Oh herre guuuuud vad jag grinade igår.
Använde upp en hel ask med näsdukar och vaknade i morse och såg ut som en krockskadad mullvad.
Sådär kul.
Begick misstaget att titta på filmen ”Bridge to Terabithia” (vet inte vad den blitt översatt till på svenska)
Hade jag vetat att det var en snyftis så hade jag aldrig hyrt den.
Jag klarar helt enkelt inte av sorgliga filmer.
Jag blir helt slut av allt gråtande.
Har därfö till exempel aldrig sett ”The Notebook”, även då jag hört att den ska vara helt fantastisk.
Jag tillhör sorten som snyftar mig igenom Oprah, Home Makeover och allt annat där någon dör (helst en unge eller ena halvan av ett par) där någon gråter (blir liksom smittad) eller när det liksom blir för fint och lyckligt.
Tog med min lillasyster på bio och såg Disneys ”Tarzan” för en himla massa år sedan.
Kommer inte ihåg så mycket annat än att en liten apunge dör i början av filmen, varpå jag brister ut i gråt och väser lite halvhögt med darrande röst ”dog den?”
- Ja, den dog, svarade min syster allvarligt.
Efter en stund frågar fyra-femåringen som sitter i stolen bredvid:
- mamma, vaffö gråååter hon?
Ja du…
Är nog född blödig…
