Bebo, om du visste hur fantastisk du är och hur stolt jag är över dig.

Vi är rätt lika du och jag. Lika jävla störda, haha. Och jag hoppas du förstår att jag vet hur det känns. Hur jävla äckligt det är att inte ha kontroll över sitt psyke och sin kropp. Att tillhöra Döden. Men vet du? Han kommer göra dig fucking odödlig. Han kommer ta dig till en plats där Han inte kan vinna över dig. För Han är så jävla dum i huvudet, lär sig aldrig av sina misstag - ger sig på dom som KAN vinna över honom för vi verkar så jävla förstörda, trasiga, svaga. Yes, he's a bitch. Ja, det verkar som att det inte finns något slut på tunneln här. FUCK that.

För sådana som du och jag, vi bryts inte ner av motgångarna, av all skit och alla Dödens våldtäkter. Det kanske känns så, men vi är inte sådana. Vi har en alldeles speciell glöd, och vet du vad glöd orsakar? Eld. Och vad händer när man matar en eld? Den sprider sig, blir starkare.

Folk kan säga vad dom vill om dig, låt dom vara oroliga och la la. Låt dom tro att du inte kommer klara det. Låt alla världens skithögar tro att dom kan krossa dig. När allt detta är över kommer dom att stå där, sönderslagna och aldrig öppna käften igen.

Vet du hur jag vet att du kommer stå på fucking Mount Everest snart? För du är jag. Den där glimten i dina ögon, de där känslorna som stormar i dig, dina beteenden i olika situationer - det brukade vara jag. We are one, och älskling, jag står precis bakom dig. Alltid.

Du och jag, ensamma är vi för starka för att krossas. Med mig kommer världen ligga under dina fötter any day now. Och viktigast av allt, jag älskar dig! Glöm aldrig det!

Jag tror inte någon missat Per Rydbergs öppna brev/"ursäkt" till Isabella Löwengrip. Jag vet inte vad hela deras fejd går ut på, vad som lagt grunden, men jag vet exakt vad som krävs för att drivas till att klippa alla band. Jag vet exakt vilken förakt som växer i en när ens "pappa" försöker nå fram på liknande vis.

Hela ditt brev, Per, osar självömkan och egoism. Och det äcklar mig. Brevet handlar inte om Isabella, om hur mycket du saknar henne, utan är ett desperat försök att få någon att tycka synd om dig. Något jag känner igen allt för väl från min egen far, den vidrigaste, mest manipulativa man jag någonsin mött. Jag känner igen sättet du uttrycker DITT behov av att allt ska se bra ut för omvärlden och hur du i panik försöker återskapa DIN ordning. DIG DIG DIG! Hur obehagligt är inte det? Inser du hur sjukt det är att ingenting handlar om din dotter - utan att du inte klarar av att inse hur misslyckad du är?

"Det var exakt samma motiv när jag jagade killen som gav dig hjärnskakning i högstadiet" - eller? Av erfarenhet, min egen och andras, skulle jag vilja påstå att det handlade om att till och med där kände du dig misslyckad som förälder. Du kunde inte ge din dotter en trygghet och kände dig som skit, eller hur? För vems skull jagade du den killen? Tror du Isabella mådde bättre av det? Den som mådde bäst var nog du.

Och det är HELT FANTASTISKT hur du lyckas få det hela att handla om dig. DIN uppväxt, DINA relationer... bla bla, bullshit. Har du någonsin stannat upp och funderat på hur dina handlingar påverkar Isabella? Gjorde du det när du publicerade brevet? Inser du att dina handlingar med största säkerhet driver bort henne? "Jag känner dig bättre än någon annan..." Gör du verkligen det? Barn till manipulativa individer utvecklar en alldeles särskild överlevnadsförmåga, som går ut på att genomskåda sin förälder, och stora delar av folk runt omkring sig, samtidigt som man bygger en mur, ett försvar för att de som försöker skada på detta vis inte ska kunna komma åt ordentligt. Du känner antagligen inte Isabella så bra som du tror.

Däremot känner jag igen ditt sätt, genom ett enda brev. Du är så lik min "pappa" att jag vill kräkas på dig. Det är intressant hur detta inlägg skulle kunna vara skrivet till vem som helst av din sort.

Till alla därute som känner att dom behöver någon att prata med står jag till förfogande. Jag vet att det man ställs inför när man väljer att klippa banden, eller det man möter varje dag med en manipulativ, egocentrisk, sjuk, misshandlande (här talar vi om min egen) förälder inte är enkelt. Jag har varit "fri" från min förälder i snart fyra år, och tro mig, det blir enklare. Han försöker fortfarande tvinga sig in i mitt liv igen, men det sker allt mer sällan nu. Jag har erfarenhet av det mesta ni kan tänka er, och jag är villig att stötta andra tjejer och killar som lever med detta.

(Tillägg: SJÄLVKLART vet jag inte hur Isabella upplever och har upplevt allt, alla människor är olika. Däremot har jag inte stött på något fall där manipulativa människor skiljer sig särskilt mycket från varandra, och jag har märkt att det är vanligt bland oss barn till dessa att utveckla fingertoppskänsla för skitsnack.)

Alltså, älsklingar, ni anar inte vilken bra helg jag haft! Jag bjöd min älskade syster på en tripp till hennes pappa och syster i Stockholm och det har varit så galet bra! På tok för lite sömn, men vad fan!

Vi hittade på lite småäventyr (vad sägs om en tunnelbanetur med Sälmannen halv fyra på lördagmorgon) och chillade. Som ni vet älskar jag Stockholm, och inte fan blev den kärleken mindre efter denna helg, haha. Ligger i sängen och trotsar min huvudvärk och säker jobb i min mentala hemstad, den ska bli min på riktigt!

Ville bara kika in och säga hej till er ikväll. Det börjar kanske gå åt rätt håll nu. Puss!

Jag kommer spendera min påskhelg i Norrtälje med världens bästa bästa vän, i en stuga med en massa skräckfilmer och lugn och ro. Jag har aldrig varit så glad över att få komma bort, efter den senaste tidens bakslag ska det bli skönt med lite semester. Att bara få vara.

Jag hoppas er helg blir tokbra!

Idag har jag bloggat i fem år. FEM! Inte på Nattstad, i Maj firar jag mitt treårsjubileum här. Innan bloggade jag på Wordpress. Så kul att se hur jag utvecklats, det gillar jag helt klart med bloggandet. Se hur långt jag har kommit på fem år.

Jag var bara femton när jag började blogga, trodde jag kunde allt om allt, att jag redan sett allt och var så vuxen. Nog för att jag varit med om mycket, men den tjejen hade nog behövts skakas om lite och tas ned på jorden. Tur att jag träffat människor sedan dess som lyckats med det. Jag har fortfarande en lång väg kvar och man lär så länge man lever, hörni!

Fruktansvärd engelska, ingen struktur, rätt barnslig faktiskt. Minns att jag tyckte den designen (gjord i Picasa) var snyggast i världen. Haha...

Ja, faktiskt. Så ful, din röst är hemsk, du är lat och oartig. Vad h*n ser i dig egentligen kan man fråga sig. Du måste ju vara jävligt bra i sängen, när man väl fått papperspåsen över ditt huvud.

Och ditt namn. Så fult. Till och med dina föräldrar lär ju hata dig liksom, varför skulle man annars döpa någon till det namn du har? Men men, ska nog tacka dom i alla fall, för det  har gett mig många skratt de senaste dagarna, skrattat tills jag inte kan andas - vilket behövts för att jag inte ska gå sönder eller slå ihjäl dig för att du tagit det som är mitt. Äckel.

(Jag är en väldigt snäll människa egentligen, kära läsare. Jag brukar inte vara hatisk, jag brukar inte känna så här eller vara oförskämd mot människor vare sig i mitt huvud eller öppet. Jag är varm, omtänksam och kärleksfull. Jag är egentligen emot elakheter. Men just nu är jag så arg, ledsen och besviken att jag måste få spy ur mig allt det hat som plötsligt uppfyller mig. Jag är inte stolt över det, jag kommer antagligen skämmas som en hund om någon timme och plocka bort detta. Men just nu får det faktiskt stå kvar. Någon gång får min droppe också få rinna över.)

De senaste två veckorna har varit kaos. Det kommer inte sluta vara kaos heller. Inte den närmsta tiden och jag längtar bort. Jag är inne i en sådan period där jag vill fly igen. Där de dåliga sidorna av mig fått ta över, de sidor som slår ner på mig själv, som orsakar illamående, ångest, panik... Som frivilligt låter Döden kladda med sina äckliga händer överallt.

Samtidigt vill jag inte att något ska ändras. Aldrig någonsin. Han får mer än gärna ta på mig, väsa att jag förtjänar det här - för det är den enda tryggheten jag har, det enda jag känner till.

I nästa sekund inser jag att saker och ting måste ändras. Jag hade ju kommit så långt, jag förtjänar mer än våldtäkter från Döden, jag FÅR faktiskt må bra. Och det kan vara värt att kämpa för.

Saker och ting måste ändras. Så kanske är det värt att jag berättar för dig vad jag vill att du ska veta? Har jag ens något att förlora på det? Om du älskar mig så mycket som du påstår, om du verkligen behöver mig, värderar vår vänskap skulle du väl inte slänga bort den bara för att jag inte kan kontrollera mitt hjärta när du är i närheten, eller mina tårar när jag vet att du är med henne? Att svartsjuka, denna avskyvärda känsla som jag inte kände till innan jag träffade dig nu för tiden är den känslan som tagit över stora delar av mig.

Saker och ting måste ändras och du måste veta by now att du har hela mitt hjärta. Varenda millimeter av det, varenda slag. Du har haft det i snart ett år. Jag vill inte ha tillbaka det. Jag har inte bett om att få det tillbaka när du träffat alla andra eller när jag träffade K, och du har aldrig frågat, försökt att ge mig det. Jag kommer aldrig vilja ha det, jag vill att du ska inse att det inte finns något jag kan göra för att sluta älska dig - jag vill att du ska vakna upp och förstå att den där tjejen som gör allt för dig, allt du ber om faktiskt är rätt fantastisk.

Jag vet ju att du tycker det redan nu. Men inte på det sättet jag vill att du ska tycka det på. Ibland händer något som gör att jag undrar om inte kanske... Något du säger, en blick, en handling. Och den där känslan när du snabbt försöker bortförklara det du precis sagt eller gjort.

Du har varit en så pass nära vän så länge att jag vet mer om dig än vad du själv gör ibland. Jag vet precis hur du funkar runt andra och hur annorlunda du är mot mig. Jag vet precis hur dina spel går till, och att du inte kör samma mot mig. Att med mig får du ut precis samma saker som från dem, men så mycket mer. Varför är jag den enda du inte slängt bort? För jag började ju precis som dom, innan du tröttnade och gick vidare till nästa. Hur kommer det sig att jag trots det fortfarande finns kvar, när så många andra inte gör det? När du inte tillåtit någon annan att vara kvar? För att jag kämpade så hårt för att hjälpa dig i en svår period? Så varför är jag då kvar nu när du inte behöver den hjälpen längre? Du har inga skyldigheter gentemot mig. Hur vill du att jag ska tolka det? 

Det är många frågetecken och jag önskar jag var modig nog att skriva detta till personen ifråga. Men efter de senaste två veckorna, som kantats av annat kaos än bara mina kärleksbekymmer orkar jag inte med mer drama. Kanske, kanske att jag visar detta någon dag. Just nu vet jag inte vad jag ska göra dock. Är inte pepp på att lämna Köping och min fina extrafamilj imorgon, är inte redo för det, så tror nästan ni kan förvänta er gamla, känslostormande Jossey i ett par dagar. Wuhuu, mer blogginlägg!....

Godafton!

Sitter med kvällsfika och grymt gott thé (citron och mango, lovely!) och myser för mig själv. Hade en fantastisk måndag, sitter och tänker tillbaka och känner inre frid, faktiskt! Hur ofta händer det? Oftare nu än förut, men det är fortfarande speciellt för mig!

Åkte i alla fall till Köping och fikade med min kusin Julia i flera timmar, till en början. Har inte träffat sötnosen sen i julas och vi ses ju inte mycket utöver det i vanliga fall. Älskar att hänga med henne, vi kommer så bra överens. Tackar min och hennes mamma för att dom blev gravida när dom blev, älskar att ha någon som är lika gammal som mig så nära inom släkten!

Sedan åkte jag ut till Jonas och tjejerna för att hämta teoriböckerna, skulle bara stanna i tio minuter, men blev övertalad att stanna kvar och umgås en stund. Inte så svårt, jag avgudar den familjen! Finare, roligare, mysigare människor får man leta efter, barnen är helt fantastiska och att busa lite med dem igen var underbart. Lite svårt att säga hej då när de tjatar om att jag ska sova kvar. Meeen...

... Jag lämnade ju Kolsva för att åka till Malin! Min älskade, helt fantastiska extrafamilj inne i Köping, så härligt att vara tillbaka i mitt andra hem. Minns knappt när jag träffade Malin och hennes fina mamma, lååångt innan jag åkte till England i alla fall. Tova kom förbi och vi hade en härlig kväll.

Det var en välbehövlig dag, så avslappnat och mysigt, fullt av glädje, precis sådana dagar jag vill ha hela tiden! Självklart glömde jag bort att kameran låg i väskan, men, men... The best memories are inside of your head, not on a freaking screen! ;)

Jag är helt säker på att du googlat fram min blogg, hjärtat, så tänkte säga Hej till dig. Du och "aaaapaaaan" har nog en del gemensamt ;) Puss.

Det har gått två dagar nu och jag har haft fullt upp med att andas in den nya luften och njuta av segerns sötma.

Because guys, I did it. Jag överlevde. Och det känns så jävla sjukt. Jag ryser och går runt med konstant gåshud, har tårar i ögonen mest hela tiden - glädjetårar.

För 10/1 klockan 11.25 för 20 år sedan föddes en ganska så speciell liten tjej. Tror ingen visste då vilken fruktansvärd fighter jag skulle bli. Att jag åtta år senare skulle försöka ta mitt liv för första gången och tro att 20-årsdagen aldrig kommer. Att hon skulle utkämpa en hittills 12 års lång strid med sig själv, ångesten och Döden. Att hon gång på gång skulle överleva.

Min bästa sida är min envishet. Den har jag ärvt direkt från min mammas släkt, det är helt klart. Jag satt och tittade på min fina mormor och gammelmormor som båda två tjurskalligt vägrade ge sig. Det är alltid något med dom två, tjafs om sex kronor för ett mjölkpaket, den ena ska ge, den andra ska ingenting ha. Den ena vill hjälpa, den andra kan själv. Och jag tittade tillbaka på mitt liv och insåg att nog fan är min envishet det finaste dessa kvinnor gett mig.

Något lika fint jag har är mina vänner. Klyschigt men sant. På senare tid har jag även börjat släppa in min familj. Det har varit guld. Jag har svårt att finna ord, så ni får en text jag laddade upp på facebook i torsdags.

"This is the face of a survivor.

De flesta som känner mig vet att jag länge trott att jag aldrig skulle leva länge nog för att se den här dagen. I did it, och jag är så fruktansvärt stolt över mig själv och tacksam för de som aldrig någonsin för ens en sekund gav upp hoppet om mig, som fortsatte att ta emot så fort jag trampade snett, som vågade ta ett steg framåt och slåss tillsammans med mig. Jag vet att idag kommer många grattis betyda mer än bara ”grattis på födelsedagen”. Från väldigt många vet jag att det även kommer betyda ”jag är stolt som fan över dig” och jag hoppas ni förstår att ni ska vara förbannat jävla stolta över er själva också!

Det är en spännande känsla att helt plötsligt vara rädd för att dö, att kunna se fram emot morgondagen och att mörker störs mer och mer av ljusglimtar. Det pirrar så där i magen som det gör när man släpps ner i fritt fall.

Förutom det faktum att jag faktiskt fortfarande står på benen, mer själv nu än vad jag någonsin gjort tidigare, har jag nu varit fri från självmordstankar i 406 dagar. Jag vet inte om jag någonsin kommer bli kvitt ångesten, men det gör ingenting. Jag har tagit flera gigantiska steg på förhållandevis kort tid och det är så jävla häftigt. Jag har åstadkommit något väldigt fint och jag vet att jag kan minska ner ännu mer på det som har sönder mig om jag bara ger mig fan på att jag ska lyckas.

Tack så fruktansvärt mycket för allt underbart stöd och jag hoppas den här dagen är lika viktig för er som den är för mig. Ni är guld värda. Puss!"