[OBS: WALL OF TEXT INCOMING]
Alltså, ja. Var börjar man?
Allmänt
Jag heter Pauline, född 1991 och gammal internetveteran med förflutet inom blogg, rollspel, webbskapande och något av en forumgalning. Sysslat mycket med webdesign och gjorde små hemsidor åt både privatpersoner och företag på hobbynivå under tiden jag gick i högstadiet. Kreativitet har alltid varit min starka sida - att få skapa något i färg och form, leka med ord, strukturera och bygga upp från grunden. Bara fantasin sätter gränser helt enkelt.
Publicerade en hel del noveller på dåvarande Playahead (haha, dör) och hade en anonym novellblogg ett tag. Kanske något man ska köra på igen? Har en förkärlek till det skrivna ordet - inte för att jag är kass verbalt, snarare tvärtom men jag tycker om det mer romantiska i att skriva i text. Har väldigt mycket enklare att uttrycka mig i känslor i text eftersom jag normalt sett är en ganska sluten person och har svårt att mjukna lite offentligt. Inte för att det ligger någon hemsk snyfthistoria bakom, jag bara är lite halvt känslokall av naturen, haha. Antar att det kommer från pappsen min. Min pojkvän kunde tycka det var lite jobbigt emellanåt i början men jag bättrar mig. Han betyder trots allt mest för mig i hela världen.
Jag är däremot väldigt öppen och vänskaplig, skrattar mycket och har en ganska lättsam humor. Folk brukar ha väldigt lätt för att dras till mig eftersom jag är enkel att umgås med och kan lätt anpassa mig efter situationen jag är i.
Uppvuxen i Haninge, gick Bernadottegymnasiet första året och Norra Djurgårdsgymnasiet andra och tredje. Är 166 cm lång och väger runt 65 kg. Smällfet enligt svenska tonårstjejers mått, grov benstomme och lite myshull enligt mig. Tycker det är svintrist att träna men känner mig stolt och duktig efteråt. Är svag för lösgodis och dricker sällan läsk. Älskar hundar och fåglar över allt annat och har ridit i fyra år tills jag tröttnade och la av. Skoltrött och kan inte lägga energi på något om jag inte är 100% intresserad av det - mina lärare hade ett helvete att få in mina uppsatser i tid men hade svårt att bli arga pga min humor och charm. Mina uppsatser kom alltid två dagar efter deadline. Jag är känslig och har självdistans - om jag skämtar om mig själv. Tar lätt illa upp av folk som skämtar på min bekostnad men försöker att inte visa det.
Har för det mesta ett relativt bra självförtroende men det kan ibland svikta rejält och jag kan ifrågasätta mina egenskaper och ambitioner onödigt hårt. Har sjuka humörsvängningar som går upp och ner och det krävs nog en viss typ av person som orkar vara tillsammans med mig en längre tid. Är lojal till döden för de mina som står mig närmast hjärtat och skulle utan tvekan kunna kapa ett finger för de jag älskar. Har ett svagt hjärta och kan väldigt ofta vara för snäll mot de närmaste som sårat mig. Har du desvärre inte gjort större intryck på mig, trots alla de år vi har hängt tillsammans kan jag lätt be dig dra åt helvete och aldrig ringa mig igen.
Tycker om att göra folk glada eftersom det gör mig glad - har enkelt för att hamna på samma humör som personen jag är med. Jag är som en spegel och känner sällan av mina egna känslor om jag inte är ensam eller om jag utsätts för något. Har lätt för att gråta när saker inte går som jag vill - faktum är att jag gråter och tappar rösten när jag blir riktigt arg. Däremot ser man mig sällan gråta när jag är ledsen. Blir mer som ett tomt skal som glider undan och vill vara ifred. Okontaktbar.
Har bara haft långa förhållanden på 1-3 år. Är ingen galen singeltjej och kommer aldrig bli heller. Jag har haft väldigt lätt för att peka ut rätt person och har sällan snavat fel i min övertygelse. Jag ångrar inget av mina förhållanden - man lär sig alltid något nytt. Nu har jag nog hittat rätt helt och hållet och planerar en framtid ihop.
HSP - Highly Sensitive Person
Jag är ett typiskt praktexemplar som har anlaget HSP. För er som inte vet vad det innebär kan klicka här. Detta är alltså ingen diagnos utan mer ett anlag som gör att jag är mer mottaglig för intryck än andra. Jag kände mig väldigt lätt utanför som barn och kan idag förstå varför. Jag föredrog att leka ensam som barn och kände mig ofta längre fram i tankearbetet än mina jämnåriga kompisar. Jag är inte antisocial - snarare tvärtom, jag gillar att umgås, få folk att skratta och bli placerad i centrum men det är något jag bara klarar av kortare perioder. Jag blir lätt utmattad och trött av sällskap och behöver väldigt ofta få vara ifred eller få chansen att "gå undan" en stund.
Anlaget för med sig både nack- och fördelar. Fördelarna är att jag har ett sinne för detaljer och sinnesstämningar som inte många har. Jag kan snabbt räkna ut hur många som sitter i samma byggnad som jag, vilka kläder de har på sig, ansiktsuttryck, dofter, individuellt kroppspråk och känner av känslor direkt i luften. Jag har väldigt enkelt för att avslöja personers spel och avgöra direkt om denne går att förlita sig på eller inte. För att dra ett liknande exempel jag såg på nätet så skulle man också kunna säga att "Om Lisa, Kalle och Nicklas går in i klassrummet märker de sällan att något har ändrats - det är bara en annan dag i skolan. Om jag kommer in i klassrummet ser jag direkt att blomkrukan har bytt plats, det finns tre extra pennor i fönstret och en stol saknas." Att multitaska är sällan något problem för mig vilket jag upptäckt tidigt när jag började jobba. Jag kan hålla på med fem saker samtidigt utan att tappa koncentration när det blir stressigt.
Jag ser oftast lösningar på problemet inom loppet av några sekunder när ett problem läggs framför mig medan andra kan ta mycket längre tid på sig. Oftast har jag direkt en B och C-plan om A-planen inte skulle lyckas. Det här kan göra att jag lätt blir irriterad när jag ska jobba i grupp eftersom jag oftast är "före" alla andra.
Nackdelarna är att iochmed att jag lägger så stor energi på att hela tiden förnimma saker, lägga detaljer på minnet gör att jag snabbt blir trött. Jag kan även bli väldigt trött i stora sociala sammanhang och klarar oftast inte av mer än några timmar. Jag älskar att vara ensam, att få vara ifred och det värsta jag vet är folk som kommer förbi och spontanbesöker mig eller vill ses samma dag. Jag kräver väldigt mycket utrymme och planering för att funka normalt. Jag är också väldigt ljus- och ljudkänslig. Ljud som ingen annan kan störas av kan jag bli oerhört irriterad av. En dörr som smäller, sättet hur någon går eller ett visst skratt. Någon som andra knappt kan märka av.
Eftersom jag är så känslig för sinnesstämningar kan jag lätt bli obekväm när konflikter ligger i luften eller när jag märker att någonting dramatiskt kommer att hända innan personerna själva vet det. Jag stelnar ofta till och vill helst gå därifrån så fort som möjligt. Jag är inte konflikträdd, men jag tycker inte om den obehagliga känslan - det är den som får mig vilja gå.
Jag har jättesvårt för barn eftersom de ständigt kräver min energi och jag blir otroligt obekväm. Efter bara någon timme med barn blir jag frustrerad och lättirriterad på de runtom mig om jag inte får gå iväg en stund. När min pojkvän frågade mig om vi skulle följa med hans syster och hennes två barn på två-tre år till Turkiet var min självklara första fråga om vi skulle ha separata lägenheter. Han tog det personligt och blev irriterad och sa "nej, vi delar samma" varpå jag direkt tackade nej med förklaringen om att jag enkelt blir psykiskt utmattad. Att jag frågar sånt här är sällan personligt, jag behöver mitt eget utrymme för att fungera normalt helt enkelt. Det svåra i det här är att försöka förklara för "vanligt" folk hur min värld fungerar utan att de tar saker personligt, som att jag inte vill umgås med dem.
Jag är väldigt krävande som person av just det här och det kan vara svårt för många att förstå. Det är inte alltid så enkelt men jag försöker göra det bästa jag kan på mina egna villkor.
Känner du igen dig? Kanske är du också en av de 20% som har HSP.