Fi Godis

En kompis till mig är besatt av fjärilar för att de citat ”är så vackra”
Eh?
Okej, på lååångt håll kanske, fladdrande och färggranna, men har du någonsin sett en fjäril på nära håll?
Yuck!
Snacka om falsk marknadsföring.
De är håriga, läskiga insekter med tentakler, ihoprullad snabel (det är helt sant) och annat tjafs.
Visst... de har färggranna, vackert mönstrade vingar, men det är ju lite som om man skulle trycka på en spindel en färgglad peruk och lite glitter och sen stå och oja sig över hur vacker den är…
Ryyys!

Som att det inte räcker med ovan nämnda modeller, har man nu hittat en blodsugande, vampyrvariant av krypet i Sverige:

Blodsugande vampyrfjäril (Calyptra thalictri). Det är en blodsugande nattfjäril som är 40-45 millimeter mellan vingspetsarna.

(www.svd.se)

Insekter är äckliga varelser och jag är av åsikten att allt med fler än fyra ben borde utrotas.

Punkt.

Idag åt jag frukost och behöll den.
Har varit kräksjuk sedan i lördags morse.
Trodde först att jag ådragit mig ett straff från fredagskvällen, men med tanke på att jag bara drack cirka 2,5 glas vin kvällen före skulle det straffet ha varit synnerligen oproportionerligt.

Nåja…
Att kräkas kan vara ungefär det värsta jag vet.
Jag gör nästan vad som helst för att undvika det, vilket oftast resulterar i att jag kräks i händerna på mig själv då jag hållit för munnen in i det sista.
(förlåt, men jag känner ett visst ansvar att inte bända på sanningen även då den är obehaglig… plus att det - när vi nu ändå är ärliga - ger mig en viss tillfredsställelse när andra också mår lite småilla. moahahahahaha!)

Det värsta med att vara sjuk i ett annat land än där man har sin mamma (även då man är nästan 30 år) är just att man inte kan bli ompysslad så som bara mammor kan pyssla om.
Jag fick hålla till godo med min vän Jamie som kom över och kramade mig, med en något äcklad min, för att bli smittad med vad hon kallar det ”världens bästa bantningskur”.
Toppen!
Det känns som om jag åkt ett par varv i en torktumlare.
Hur som…

Måste gå igenom mitt mailberg nu, men återkommer snart...

När jag kom ut ifrån kontoret igår eftermiddag för att åka hem, upptäckte jag att ljusen på bilen stod på.
När jag vred nyckeln i tändningen lät det typ klick.
Inte ens ett litet mjau.
Typiskt.
Som tur var kom kvinnan som parkerat bredvid mig just när jag hoppade ut ur bilen igen.
Hon hade startkablar.
Tyvärr ville huven på min bil inte samarbeta så jag trilskades, slet och drog.
Plötsligt gav den sig, vilket resulterade i att jag öppnade den i ansiktet på mig själv.
Över munnen.
Det kom blod.
Jag var tvungen att sätta mig ned på trottoaren en stund.

Nu skulle man ju kunna tro att jag lärt mig någonting från gårdagen.
Men icke.
Imorse när jag parkerade utanför gymet glömde jag att vrida av ljusen igen (till mitt försvar kan jag visserligen säga att min bil inte tjuter som normala bilar gör när man glömmer lyset på, men ändå…)
Lyckligtvis ligger det en bilverkstad rätt över gatan från mitt gym, så jag pep in dit och fick låna ett bärbart batteri med kablar och allt, så det var snabbt fixat.

Så…
Nu sitter jag på kontoret och fryser.
Det börjar bli höst här.
18 grader och tjock, fuktig, obehaglig dimma.
Okej, det kanske inte låter som så kallt, men jämfört med runt 35-40C, vilket vi haft nu i flera månader så känns det riktigt kylslaget.
Faktiskt.

Har Sverigeabstinens till tusen.
Vill ha skogaholmslimpa med lätt&lagom och hushållsost!
Jag vill, jag vill, jag vill!!!!!
Ooooh blåbärssoppa…nyponsoppa… O’boy… Filmjölk!
Leverpastej!!!!

Det är lite märkligt vad man saknar när man bor på andra sidan jorden.
Kan inte komma ihåg att jag åt leverpastej särskilt ofta alls när jag bodde i Sverige.
Speciellt inte som jag var vegetarian i åtta år.

Att inte äta kött retar gallfeber på folk.
Det är kul.
Men det var inte därför jag slutade.

Jag får tuggummi av kött.
Spelar ingen roll om det är fläskfilé eller hängmörad oxfilé.
Jag tvingas sitta och spotta tuggummibollar som en jäkla femåring av alla sorters köttbitar - möra eller inte.
Oerhört pinsamt.
Har provat allt.
Jag är helt enkelt inte skapt för att tugga kött.
Punkt.
Dessutom ryser jag så att jag typ tappar håret om jag råkar bita på brosk eller en fettkant.
Hu!

Sedan ett par år tillbaka äter jag dock lite kyckling då och då, en och annan salami skiva och någon hamburgare kan slinka ned sådär ibland och när jag var i Sverige sist hade jag dille på kokt korv med bröd.

Men hur som…

Nu sitter jag här och suktar efter leverpastej, lördagskorv, falukorv med kungsörnens makaroner och felix ketchup, fiskpinnar, knäckebröd med kaviar, saltlakrits, ahlgrens bilar, påsk/julmust, sill, skagenröra, risifrutti, pås-bearnaisesås, proviva, ballerina kakor, pyttipanna med rödbetor och stekt ägg, smörgåsgurka och till och med fiskbullar!

Hoppas ni därhemma uppskattar vad ni kan springa ner till ICA, Konsum eller 7eleven och införskaffa.
Just nu!

Buuuhuuuuu!

Okej…

Min agentur ringde mig igår och sa att jag är påtänkt för en Levi’s jeans kampanj, vilket ju är kul eftersom kampanjer normalt sett innebär ett bra klirr i kassan.
Vad som inte är så kul är att jag inte jobbar heltid som modell längre och faktiskt äter mat.

Min första tanke när de ringde igår var ”undrar hur mycket man hinner banta på 22 timmar?”

När jag fick ett raseriutbrott över telefonen med elbolaget som slutade med att jag slängde på telefonen och drog till med ett ”cunt” efteråt, undrade min sekreterare vad mitt problem var.
Meh, prova själv att inte äta och se hur jävla trevlig du blir!

Klockan 11.15 tröttnade jag på att banta och gick och beställde sushi.
Jag har liksom inte energi att slösa mer än ett ögonblick på fettångest och smalhysteri.
Tror att ju äldre man blir, desto mer skönt bekväm och avslappnad blir man.
Jag äter vad jag vill (med måtta), tränar, promenerar mycket och lever ett aktivt liv.
Så det känns liksom inte som att det är hela världen när kroppen tar över och trycker i sig en massa skit emellanåt.

Däremot betyder ju inte det att det inte är ångestframkallande att behöva gå och åla ned sig i ett par jeans för att sedan bli utstuderad av en hel hög med folk.
Aaaaaarggghhhh!

Nåja, det finns ju värre saker.

Jag och min galne vän Lyndal på båttripp igår kväll - myyyyyys!

Det är valdag idag i Sydafrika.
När det vankas val i Sverige brukar jag agera något utav en sorts informationslinje för vänner och familj.
Jag anser att det inte bara är en rättighet att rösta, det är en skyldighet.
Vad man röstar på är upp till var och en, men man ska fan rösta!!

När jag flyttade hit försökte jag läsa in mig på Sydafrikansk politik.
Ha ha!
På riktigt.
Okej, här har vi ett land som bara har varit demokrati i 14 år, men snälla.

Det här är i korta drag som jag förstår det:

Jacob Zuma, ledaren för ANC har blivit åtalad för bland (mycket) annat korruption och våldtäkt/sex med minderårig.
Han har blivit friad på alla punkter och kan idag bli landets president.
Här har vi en nisse som på allvar sa, efter att han haft sex med en kvinna han visste var HIV-smittad, att det var okej, för han ”duschade efteråt”.
Eh???
Oh, plus att innan han håller tal sjunger han en liten trudelutt som går ungefär såhär: ”hämta era maskingevär, maskingevär, maskingevär…” och brukade sluta med ”och döda de vita”, men det har han i alla fall den goda smaken att inte lägga till numera.
Förra hälsoministern (alltså hälsoministern – för ett helt land) Manto, hävdade på riktigt att Aids kan kureras genom en hälsosam diet…

Vad är det för fel på folk?

ANC var Nelson Mandelas parti och som motvikt har vi DA som uppstod i att två partier gick samman:
NP - den gamla apartheidregeringen (vita rassar – grattis) och DP - även de endast vita.
Cope är ett tredje alternativ, men relativt nytt och litet, som bildades av generade ANC-are som inte ville förknippas med bl.a Jacob Zuma (no shit)
Vad de för fören politik har jag inte den ringaste aning om.
Man kommer liksom inte dit utan att fastna vid allt annat på vägen.

I Sverige blir det riksskandal om det visar sig att någon politiker dricker lite mycket.
Här vet jag inte vad som ska till innan massorna revolterar.

Ja jisses…

Ps. Undrar om det är så smart att skriva negativt om Sydafrikanska politiker?
Om ni inte hör någonting på ett tag kan någon kanske efterlysa mig?
 

Imorse vaknade jag med ett enormt Pucko behov.
(jag syftar då på drycken och inte på något dumhuvud)
I Sydafrika finns inte Pucko.
Däremot finns det någonting som heter Steri-stumpies, som skulle kunna vara någon sorts motsvarighet.
Hur som.
Detta enorma behov fick mig att kravla ur sängen klockan halv sex (!) dra på mig ugg-bootsen, en toppluva, en gigantisk stickad tröja, stuva in hundarna i bilen och köra till en dygnet-runt öppen bensinmack/matbutik för att införskaffa denna chokladdryck.

Steri-stumpies kommer i en mjuk, räfflad plastflaska med ett folielock som är i det närmsta omöjligt att riva av utan att använda tänderna och inte ens då får man av mer än en liten bit i taget.
Jag öppnade min flaska i bilen medan jag körde.
Det var en mindre bra idé.
Jag skar av mig halva fingret på folien.

Yuck!!! (okej, kanske inte halva fingret, men det gjorde ont)

Mjölkprodukter härsknar med ljusets hastighet i solsken.
Jag vet det.
När jag kom ut till bilen igen vid niotiden, luktade min bil gamla strumpor och sur gröt.

Som tur är finns en in- och utvändig biltvätt cirka tre kvarter från där jag bor, som städar ut olyckor i ett nafs.
Jag är stammis där.
Det kostar cirka 40 svenska kronor att få bilen skinande ren och väldoftande.

När bilen luktar sur gröt skulle jag visserligen gladeligen betala bra mycket mer än så för att bli av med odören.

Nej nu ska jag jobba lite.

Adjö!

Igår drabbades jag av måndagsångest.
Jag kan få måndagsångest lite vilken dag som helst, .
Nu råkade det bara hända sig som så att den föll in på en måndag.
Hur som.
Vanliga symtom på måndagsångest är extrem trötthet, olustighetskänsla, kli i skinnet, irritation, femårings-ilska (dvs. överväldigande behov av att stampa med fötterna i golvet och/eller att slänga sig på golvet och åla runt) samt oförmåga att slå på telefonen, duscha eller klä på sig.
Enda botemedlet är att ta ett bad, äta frukost i sängen och sedan stanna där hela dagen utan att slå på telefonen.
Vilket var precis vad jag gjorde.
Klockan sju i går kväll bestämde jag mig dock för att hyra film.
Självklart barfota och i pyjamas.
Tyvärr hyrde jag amerikanska ”the office”, vilket jag borde ha fattat inte skulle komma i närheten av originalet.

Nåväl..

Idag är jag på kontoret och skrotar runt.
Inte deppig men lite småirriterad.
När jag slog på telefonen i morse så hade jag bland en hel hög annat, fått ett från en väninna som löd ”I’m engaged!”.
I normala fall, om det var från en väninna i ett hälsosamt förhållande, skulle jag ha blivit överlycklig för hennes skull, men den här tjejen dejtar typ herr kontrollfreak som är så svartsjuk och oresonlig att man dånar.
De bråkar konstant – eller, han bråkar konstant och hon gråter.
Hon blir ombedd att sova i gästrummet cirka tre gånger i veckan och ringer till mig och gråter ungefär samma antal gånger.
Hon kan komma till en tjejmiddag och säga att hon är så glad att hon har blivit tillåten att gåt ut ikväll.
Eh?
Tillåten!?
Jag blir så jäkla förbannad.
Den kille som kan säga åt mig vad jag ska göra har inte blivit född än och inte lär han bli det heller.

Så…
Nu ska jag alltså gå på förlovningsmiddag ikväll och leka glad, fastän jag bara skulle vilja hugga honom i ögat med en stekhet pommes och förklara exakt hur patetisk och svinig han är.
(ett mycket passande, engelskt ord är cunt)
Men jag får väl dra på mig leendet och bete mig civiliserat.
Det är ju trots allt hennes liv och hennes misstag att göra och förhoppningsvis lära ifrån.

Grrrrrrr…
 

Idag är ingen bra dag.
Först vaknade jag klockan 07.10 av att någon dåre kraschade bilen in i grannens garageport.
Då tänkte jag ”ha ha ha, rätt åt dem med deras jäkla rabies läbbiga hund som skäller dygnet runt”
Det skulle jag inte ha tänkt, för naturligtvis straffar det sig att idka skadeglädje om så bara i tanken.

Straff nummer 1

Jag åt lite torkad frukt till frukost som fick hela halsen att svälla upp och ilskna små kliande utslag att blomma ut kring munnen.
När man är nötallergiker kan det löna sig att läsa på förpackningar innan man trycker i sig innehållet.
Det gjorde inte jag.

Straff nummer 2

Lite senare när jag var ute och gick med mina hundar, Jörgen och Peanut så fick jag ett sms från andra sidan jorden av Andrea.
Hon hade tråkigt hos frissan.
Vanligen kan det fungera att läsa sms och gå samtidig.
De gjorde det inte idag.
Jag klev på en hal fläck, gjorde en klumpig halvspagat och tog emot mig på armen.
Det gjorde ont.
Ondare gjorde det i egot när jag tittade upp och såg en hel uteservering sitta och glo och två tanter komma fram och fråga hur det gick.
Såklart man svarar ja fastän man bara vill grina och få en kram.
Jag försökte skylla lite på Andrea.
Det lyckades.
Hon fick för sig att det var hennes dåliga aura som gjorde att jag ramlade.
Känner mig lite skyldig, men å andra sidan tror jag nog att hon vet vid det här laget att jag ramlar rätt bra för egen maskin.

Straff nummer 3

När jag kom hem tappade jag en strawberry-candyfloss yoghurt i golvet så att det skvätte upp på väggarna.
Då var jag bara tvungen att stampa lite i golvet som en femåring.
Tyvärr gjorde det att jag fick yoghurt mellan tårna.
Jag blev så arg att jag var tvungen att grina en skvätt, tugga i mig en bit choklad och lägga mig och vila på soffan.
Hundarna hjälpte mig att städa.
Jäkla opportunister.

Straff nummer 4

På eftermiddagspromenaden råkade jag peta mig med en gren i ögat (fråga inte) och sedan lite senare rispade jag upp mina tights, med samma gren (jag skulle kasta den till Jörgen)

Så…
Nu sitter jag här på kontoret och sneglar mig oroligt omkring.
Men fyra straff borde väl räcka?

Wahahahahahaha!
Hittade just ett klipp från joelbitar när han äter sniglar (med skal och allt) och hans mamma i bakrunden ”nej Joel,  inte äta snigeln”
Klassiskt!
Joelbitar var vad vi som växte upp på 80-talet fick hålla tillgodo med i form av TV-underhållning.
Undrar om det föll under epitetet karaktärsdanande eller pedagogiskt?

Andra klassiker:

Kalles klätterträd
Farbrorn som inte ville vara stor
Balthazar
Linus på linjen
Vi på saltkråkan
Sagostunden
Fragglarna
Teskedsgumman
Trolltyg i tomteskogen
Från A till Ö
Fablernas värld
Doktor Snuggles
Beppes godnattstund
Den vita stenen
Dårfinkar och dönickar
Rädda Joppe, död eller levande

Kollade igenom hela högen på YouTube och bäst är helt klart vinjetterna!
Det läskiga är ju att man kommer ihåg och kan sjunga med!
Min sekreterare mumlade just någonting med ”svenskar” och ”it explains things”, men herre gud va helt fantastiskt kul!
Har försökt visa lite av snuttarna för ovan nämnda sekreterare, men hon är inte imponerad.
Skit samma!
Hon fattar ju ändå inte.
Ingen icke-svensk som hade turen (oturen?) att växa upp med dessa underbara program och filmer förstår.

Det är som en hemlig klubb.

Nu har jag klivit upp med tuppen tre dagar i rad för att vara bland de första i kön till att ansöka om nytt visum.
Till ingen som helst nytta.
Varje dag när det blir min tur får jag reda på att det saknas någonting i min ansökan.
Aaaaaaaaarghhh!!!

Jag är inte skapt för att kliva upp med tuppen.
Hela kroppen protesterar.
Jag vill bara gråta när klockan ringer och jag känner mig som en arg liten tecknad figur med ett åskmoln hängandes över huvudet hela dagen.
Dessutom går det absolut inte att diskutera någonting med mig när jag vaknat av ett alarm, fören efter minst en timme och frukost.
Min mamma vet en hel del om det.
När jag bodde hemma brukade hon muta mig med en smörgås eller gröt för att få mig att kliva upp när klockan ringde i veckorna.

Speciellt jobbigt att kliva upp blir det när det är kallt.
Jag växte upp i ett gammalt, dragigt hus med en pappa som envisades med att vrida ned värmen till typ 17C för att ”det räcker så”.
Det hjälpte inte alls att mamma och jag, som är de riktigt frusna i familjen protesterade med motiveringar som ”man fryser fast i golvet”, ”det kommer rök när man andas” eller ”det gör ont inuti kroppen”.
Det enda pappa sa var ”sluta fjanta er”.
Jag brukade ta frukosten och täcket med min in i badrummet som hade golvvärme och ligga där till jag tinade upp (eller till mim mamma tappade tålamodet helt, bankade på dörren och vrålade att jag kommer bli sen till skolan)

Jag verkligen, verkligen hatar kalla, tidiga, mornar när klockan ringer och man är mitt i skönaste sömnen.
Däremot älskar jag kalla, tidiga mornar när klockan ringer och man kommer på att mötet eller vad det nu är har blivit inställt och man kan snooza lite och sedan ligga kvar i sängen och äta frukost medan man läser en bok eller tittar på en film.

Det är exakt vad jag ska göra imorgon (minus kylan… och tidigheten också för den delen)

zzzzzzz