Vet inte vart jag ska börja riktig men jag ska försöka förklara men det kommer nog bli lite rörigt. Det senaste halvåret har varit tufft, riktigt tufft! Att flytta till Karlskrona var egentligen inget jag ville men jag gjorde det för mig och Johan. Första månaderna mådde jag riktigt dåligt. Jag har aldrig känt mig så ensam i hela mitt liv! Utan vänner, utan jobb, långt i från familjen/vänner och Johan var i skolan 10 timmar om dagen och även på helgerna. Helt ensam i en ny främmande liten stad. Jag satt i princip hemma hela dagarna de första månaderna isolerad med gråten i halsen och ångestattacker och tyckte synd om mig själv. Jag föll tillbaka i samma destruktiva mönster som jag var i för några år sen. Där jag hade lovat mig själv att aldrig hamna igen. Hade lovat oss att förska vara stark och anpassa mig till situationen men det enda jag såg var ett stort mörker. Innan vi flyttade hit (i somras alltså) sökte jag en hel del jobb här utan resultat, tänkte hela tiden att det skulle ordna sig med den biten. Vilket det aldrig gjorde. Jag har nog sökt varenda butiksjobb i hela stan och utanför stan, till och med i städer med pendlingavstånd. Har sökt andra jobb också såklart. Har gått på en jävla intervju! En intervju med 30 andra personer. Det var 1 plats. Konkurransen var stenhård! Jag fick inte jobbet och blev riktigt besviken för jag ville verkligen ha det jobbet och trodde endå jag hade goda chanser. Självkänslan sjönk till botten.
. Minns ni när jag skrev att jag var med om en jobbig grej som knäckte mig? Det var precis innan jul. Jag fick ett avslag från A-kassan pga bloggen. Jag har betalat in A-kassa under den tiden jag jobbat och jag skulle inte få ut en enda krona som jag egentligen har rätt till när jag är arbetslös. För att jag bloggar! Det var som att bli pissad rakt i ansiktet. De anklagade mig för att vara egen företagare och det ena och det andra. Min blogg är en hobby inte ett jobb som jag kan försörja mig på, långt ifrån! Snarare bisyssla. Vi försökte överklaga beslutet och jag fick delvis rätt. De ville att jag skulle lägga ner bloggen helt där ett tag det är därför jag har legat lågt med bloggandet den senaste tiden. Hur som helst så får jag ha kvar bloggen nu efter mycket om och men efter allt detta har man liksom tappat lusten lite. Har krigat i flera månader med A-kassan och är riktigt jävla trött på dom nu.
Ett tag blev det för mycket med allt och jag fick gå hos en psykolog/teraput och det gjordes hälsotester och tester för GAD (geniraliserat åmgestsydrom) att gå iväg regelbundet hjälpte mig till en viss del men är fortfarande inte helt på fötter. Efter en tid lärde jag iallafall lära känna en tjej som heter Victoria, hennes kille går i samma klass som Johan. Vi klickade direkt och har setts vädligt mycket och gjort mycket roligt ihop. En riktigt härlig tjej som betytt/betyder enooooormt mycket för mig! Hon var min räddning kan man säga. Och genom henne lärde jag känna ännu fler härliga människor. Så många vänner jag har lärt känna i Karlskrona har jag aldrig någonsin haft någon annanstas. Inte ens i Örebro! Sjukt! Där snackar vi äkta vänner hela bunten! Trodde jag inte för några månader sen. Hur som helst lyckades jag iallafall få mig en praktikplats på Cubus där jag skulle få börja jobba nu i sommar. Fick världens bästa abetskollegor som är världens bästa! Jag började äntligen trivas och må bra igen, kände mig pigg och glad och ett tag såg jag faktiskt ett ljus. Att det kanske löser sig ändå. Men tyvärr är det inte alltid det gör det.
Det absolut värsta är att mitt och Johans förhållande har tagit enormt mycket stryk av allt jävla skit som varit.Vi fungerar helt enkelt inte som par längre. Vi har kämpat länge för att få det att hålla men nu ger vi upp. Allt skit som varit har bara lagt sig som en stor infekterad böld. Småsaker som varit hanterbara har bara förvärrats med tiden. Vi har även vuxit ifrån varandra som personer och vi vill helt olika saker med våra liv. Jag kände mig extremt ensam i vårat förhållande på slutet och vi prioriterarade helt annorlunda. Kände inte riktigt att han gav mig det jag ville ha, men samtidigt gav han mig något som ingen annan nånsin har gjort och kommer förmodligen inte kunna ge heller. Den tryggheten jag kände med honom går inte att byta mot något! För mig är kärleken det viktigaste och jag sätter alltid min partner i första hand. Jag glömmer liksom bort mig själv och mitt egna liv. Det är en svaghet jag har och där är vi olika. Han vill satsa på skolan/karriären och åka utomlands och jag är snart redo för familj och barn, inte än men om ett par år iallafall. Jag extremt ledsen och besviken över situationen jag vill bara att allt ska vara som förut. Jag älskar honom fortfarande jättemycket! Enormt mycket och har extremt svårt att se mig med någon annan i framtiden. Vi har haft en fantastisk tid tillsammans och har alltid respekterat och varit snälla mot varandra. Att separera är inte lätt, det är något jag fått smakat på ordentligt och även om beslutet var ömsesidigt så tar det så otroligt hårt! Det känns som personen har dött och att man aldrig mer kommer att ses igen. Allt fint man haft tillsammans är bara minnen. Ni som har gått/går igenom det vet vad jag menar. Egentligen känner jag att allt detta är för personligt att skriva ut men det är ett sett för mig att bearbeta allt på. Det är ni som ger mig styrka!
Just nu befinner jag mig i Örebro men jag ser det som en tillfällig mellanlandning. Jag ska försöka ta en dag i taget. Sätta mig själv i första hand och försöka komma på vad jag vill med mitt liv. Om jag någonsin kommer komma på det? Vill inte bo resten av mitt liv i Örebro iallafall. Ska försöka hitta en mysig lägenhet till mig och dexter. Är ju ensamstående kattmamma nu ;) Vet ni någon som vill bli av med en stor etta eller en liten tvåa så hör gärna av er!
Vill tacka för alla fina kommentarer och all stöd/hjälp jag har fått från folk runtomkring. Det betyder enormt mycket för mig! Ska försöka komma igång med bloggandet ordentligt när allt har lagt sig lite.
