Alltså, älsklingar, ni anar inte vilken bra helg jag haft! Jag bjöd min älskade syster på en tripp till hennes pappa och syster i Stockholm och det har varit så galet bra! På tok för lite sömn, men vad fan!

Vi hittade på lite småäventyr (vad sägs om en tunnelbanetur med Sälmannen halv fyra på lördagmorgon) och chillade. Som ni vet älskar jag Stockholm, och inte fan blev den kärleken mindre efter denna helg, haha. Ligger i sängen och trotsar min huvudvärk och säker jobb i min mentala hemstad, den ska bli min på riktigt!

Ville bara kika in och säga hej till er ikväll. Det börjar kanske gå åt rätt håll nu. Puss!

Jag kommer spendera min påskhelg i Norrtälje med världens bästa bästa vän, i en stuga med en massa skräckfilmer och lugn och ro. Jag har aldrig varit så glad över att få komma bort, efter den senaste tidens bakslag ska det bli skönt med lite semester. Att bara få vara.

Jag hoppas er helg blir tokbra!

Idag har jag bloggat i fem år. FEM! Inte på Nattstad, i Maj firar jag mitt treårsjubileum här. Innan bloggade jag på Wordpress. Så kul att se hur jag utvecklats, det gillar jag helt klart med bloggandet. Se hur långt jag har kommit på fem år.

Jag var bara femton när jag började blogga, trodde jag kunde allt om allt, att jag redan sett allt och var så vuxen. Nog för att jag varit med om mycket, men den tjejen hade nog behövts skakas om lite och tas ned på jorden. Tur att jag träffat människor sedan dess som lyckats med det. Jag har fortfarande en lång väg kvar och man lär så länge man lever, hörni!

Fruktansvärd engelska, ingen struktur, rätt barnslig faktiskt. Minns att jag tyckte den designen (gjord i Picasa) var snyggast i världen. Haha...

Godafton!

Sitter med kvällsfika och grymt gott thé (citron och mango, lovely!) och myser för mig själv. Hade en fantastisk måndag, sitter och tänker tillbaka och känner inre frid, faktiskt! Hur ofta händer det? Oftare nu än förut, men det är fortfarande speciellt för mig!

Åkte i alla fall till Köping och fikade med min kusin Julia i flera timmar, till en början. Har inte träffat sötnosen sen i julas och vi ses ju inte mycket utöver det i vanliga fall. Älskar att hänga med henne, vi kommer så bra överens. Tackar min och hennes mamma för att dom blev gravida när dom blev, älskar att ha någon som är lika gammal som mig så nära inom släkten!

Sedan åkte jag ut till Jonas och tjejerna för att hämta teoriböckerna, skulle bara stanna i tio minuter, men blev övertalad att stanna kvar och umgås en stund. Inte så svårt, jag avgudar den familjen! Finare, roligare, mysigare människor får man leta efter, barnen är helt fantastiska och att busa lite med dem igen var underbart. Lite svårt att säga hej då när de tjatar om att jag ska sova kvar. Meeen...

... Jag lämnade ju Kolsva för att åka till Malin! Min älskade, helt fantastiska extrafamilj inne i Köping, så härligt att vara tillbaka i mitt andra hem. Minns knappt när jag träffade Malin och hennes fina mamma, lååångt innan jag åkte till England i alla fall. Tova kom förbi och vi hade en härlig kväll.

Det var en välbehövlig dag, så avslappnat och mysigt, fullt av glädje, precis sådana dagar jag vill ha hela tiden! Självklart glömde jag bort att kameran låg i väskan, men, men... The best memories are inside of your head, not on a freaking screen! ;)

Jag är helt säker på att du googlat fram min blogg, hjärtat, så tänkte säga Hej till dig. Du och "aaaapaaaan" har nog en del gemensamt ;) Puss.

Det har gått två dagar nu och jag har haft fullt upp med att andas in den nya luften och njuta av segerns sötma.

Because guys, I did it. Jag överlevde. Och det känns så jävla sjukt. Jag ryser och går runt med konstant gåshud, har tårar i ögonen mest hela tiden - glädjetårar.

För 10/1 klockan 11.25 för 20 år sedan föddes en ganska så speciell liten tjej. Tror ingen visste då vilken fruktansvärd fighter jag skulle bli. Att jag åtta år senare skulle försöka ta mitt liv för första gången och tro att 20-årsdagen aldrig kommer. Att hon skulle utkämpa en hittills 12 års lång strid med sig själv, ångesten och Döden. Att hon gång på gång skulle överleva.

Min bästa sida är min envishet. Den har jag ärvt direkt från min mammas släkt, det är helt klart. Jag satt och tittade på min fina mormor och gammelmormor som båda två tjurskalligt vägrade ge sig. Det är alltid något med dom två, tjafs om sex kronor för ett mjölkpaket, den ena ska ge, den andra ska ingenting ha. Den ena vill hjälpa, den andra kan själv. Och jag tittade tillbaka på mitt liv och insåg att nog fan är min envishet det finaste dessa kvinnor gett mig.

Något lika fint jag har är mina vänner. Klyschigt men sant. På senare tid har jag även börjat släppa in min familj. Det har varit guld. Jag har svårt att finna ord, så ni får en text jag laddade upp på facebook i torsdags.

"This is the face of a survivor.

De flesta som känner mig vet att jag länge trott att jag aldrig skulle leva länge nog för att se den här dagen. I did it, och jag är så fruktansvärt stolt över mig själv och tacksam för de som aldrig någonsin för ens en sekund gav upp hoppet om mig, som fortsatte att ta emot så fort jag trampade snett, som vågade ta ett steg framåt och slåss tillsammans med mig. Jag vet att idag kommer många grattis betyda mer än bara ”grattis på födelsedagen”. Från väldigt många vet jag att det även kommer betyda ”jag är stolt som fan över dig” och jag hoppas ni förstår att ni ska vara förbannat jävla stolta över er själva också!

Det är en spännande känsla att helt plötsligt vara rädd för att dö, att kunna se fram emot morgondagen och att mörker störs mer och mer av ljusglimtar. Det pirrar så där i magen som det gör när man släpps ner i fritt fall.

Förutom det faktum att jag faktiskt fortfarande står på benen, mer själv nu än vad jag någonsin gjort tidigare, har jag nu varit fri från självmordstankar i 406 dagar. Jag vet inte om jag någonsin kommer bli kvitt ångesten, men det gör ingenting. Jag har tagit flera gigantiska steg på förhållandevis kort tid och det är så jävla häftigt. Jag har åstadkommit något väldigt fint och jag vet att jag kan minska ner ännu mer på det som har sönder mig om jag bara ger mig fan på att jag ska lyckas.

Tack så fruktansvärt mycket för allt underbart stöd och jag hoppas den här dagen är lika viktig för er som den är för mig. Ni är guld värda. Puss!"

Hej alla fina!

Jag hoppas början på 2013 har varit alldeles perfekt för er, och att ni får har ett fantastiskt år med massvis av äventyr framför er.

Jag själv startade med att vara sjuk, men jag vet också att jag har mycket att se fram emot i år, så det gör inte så mycket. Drog igång ordentligt med en härlig dag på Lek och Buslandet med en av mina bästa vänner och hans döttrar, tjejernas julklapp från mig och det verkade väldigt uppskattat!

Jag får alldeles strax besök av mammas moster som kikar förbi med lite sena julklappar. Men vi har mycket att prata om, jag och bloggen, så vi ses lite senare, det lovar jag.

Jag ska även pilla lite med designen, vill ha något som reflekterar vem jag är. Jag är ju galet ombytlig och känner att just nu speglar inte bloggen riktigt vem jag är. Det kommer bli stora förändringar i utséende och innehåll (MER innehåll, haha) och jag hoppas ni kommer gilla det ni ser.

Imorgon 15.10 lyfter flyget mot London! Är så nervös att jag inte ens kan äta, haha!

Jag ska åka och hälsa på Elina som flyttade till sin flickvän där för inte alls länge sen! Känns som hon bott där i fler år, men när Malin och jag räknade insåg jag att hon har inte ens bott där i två månader! Helt sjukt ju, haha :D

Är sjukt pepp, få vandra runt i ett juligt London, pierca mig, umgås med Elina och träffa hennes sambo! Så himla spännande. Är ju min första utlandsresa, så jag är superdupermegahyper-nervös, men det går nog bra. Har packar allt och kollat 1473 gånger så att jag inte glömt något. Iiik!

LONDON BABY!

God morgon sötnosar!

Jag vet att ni inte hör från mig så ofta, men jag känner att jag inte riktigt har något roligt att berätta, då är det inte kul att blogga och det är inte roligt för er att läsa att jag pluggar inför ett seminarium/vad jag ätit/att bussen var sen 75 gånger i veckan, haha.

Som sagt, det händer inte så mycket, vardagen rullar på. Det mest spännande som existerar är väl att jag brutit revbenet, avslutat ytterligare en kurs och sökt en skådespelarutbildning som börjar till hösten. Lina och Sarah sökte samma, var bara Emelie som inte var intresserad av just denna, men hon har sina idéer om vad hon vill göra. Vi pratar mer och mer om flytten känner jag och det är verkligen något jag ser fram emot, ska bli så himla roligt att få se och göra något nytt tillsammans med mina tjejer!

I helgen drar jag mig mot Köping, ska umgås både med Jonas och Malin. Malin träffar jag på lördag och bosätter mig hos henne till på måndag, vi ska gå på bio och ta igen den tid vi förlorat, och jag ska njuta av att få göra något utöver det vanliga.

Nu ska jag iväg mot skolan, men jag hoppas ni får en grym torsdag allihop!

(Insåg ju nu att det finns lite att berätta, kvällen hemma hos Lina, min nya tatuering och TV-programmet jag ska producera och leda tillsammans med mina tjejer! Jag återkommer senare idag om det!)

Jag vet att jag sagt det här tusen gånger, det har varit mitt årsmål flera gånger förut, men sedan blir det aldrig av. Men nu har jag bestämt mig, på riktigt. Kommit en bit på vägen. Min historia.

Jag är tacksam att jag har bloggen. Jag är glad att jag ofta skrikit ut mina känslor här, hatat Döden och min kärlek till honom. Jag är så otroligt stolt att jag haft vänner som stått ut med mig i åratal och kan återberätta, hjälpa till och jag vet att det kommer de att ställa upp nu.

För  jag behöver ha det här på pränt, för min utvecklings skull, för mitt tillfrisknande och för att alla andra ska veta att de inte är ensamma, att det finns stöd, att ingenting är omöjligt, det finns hopp, att de inte behöver göra mina misstag.

Arbetstiteln är "De är bara träd" - en del av en kommentar jag fick av A när jag var yngre. När jag trodde alla såg igenom min smärta och tog omvägar runt mig, samtidigt som jag undvek dem. Jag tror dock inte jag kommer ändra titeln, men jag får se när mitt material är färdigställt. Det är dags nu.