jag började ju som sagt att läsa Isabella Löwengrips nya bok Isabellas Hemligheter i onsdags kväll.
Under flera års tid har den här unga kvinnan varit en fruktansvärt stor inspirationskälla för mig. Och under samma veva som hon släppte sin första bok Egoboost och sin klädkollektion Classified passade jag på att träffa henne när hon hade signering i en av butikerna i Göteborg som sålde hennes kollektion. Det var en fruktansvärt stor ära att få träffa den här personen och det kändes konstigt när hon fick tårar i ögonen när jag berättade vilken fantastisk inspirationskälla och förebild hon var för mig.
Anyway.
Jag öppnade boken och började läsa inledningen - vilket jag sällan gör på självbiografier. Jag vill helst börja läsa slutet av boken då jag är så otålig med böcker och kan sitta och läsa oavbrutet hur länge som helst - och kom till stycket:
Jag har insett att när man tar huvudrollen i sitt eget liv blir man en tryggare person. Och inte nog med det, man blir också en lyckligare människa eftersom att man inte blir lika påverkad av vad alla andra tycker och tänker. För att stärka min egen självkänsla och bli den bästa och lyckligaste vesionen av mig själv har jag varit tvungen att lyssna på och lära känna mig själv bättre, på mer än ett plan.
Läs stycket en gång till.
Jag var inne i ett ganska stort bråk med en av mina absolut bästa vänner. När jag läste man blir också en lyckligare människa eftersom att man inte blir lika påverkad av vad alla andra tycker och tänker kände jag att den här personen har tagit alldeles för mycket energi och försökt att vara den viktigaste personen i mitt liv under några veckors tid. Och visst, personen har betytt oerhört mycket. Men ingen person är värd dig om han eller hon bara skapar drama och otrevligheter.
När jag hade avslutat stycket log jag för mig själv och tänkte Det är ju JAG som har huvudrollen i mitt liv. Ingen annan. Jag har oftast satt mina vänners lycka framför min egen. För att jag har velat göra det då jag vill vara en bra vän, för deras skull.
Nu menar jag inte att jag har blivit hemskt behandlad av mina vänner. Det jag menar är att jag har satt mina vänner före mig. Jag vill alltid kunna ställa upp för dem.
Dagen efter detta, alltså igår, slutade min och min väns vänskap med att vi gapade på varandra i telefon och hoppades att vi inte skulle ha någonting mer att göra med varandra. Det är sjukt mycket oklara saker. Missuppfattningar och ilska. Vem som EGENTLIGEN gjorde vad, och vad som egentligen har hänt. Det är aldrig bra att tolka saker och ting på sitt egna sätt när det finns en solklar förklaring från flera håll, och det är ännu sämre att hålla kvar vid dem här tolkningarna efter förklaringarna.
Som sagt, det är mycket som är oklart. Egentligen ville jag inte skriva såhär mycket om det då jag har lagt det bakom mig och tagit tillbaka huvudrollen i mitt liv genom att visa att det är jag som bestämmer vad jag gör, vem jag träffar och vem jag pratar med. Det gäller ALLA. Det finns ingen som har någon som helst rätt att säga till Dig att du inte får göra vissa saker, inte få prata med vem du vill eller träffa vem du vill. Ger personen dig ett ultimatum, är det en värdig vän till dig då? Som tvingar dig att välja? Det är dags att sträcka på dig och inta huvudrollen i Ditt liv.