Det har varit en minst sagt speciell dag. Umgicks med min kusin Julia under dagen, drog en sväng till skolan och presenterade henne för mina klasskompisar och samlade in lite pengar till Gröna Lund.

Under kvällen drog jag på en supermysig dejt med en supergullig kille (gud vad nervös jag var, man tycker ju att jag borde ha vant mig) som jag ska träffa igen på fredag. Vi handlade, åt middag och kollade på Baksmällan 2 och pratade rätt länge om allt och inget. Jag gillar enkelt, haha... Han skjutsade hem mig och jag fick ljuga för mamma om att jag varit kvar i skolan som höll Nattöppet, höhö och att John skjutsat hem mig. Det är något som både jag och K kommit överens om eftersom att han fick veta rätt tidigt när vi smsade att min mamma inte kan tolerera att jag bara träffar någon och känner av situationen utan jag ska ha fått en förlovningsring helst redan igår, haha.

Är ruskigt upprymd ikväll i alla fall, vilket nog är lika bra med tanke på att jag ska plugga hela natten... Puss på er!

Något jag avskyr är när min familj ska veta precis allt om mig. Särskilt när jag träffar någon. Jag får aldrig en chans att själv känna av och se vad som händer. Har man fikat en gång är man plötsligt gifta typ. Det tär på mig och gör att jag har jättesvårt att träffa folk, om jag ska vara ärlig. För alla dras in i min familj så fort och det ska inte behöva vara så. Min mamma känner mig bäst av alla men har i detta avseende ingen förståelse för att här BEHÖVER jag andrum, här behöver jag få vara ifred och ta det i min egna takt. Jag ska kunna åka iväg en kväll eller sova borta en natt eller gå ut en söndageftermiddag utan att det ska bli en så big deal av det hela!

Det blir dessutom jättejobbigt när man efter att man träffats ett par gånger inser att nej, men vi passar nog bäst som vänner eller vi ska nog inte fortsätta ses. För det blir kaos här, så många frågor. Som med Jonas, jag föll verkligen för honom och det var tufft när han träffade Jessica, även om han inte vet om det. Och när han försvann ur mitt liv blev det en röra här hemma, Min MORMOR hade sett honom med Jessica och ringt upprört och sagt att han är otrogen och blabla. Eh, men nej, det var han ju inte, vi hade ju inget förhållande och det hade jag poängterat flera gånger. Ändå ska folk ta allt så seriöst och det ger mig ingen chans att själv hamna rätt. Det är min familj som träffar människor, inte jag liksom.

Det spelar ingen roll vad jag gör heller. Jag vill så gärna kunna umgås med folk utan att andra ska lägga sig i och kika på varje steg jag tar. Min mamma kan inte ens ta att jag chattar med mina killKOMPISAR på facebook utan att lägga sig i. Hur är det meningen att jag som vuxen människa ska kunna hamna på en minsta seriös nivå med någon som fångat mitt intresse utan att det blir så här?

Min familj är fin på många vis. De lade sig inte i när jag träffade en 14 år äldre man till exempel, åldersskillnaden sket dom i. Men det blir fan kaos i mig när jag inte får en chans att vara självständig på det enda området som egentligen betyder något för mig. Det är en stor nackdel med att bo hemma. Mina föräldrar vet när jag går utanför dörren, min fritid är begränsad till helger och kvällar och då har dom koll på mig och med tanke på vår boendesituation är jag ständigt beroende av att bli hämtad/lämnad vid t.ex bussar. Jag har ingen chans att kunna smita undan över huvud taget.

Fortsätter studentplaneringen fast tillsammans med mamma... Jösses, jag har sjukt mycket att göra de närmasta 12 dagarna.... Bara 12 dagar. Helt sjukt. Snartsnartsnart! Ska ta och duscha any minute now och kolla så alla kläder sitter bra, annars måste vi sy in dom!

Passar på att gratta Loreen! Så jävla häftigt! Jag är så glad och det känns så overkligt! Helt galet!

I och med att min dator har gått sönder och jag har unnat mig en ny, så är för tillfället all min studentplanering borta. Inklusive gästlistan som jag nyss spenderat någon timme med att rekonstruera. Det var svårt att se till att alla 45 namn kommit med.

Detta betyder alltså att jag måste planera om alla aktiviteter, alla sysslor och alla viktiga datum att hålla reda på, för jag har ingenting i huvudet. Inte har jag tid att skicka iväg datorn till Shadow heller liksom.

Sedan ska jag dessutom ordna vilka sånger jag ska sjunga på avslutning och student, och vilka jag ska köra med Lina och Wicky (om hon nu kan bestämma sig någon gång!) Så jag är en aningens stressad tjej.

Imorgon kommer mormor förbi med min mössa, så nu ligger den inte brandsäkert längre. Nåde den som får för sig att bränna upp mitt hus de kommande veckorna....

Sluta vira in dig i mig, eller mig i dig, eller... vad fan. Lämna mitt stackars huvud och hjärta ifred

Jag ligger i mammas säng och barnvaktar min lillebror. Stackarn har feber och kunde inte följa med på Drakbåtsfestivalen. Så vi tittar på smurfarna och äter glass istället. Superdupermegamysigt. Älskar att vara barnvakt till Albin, han är så enkel att passa!

Blir en lugn lördag. Eurovision ikväll, även om jag plötsligt tappade allt hopp om att Loreen ska vinna. Det bara försvann. Poff.

Och apropå Poff så saknar jag Malin. Kan inte fatta att jag aldrig kommer se min bästa vän igen. Så känns det i alla fall...

Har hittat någon lika efterbliven som jag, som också har hört Clownen Sam! Hade däremot totalt glömt bort honom, men fick mig en rejäl nostalgitripp och en massa skratt....

Mitt sista framträdande.

Självklart blir det inte så. Jag kommer stå på en scen så många gånger att jag äntligen lyckas tappa räkningen. Men på KG. om bara 11 timmar ska jag göra något som jag lovade mig själv att aldrig göra. Och ändå har det aldrig kännts så rätt. Eller skrämmande.

7e september 2009 ringde min telefon. Jag svarade inte första gången. Jag är glad att jag gjorde det den andra. Det förändrade hela mitt liv på bara några sekunder. Av ett knapptryck. Lika lätt som jorden skulle kunna förintas av en atombomb eller whatever. Klick. Pang.

Det var två veckor in i ettan. Inte fan trodde jag att jag på fullaste allvar skulle få höra "Hej, det är Kenza...." Det var början till att inse att Kopparlundsgymnasiet i Västerås är en magisk, helt jävla fantastisk plats, där drömmar skapas och blir sanna.

Så det känns inte mer än rätt, när det är två veckor kvar av mitt sista år att avsluta med samma kungliga sällskap som jag började den här resan med. Kanske på ett helt annat sätt. Men det är så jävla självklart att Tokio Hotel ska vara med mig när jag säger hej då. Det finns inget annat sätt.

Och Kenza: Tack

So insane how we all have changed since then...

Igår insåg jag att jag inte litar på min bästa vän, på min skugga. Och det gjorde ont. Om jag inte litar på honom, vem fan litar jag på då? Ingen, såklart. Jag litar ju inte ens på mig själv. Kan man lita på andra då?

Det är stunder som dessa som det ska bli så skönt att flytta. Och skönt att lämna vissa människor bakom mig, även om jag inte erkänner det. Men vad kan jag egentligen göra för att bygga upp mig själv?

Visst är det bra, att jag kanske inte är lika naiv som jag brukade vara, men till vilket pris? Att jag blir kallare i utbyte mot att slippa bli sårad så lätt? Vad är det för liv egentligen? Och sedan är jag livrädd för att jag inte ska kunna fungera ute i den "riktiga världen" när jag har svårt att fungera i skolans bubbla. Det är såhär, mina vänner, det slutar när man inte beviljas hjälp. Vi har pissråttor i regeringen.

Ska svänga förbi affären och handla lite gott till ikväll, ska mysa sönder det närmsta dygnet! Det är alltså min plan, ruskigt härligt!

Idag har jag flängt runt, gjort två prov, haft möten med Henrik, varit arg på rektorn och blabla. Har även kommit på att jag vill förstora läpparna (till Shadows stora sorg) och varit med om ett GODISREGN i lärarrummet. Hur awesome som helst ju!

Inser nu att jag borde börja planera min flytt, för får jag som jag vill är jag på väg bort inom bara ett par veckor! Hoppas på att ha fått besked i slutet av nästa vecka, och det vore ju superhäftigt!

Hoppas ni alla får en fin onsdagskväll och att ni tar det lugnt med alkoholen! Puss på er!

Det här har varit riktigt udda dagar... Jobbiga. Men jag tror det kan ordna upp sig. Hoppas att det inte är tomma ord.

Igår var helt magisk. Hade skola, och drog sedan ner på stan för att möta upp Ella och hennes son Felix. Älskade människor! Ella skulle pierca sig, och jag fick verkligen TVINGA in henne, så nervös var hon, stackarn. Men hon är supernöjd nu i alla fall! Sedan gick vi på stan ett par timmar innan hon drog med lillkillen hem, som både var trött och febrig, stackarn.

Sedan mötte jag upp älskade Bella och köpte godis och snackade skit innan vi gick och såg Dark Shadows, som jag älskade. Jag LOVAR att jag inte dog av kåtslag femtiotusen gånger om (dvs, när jag såg Helena Bonham-Carter och Johnny Depp) men jag kan inte lova att jag talar sanning då ;) Det var iaf supermysigt, och det BEHÖVDES. Så tack så mycket mina gullfisar. Jag älskar er.

Och Shadow. Sluta oroa dig så mycket för mig. Lova mig det. Jag är en jävla krigare, det vet du. Det finns ingen anledning att oroa sig för mig, för jag har klarat mig så här långt, då ska jag ta mig fan klara mig minst det dubbla.