brevet? Inser du att dina handlingar med största säkerhet driver bort henne? "Jag känner dig bättre än någon annan..." Gör du verkligen det? Barn till manipulativa individer utvecklar en alldeles särskild överlevnadsförmåga, som går ut på att genomskåda sin förälder, och stora delar av folk runt omkring sig, samtidigt som man bygger en mur, ett försvar för att de som försöker skada på detta vis inte ska kunna komma åt ordentligt. Du känner antagligen inte Isabella så bra som du tror.

Däremot känner jag igen ditt sätt, genom ett enda brev. Du är så lik min "pappa" att jag vill kräkas på dig. Det är intressant hur detta inlägg skulle kunna vara skrivet till vem som helst av din sort.

Till alla därute som känner att dom behöver någon att prata med står jag till förfogande. Jag vet att det man ställs inför när man väljer att klippa banden, eller det man möter varje dag med en manipulativ, egocentrisk, sjuk, misshandlande (här talar vi om min egen) förälder inte är enkelt. Jag har varit "fri" från min förälder i snart fyra år, och tro mig, det blir enklare. Han försöker fortfarande tvinga sig in i mitt liv igen, men det sker allt mer sällan nu. Jag har erfarenhet av det mesta ni kan tänka er, och jag är villig att stötta andra tjejer och killar som lever med detta.

(Tillägg: SJÄLVKLART vet jag inte hur Isabella upplever och har upplevt allt, alla människor är olika. Däremot har jag inte stött på något fall där manipulativa människor skiljer sig särskilt mycket från varandra, och jag har märkt att det är vanligt bland oss barn till dessa att utveckla fingertoppskänsla för skitsnack.)

Ja, faktiskt. Så ful, din röst är hemsk, du är lat och oartig. Vad h*n ser i dig egentligen kan man fråga sig. Du måste ju vara jävligt bra i sängen, när man väl fått papperspåsen över ditt huvud.

Och ditt namn. Så fult. Till och med dina föräldrar lär ju hata dig liksom, varför skulle man annars döpa någon till det namn du har? Men men, ska nog tacka dom i alla fall, för det  har gett mig många skratt de senaste dagarna, skrattat tills jag inte kan andas - vilket behövts för att jag inte ska gå sönder eller slå ihjäl dig för att du tagit det som är mitt. Äckel.

(Jag är en väldigt snäll människa egentligen, kära läsare. Jag brukar inte vara hatisk, jag brukar inte känna så här eller vara oförskämd mot människor vare sig i mitt huvud eller öppet. Jag är varm, omtänksam och kärleksfull. Jag är egentligen emot elakheter. Men just nu är jag så arg, ledsen och besviken att jag måste få spy ur mig allt det hat som plötsligt uppfyller mig. Jag är inte stolt över det, jag kommer antagligen skämmas som en hund om någon timme och plocka bort detta. Men just nu får det faktiskt stå kvar. Någon gång får min droppe också få rinna över.)

De senaste två veckorna har varit kaos. Det kommer inte sluta vara kaos heller. Inte den närmsta tiden och jag längtar bort. Jag är inne i en sådan period där jag vill fly igen. Där de dåliga sidorna av mig fått ta över, de sidor som slår ner på mig själv, som orsakar illamående, ångest, panik... Som frivilligt låter Döden kladda med sina äckliga händer överallt.

Samtidigt vill jag inte att något ska ändras. Aldrig någonsin. Han får mer än gärna ta på mig, väsa att jag förtjänar det här - för det är den enda tryggheten jag har, det enda jag känner till.

I nästa sekund inser jag att saker och ting måste ändras. Jag hade ju kommit så långt, jag förtjänar mer än våldtäkter från Döden, jag FÅR faktiskt må bra. Och det kan vara värt att kämpa för.

Saker och ting måste ändras. Så kanske är det värt att jag berättar för dig vad jag vill att du ska veta? Har jag ens något att förlora på det? Om du älskar mig så mycket som du påstår, om du verkligen behöver mig, värderar vår vänskap skulle du väl inte slänga bort den bara för att jag inte kan kontrollera mitt hjärta när du är i närheten, eller mina tårar när jag vet att du är med henne? Att svartsjuka, denna avskyvärda känsla som jag inte kände till innan jag träffade dig nu för tiden är den känslan som tagit över stora delar av mig.

Saker och ting måste ändras och du måste veta by now att du har hela mitt hjärta. Varenda millimeter av det, varenda slag. Du har haft det i snart ett år. Jag vill inte ha tillbaka det. Jag har inte bett om att få det tillbaka när du träffat alla andra eller när jag träffade K, och du har aldrig frågat, försökt att ge mig det. Jag kommer aldrig vilja ha det, jag vill att du ska inse att det inte finns något jag kan göra för att sluta älska dig - jag vill att du ska vakna upp och förstå att den där tjejen som gör allt för dig, allt du ber om faktiskt är rätt fantastisk.

Jag vet ju att du tycker det redan nu. Men inte på det sättet jag vill att du ska tycka det på. Ibland händer något som gör att jag undrar om inte kanske... Något du säger, en blick, en handling. Och den där känslan när du snabbt försöker bortförklara det du precis sagt eller gjort.

Du har varit en så pass nära vän så länge att jag vet mer om dig än vad du själv gör ibland. Jag vet precis hur du funkar runt andra och hur annorlunda du är mot mig. Jag vet precis hur dina spel går till, och att du inte kör samma mot mig. Att med mig får du ut precis samma saker som från dem, men så mycket mer. Varför är jag den enda du inte slängt bort? För jag började ju precis som dom, innan du tröttnade och gick vidare till nästa. Hur kommer det sig att jag trots det fortfarande finns kvar, när så många andra inte gör det? När du inte tillåtit någon annan att vara kvar? För att jag kämpade så hårt för att hjälpa dig i en svår period? Så varför är jag då kvar nu när du inte behöver den hjälpen längre? Du har inga skyldigheter gentemot mig. Hur vill du att jag ska tolka det? 

Det är många frågetecken och jag önskar jag var modig nog att skriva detta till personen ifråga. Men efter de senaste två veckorna, som kantats av annat kaos än bara mina kärleksbekymmer orkar jag inte med mer drama. Kanske, kanske att jag visar detta någon dag. Just nu vet jag inte vad jag ska göra dock. Är inte pepp på att lämna Köping och min fina extrafamilj imorgon, är inte redo för det, så tror nästan ni kan förvänta er gamla, känslostormande Jossey i ett par dagar. Wuhuu, mer blogginlägg!....

Jag är såååå fruktansvärt hungrig. Finns inget att äta heller, för pojkarna åt upp allt bröd imorse, och det är totalt onödigt att laga mat när vi är bortbjudna och ska åka så fort Jonathan vaknat. Jag tror jag dör. Så jävla jobbigt.

Jag är också så fruktansvärt trött, jag får inte sova ordentligt på nätterna för att Kristoffer ALDRIG ligger still. Ni skulle bara veta hur många gånger jag tagit min kudde och lagt mig rakt ner på det iskalla golvet för att få sova ett par timmar. Det blir dessutom ÄNNU VÄRRE när Jonathan är här, för tydligen kan man ju sova sig igenom det nu när jag är här enligt den stora klunsen. Då kan jag gå upp och ta honom när han vaknar och skriker femtioelva gånger per natt och sen upp klockan 7 för att serva honom. Kristoffer har heller ingen förståelse för att jag är trött, trots att jag förklarat hur det ligger till tusen gånger. Somna i soffan går inte, då ska han fram och väcka mig på en gång, sova kan jag tydligen göra på natten? Jaha? Och du som sover gott hela natten får självklart lägga dig och sova i tre timmar under dagen - det är ju sååå ansträngande att vara pappa. Pfft.

I övrigt då... Jag har fått jobb, tack och lov. Avskyr det, men det är ett jobb.

Nu ska jag ta en kaka. Puss.

Något jag avskyr är när min familj ska veta precis allt om mig. Särskilt när jag träffar någon. Jag får aldrig en chans att själv känna av och se vad som händer. Har man fikat en gång är man plötsligt gifta typ. Det tär på mig och gör att jag har jättesvårt att träffa folk, om jag ska vara ärlig. För alla dras in i min familj så fort och det ska inte behöva vara så. Min mamma känner mig bäst av alla men har i detta avseende ingen förståelse för att här BEHÖVER jag andrum, här behöver jag få vara ifred och ta det i min egna takt. Jag ska kunna åka iväg en kväll eller sova borta en natt eller gå ut en söndageftermiddag utan att det ska bli en så big deal av det hela!

Det blir dessutom jättejobbigt när man efter att man träffats ett par gånger inser att nej, men vi passar nog bäst som vänner eller vi ska nog inte fortsätta ses. För det blir kaos här, så många frågor. Som med Jonas, jag föll verkligen för honom och det var tufft när han träffade Jessica, även om han inte vet om det. Och när han försvann ur mitt liv blev det en röra här hemma, Min MORMOR hade sett honom med Jessica och ringt upprört och sagt att han är otrogen och blabla. Eh, men nej, det var han ju inte, vi hade ju inget förhållande och det hade jag poängterat flera gånger. Ändå ska folk ta allt så seriöst och det ger mig ingen chans att själv hamna rätt. Det är min familj som träffar människor, inte jag liksom.

Det spelar ingen roll vad jag gör heller. Jag vill så gärna kunna umgås med folk utan att andra ska lägga sig i och kika på varje steg jag tar. Min mamma kan inte ens ta att jag chattar med mina killKOMPISAR på facebook utan att lägga sig i. Hur är det meningen att jag som vuxen människa ska kunna hamna på en minsta seriös nivå med någon som fångat mitt intresse utan att det blir så här?

Min familj är fin på många vis. De lade sig inte i när jag träffade en 14 år äldre man till exempel, åldersskillnaden sket dom i. Men det blir fan kaos i mig när jag inte får en chans att vara självständig på det enda området som egentligen betyder något för mig. Det är en stor nackdel med att bo hemma. Mina föräldrar vet när jag går utanför dörren, min fritid är begränsad till helger och kvällar och då har dom koll på mig och med tanke på vår boendesituation är jag ständigt beroende av att bli hämtad/lämnad vid t.ex bussar. Jag har ingen chans att kunna smita undan över huvud taget.

Igår insåg jag att jag inte litar på min bästa vän, på min skugga. Och det gjorde ont. Om jag inte litar på honom, vem fan litar jag på då? Ingen, såklart. Jag litar ju inte ens på mig själv. Kan man lita på andra då?

Det är stunder som dessa som det ska bli så skönt att flytta. Och skönt att lämna vissa människor bakom mig, även om jag inte erkänner det. Men vad kan jag egentligen göra för att bygga upp mig själv?

Visst är det bra, att jag kanske inte är lika naiv som jag brukade vara, men till vilket pris? Att jag blir kallare i utbyte mot att slippa bli sårad så lätt? Vad är det för liv egentligen? Och sedan är jag livrädd för att jag inte ska kunna fungera ute i den "riktiga världen" när jag har svårt att fungera i skolans bubbla. Det är såhär, mina vänner, det slutar när man inte beviljas hjälp. Vi har pissråttor i regeringen.

Hej, här kommer mentalt instabila Jossey och kikar förbi. Morr.

Ett sådant där argt nattinlägg, efter en gråtattack, erkänn att ni har saknat dom? Där jag spyr ur mig ångest och tycker synd om mig själv och hatar hela världen. Hej emo.

Nej, okej. Jag hatar inte hela världen. Jag hatar Honom och hans jävla bullshit. Blir så trött.

Det har tagit ett tag sedan vi pratade sist, mest för att jag inte har orkat att fokusera på alla andra och därmed isolerat mig aningens från mina vänner. Han har skrivit och varit orolig för mig i tre dagar, gulligt jag vet. Jag blir uppriktigt rörd. Men sedan blir jag arg. Som alltid så kommer vi in på framtiden när jag mår så här, och ja, jag blir pessimistisk och "jag är inte värd det och jag kan inte uppnå det blabla" (ja, jag erkänner, jag gillar uppmärksamheten jag får när jag säger så, men kanske bara till 10% resten menar jag faktiskt).

Jag skrev bland annat "Du känner ju mig, kan jag inte få ALLT så vill jag inte ha något för då är det inte komplett, precis så barnslig är jag"... Jag vet inte om han fattar att det är pga honom som jag är ledsen, och pga honom som jag inte vill eller orkar kämpa för resten av mina drömmar. Kan jag inte få honom vill jag inte ha resten. Jag antar att han inte fattar att det är det jag menar.

I alla fall. Han säger att han inte vill ha mig. Men samtidigt blir han så jäääävla sur och dramatisk och säger att han ska dö när jag säger att jag ska sluta kämpa för mina drömmar. Kan han inte bara lägga ner, det snacket var fine innan vi rensade luften och jag erkände mina känslor för dig, men nu funkar det inte längre. Du kan inte säga att jag ska fortsätta jaga mina drömmar för att du vill se mig lycklig, när du innerst inne VET att jag inte blir lycklig utan dig. Du har ingen rätt att bli sur när jag säger att jag ger upp nu, för att du älskar henne. Vad fan ska jag jaga dig för, när du själv säger att det inte är värt att jaga dig? Och sen säga att du vill att jag följer mina drömmar. Ååh, lägg ner. Inte konstigt att jag mår för jävligt. Jag skulle aldrig ha sagt något.

Det finns få saker som orsakar kortslutning i huvudet, som gör mig så förbannad att allt bara exploderar. Men det här, tar ta mig fan priset.

En rejäl jävla känga borde delar av Södertörns sjukhus få, kanske vrida deras käkar ur led, sparka ner dem, ta stryptag? Ja men vad då? Det har de väl förtjänat?

Ni hör ju hur jävla illa det låter? Vadå, så det är mitt fel att min biologiska pappa är felknullad, att jag blev mordhotad, misshandlad fysiskt och psykiskt under större delen av de tonårsår som spenderades hos honom. Jag pratar aldrig om vad min pappa har gjort, inte offentligt så här, det har hänt att jag och min psykolog har pratat om det, men aldrig någon annanstans. Helt enkelt för att jag varit rädd att bli ifrågasatt, att folk ska undra om jag ljuger eller varför jag inte gjorde något, varför ingen annan gjorde något. Min mamma vet inte om att det hände nästan varje helg att jag blev lämnad ensam utan mat, att jag blev nertryckt för att jag ville göra saker annorlunda, att mina kläder slets sönder för att min stil inte passade sig, att jag var livrädd att råka avslöja min läggning för jag visste att då skulle jag aldrig mer få se solen, att jag grät mig själv till sömns och gjorde mitt bästa för att dölja ärr och blåmärken. Är det mitt fel? För att jag stod upp för mig själv i nio gånger av tio så har jag "fel sorts personlighet"? Är det här ett skämt eller?

Ett barn ska aldrig behöva vara rädd för sin pappa, eller sin mamma, ett barn ska inte bli skadad på något vis av en förälder, liksom att ingen förtjänar att bli misshandlad av sin partner, syskon, kusin eller en främling på gatan. Vad är det för inställning till sina medmänniskor, att man får skylla sig själv? Jag blir mörkrädd, helt ärligt. Jag som själv blivit misshandlad under flera års tid VET idag att det inte är mitt fel, men det tog sin tid att komma till den insikten. Södertörn, och andra sjukhus för den delen, borde se över sin personal helt ärligt, för det var inte sådana här människor jag ville träffa om jag hade fått åka in på grund av mina skador, ingen ska behöva få träffa sådana här människor. Man har det tillräckligt svårt ändå.

Och nu vet ni mer än vad jag hade tänkt att berätta också. Vad min pappa har gjort mot mig trodde jag skulle ta flera år innan jag skulle våga berätta. Det kanske tar sin tid, innan jag vågar skriva den där boken som jag har tjatat om, där alla ska få veta allt, för det finns så mycket mer att säga, men nu vet ni varför jag hatar min biologiska pappa...

Jag är så TRÖTT på ditt eviga gnäll, din pessimistiska attityd och negativa energi. Jag SKITER i vad du tycker om "KG's Innebandyfjollor", som du så fint kallar det, och jag BRYR MIG INTE om att du måste jobba med folk du avskyr. Välkommen till riktiga världen där mamma och pappa inte vaggar in dig i falsk skit längre. Det är din attityd och ditt skitsnack som gör att världen ser ut som den gör, låt folk vara vad dom är, för det finns inte en enda jävel som någonsin kommer vara som du, och det är jag fan i mig så otroligt jävla glad och tacksam över. Och om du nu tycker att någon jobbar för lite eller vad fan det nu kan vara, SÄG DET TILL DOM istället för att snacka skit och klaga och sprida dålig energi till dem omkring dig, för det är faktiskt ingen som orkar bry sig och du ger ingen en chans till bättring. Du är så jävla låg!

Jag hoppas på, att det är många som får en fin jul. En vit i dubbel bemärkelse. Utan dödsfalls/olyckebesked. Med barnen hemma i säkerhet. Trygghet och glädje överhuvudtaget.

Själv firar jag min andra jul utan min biologiska pappa, och har idag sett mina två äldsta syskon må dåligt. Pratade med mamma om detta och fick reda på att min biologiska pappas flickvän tydligen inte vill att de är där egentligen. Det är en av sakerna i jul som gör mig riktigt förbannad. Varför i helvete blir man tillsammans med någon som har barn, om man från början ogillar dem? Jag vet detta, för kvinnan gillade aldrig mig heller. Runt jul kan man väl i alla fall bete sig? Och om det rör sig om ett BARN på tolv år, med fucking AUTISM ska man bara knipa käft. Lär er något av detta. Jag var åtta år, när jag försökte ta livet av mig första gången. ÅTTA. Jag fick en lärare till mig att gråta när jag berättade det en gång. En tolvåring med handikapp som blir behandlad illa och får höra att han inte är önskad av en förälder och dess partner... Jag är orolig för min brors hälsa.

Den andra saken som gör mig arg, är människor som blir som galna när man säger att alkohol borde vara helt oacceptabelt på julafton. Ursäkta? Är inte julafton barnens tid? Barn mår inte bra av att ens föräldrar och anhöriga dricker, jag har aldrig sett ett barn som tycker att det är roligt. Varför i helvete förstöra denna högtid för dem då? Det finns 364 andra dagar som du kan hälla i dig sprit på. Jag kommer aldrig någonsin röra en droppe på jul, har aldrig gjort, för jag tyckte själv att det var obehagligt när folk runt mig drack på jul. De blev odrägliga och jobbiga och luktade illa. Om någon kan komma med en vettig anledning till att dricka på julafton, tänker jag gladeligen ge er rätt. Tänk på det här. Ni förstör så mycket, bara genom att ta den där nubben till sillen (haha, heter det ens så?) Låt bli alkoholen den här dagen, helt ärligt så är det för allas välbefinnande. För erkänn att du skulle må mycket bättre av ett par glada, förväntansfulla ögon, än ett par besvikna?

Jag vägrar tro att Sverige är smygalkoholister hela bunten. Nu tar vi oss i kragen tycker jag!

Gott nytt jul, som våran Banan säger! :)

Det är barnens jul, inte vår... Glöm inte det