Funderar på att bege mig ut i rusket och springa. Springa tills jag stupar.
Och när jag stupar kan jag ju passa på att göra armhävningar och situps när jag ändå ligger där.

Jag brukar alltid rodna när jag läser mina mail.

Irriterande.

Funderar lite över mina spontanitetsförteelser.
Köpte mig precis en Iphone 4s.

Ja, det var väl kul.. men jag kommer ju knappt kunna använda den när jag flyttar till Norge.
Sen var den ruskigt dyr också. 

Får väl börja sälja mig själv eller något snart.

Yää-äy.

Ja, jag har ett sockerberoende.
Älskar förvisso godis och alla andra läckerheter, men älskar desto mindre valkarna som lägger sig lite här och var.
Därför bestämde jag mig i fredags för att börja avsockra mig med start: lördag. Och så blev det.

Har ätit kolhydrats- och sockerfri mat/dryck i tre dagar nu och suget är fortfarande stort.
Mamma köpte hem mina favoritkycklingkorvar som jag superglatt stoppade i mig.
Fick dock uselt samvete efteråt, när jag läste innehållsförteckningen.
Socker.

KORVEN INNHÖLL SOCKER. 
Har jag syndat nu?
Har jag förstört dieten?
Gud, förlåt mig för mina synder och bla, bla, bla. 

Vem kunde tro att en ynklig liten kycklingkorv skulle innehålla socker? - Inte jag iallafall.
Nåväl, nu är misstaget redan gjort. (Åt dock två korvar till lite senare, trots sockret...hehe)

Imorgon tar jag nya tag och är alltså då inne på dag 4. Därefter bara 10 days to go.
Det fixar jag.

Kanske.

Vill vara kreativ, men känner mig ovanligt inspirationslös.
Har en text som ligger och väntar på att få melodisättas, men kärleken finns inte där. 
Musik utan hjärta är som ett glas utan dryck. Genomskådligt. 

Jag saknar teatern mer än någonsin. Skådespelarjobben. Scenerna. Människorna. Uppmärksamheten.

Jag vill upp i rampljuset igen, men tvingas nog ligga passivt i dryga halvåret, på grund av andra arbeten och dylikt.
Nåväl.

Min tid kommer.

Och förövrigt så är jag inte ens duktig.
Jag vet inte ens varför jag sitter här och lägger fram det precis som om jag tillhörde världseliten. 

Töntigt och pretentiöst.

Hejdå.

Måste bara förtydliga en sak.

Syftet med den här bloggen är inte att nå ut till tusentals läsare eller att bli nästa blondinbella.

Jag bloggar för min egen skull och skriver här istället för i en dagbok.
Spelar dock med öppna kort och låter även er få ta del av vad jag har att förtälja. 

Så, ja. Nu vet ni det.
Bra. Då skippar vi konstigheterna.

Allt brusar mycket mer på natten.

Jag kan höra mina egna andetags in- och utpumpande luftvirvlar och min mage som ibland morrar till.
Från övervåningen hörs djupa snarkningar och ett och annat ord från lillebror som talar i sömnen.
Jag älskar lugnet som lägger sig i alla rum och kanter på natten. Huset gungar i harmoni.
Det är fint. Jag får tid för mig själv. Tid för att tänka, men bara sådär lagom varsamt.
Det får inte bli för mycket. Inte för tungt. Inte för djupt. Bara... lagom.

En harskrank flyger ljudlöst förbi och jag känner att det börjar bli lite väl ensamt här.
Låter därför Joakim Berg svepa in mig i vacker lyrik om flugor på socker och män i vita hattar.

Jag älskar natten.
Det enda som fattas nu är någon att dela den med.

Har verkligen vänt upp och ned på hela dygnet och spenderat de två senaste nätterna åt att nattugglekonversera.
Igår pratade vi så länge som till halv fem på morgonen. Det är rätt länge, det. Och spännande är det också.

Den största negationen i att börja prata med någon ny bekantskap nu, är att jag flyr landet om 15 dagar.
Nåväl. Allt löser sig, bara man vill. Eller hur?

- Ja.

Steg ut i natten, la mig på en kulle, stirrade ut över himlavalvet och skådade mitt finaste stjärnfall någonsin.
Önskade mig något som jag verkligen tror kommer att slå in.

En lättnad svepte sig över mig i samma stund som min önskan var lagd. 
Jag älskar dig, kosmos.

Trånar efter någon som jag aldrig mer kommer få sätta mina armar runt. 
Trånar efter någon som vände min värld upp och ned i ett simpelt stenkast.

Trots fyra stjärnfall, som var och en slog in, glömde jag önska mig något mer långvarigt. Något riktigt.
Så jag gör det nu.

Jag önskar att jag var du och att du var jag, så att jag kunde vara precis lika jobbig mot dig, som du är mot mig.
Jag önskar att du ska vara den vilsna, veliga nervmaskinen, fylld med labilitet och fjärilar i magen, inte jag.

Du är så förbannat fin, på alla sätt och vis.

Herregud. Det har inte ens gått en vecka sen vi sågs och jag är redan såhär.

Rädda mig.