Om jag någonsin skulle spela teater, då skulle jag vilja göra något stort men ändå stillsamt. 
Jag skulle kunna vara den där tysta, ensamma, förvirrande personen som bara fanns. Som tog djupa andetag och som sa de saker som berörde åskådarna. 
Jag skulle stå fokuserad på scen, skaka av rädsla då tanken att alla faktiskt kollade på mig slår. Men jag skulle stå kvar. Jag skulle säga det jag behövde säga, röra dem som jag vill beröra och sedan långsamt tyna bort men ändå finnas kvar i åskådarnas tanke. Likt ett spöke skulle jag finnas där, långt bak i tankarna som ett spöke. 
Jag vill få fram min åsikt, jag vill höras och jag vill synas. Jag vill bara inte att någon ska se mig. Men att stå där i rampljuset och släppa in människor är också något som behövs. Fler borde få veta hur det faktiskt är. 

Ni som spelar teater, vet ni hur jävla bra ni är? Ni berör folk, får dem att skratta, gråta, tänka, känna. Ni berör dem som ska bli berörda och ni lever länge kvar i människors tankar. Ni borde uppmärksammas mer, för det ni gör är så fantastiskt, så beundransvärt, så... bra. Så fruktansvärt himla fantastiska. Så starka. 
Jag beundrar er. Jag vet inte om det gör någon skillnad för er men jag gör faktiskt det och det gör skillnad för mig. 

Länge leva konsten att kunna förföra en hel publik med endast några få ord, rörelser, blickar. 
Så sjukt jävla bra. 

Lov. 
Dagarna har varit, fyllda med känslor. 
Snart är det nyår och jag vet inte hur jag ska känna. 
En julklapp till mig själv var faktiskt en bok eller rättare sagt en almanacka där jag varje dag ska ska skriva tankar och känslor osv. Jag undrar hur länge jag kommer kunna hålla mig och hur länge kommer jag ha något och skriva? 

Jag har också skrivit vidare på min novell. När jag läser den blir jag nästan rädd över hur mycket den stämmer överens med vad som händer i mitt liv och hur känslor som jag känner/har känt beskrivs så bra. 
Jag kollade också nyligen på 500 days of Summer och det var så fantastiskt bra. 

Just nu sitter jag och lyssnar på The Smiths och försöker få tiden att gå. 
Jag gillar inte att sitta rastlös hemma framför datorn men ibland är det faktiskt behövligt, även om jag som sagt inte vill. Om jag kunde skulle jag vara ute jämt. Jag skulle aldrig fastna på ett ställe utan hela tiden hålla mig fri. 
Fast det finns ett ställe som jag faktiskt skulle kunna fastna på, London. Kärleken jag känner för den staden är obeskrivlig. Jag vill bara åka dit, lämna allt och bara åka för att stanna och starta mitt eget. 

Nu ska jag åter igen gosa ner mig i min säng och kolla vidare på Futurama, en serie som får tiden att gå lite snabbare dagar som denna. 

Ha det bra och gott nytt år! 

Likt en barndomsdröm minns jag dig där du sitter och ler. Dina perfekta ansiktsdrag och den där blicken som ger mig så mycket trygget. Jag visste alltid vart du fanns och det fanns ingenting som kunde hålla oss isär. Du var min. 

Jag ville slå dig tills mina knytnävar blev blå. Jag ville skrika, 
Jag ville gråta. 
För plötslig fanns du inte längre där. Bara ett tomt hål som växte sig större. 
En saknad som rev mig itu. 

Att en sista gång få hålla dig i handen. 
Att en sista gång få sitta med dig, 
andas in din doft, känna din närhet. 
Att få höra dig tala. 

Varje gång tanken slår mig vill jag så gärna förväxla den med någon annan. 
Jag vill vakna upp och veta att du fortfarande finns, även om jag vet att det inte går. 
Det är en dröm som aldrig kommer bli sann men som ändå alltid kommer finnas där. 

Älskade, jag vet att du finns kvar men jag är så himla ensam. 

På senaste tiden har det blivit många långa mörka nätter. Inte bara bokstavligt talat det här med att solen går ner tidigare utan också sömnlösheten som kommit smygande. 
För ofta har jag legat vaken framåt småtimmarna och blickat ut genom fönstret. Stillsamheten har lyckats fånga mig och håller mig nu tillfångatagen och jag kan inte annat än njuta. 
När jag ligger där under täcket, i värmen och ser ut på kylan kan jag inte undanhålla en viss längtan ut. Jag vill själv finnas där ute. Jag vill lämna mina avtryck i snön, jag vill blicka upp mot den klara och stjärnfyllda himlen, jag vill leva. 
I stället ligger jag undangömd på andra sidan fönstret. 
Mörkret ger mig en speciell trygghet, jag är skyddad från andras blickar och kan endas döma och bli dömd från det som känns och hörs. Men samtidigt som jag känner hur tryggheten ökar så vet jag att rädslan finns runt hörnet. 
Ensamheten ekar i mig och när jag blundar känns mörkret skrämmande nära. 
När jag blundar kan jag höra deras skratt eka långt bak i huvudet. Jag kan känna deras iskalla strykningar mot min arm, dom finns där även om jag aldrig ser dem. 

Hjärnspöken lilla vän, ibland är de för verkliga. 

Lukas är inte som alla andra.
Jag lyssnar på hans djupa andetag. Jag drar min hand över hans nakna bröstkorg, andas in hans doft. 

Utanför sjunger fåglarna och solen börjar sakta sprida sitt ljus över stadens alla hus. 

Jag sträcker långsamt på mig, jag vill inte väcka Lukas och förstöra morgonstunden fina lugn men när jag åter igen kastar en blick på Lukas avslappnade ansikte ser jag att han är vaken. Hans klara ljusblåa ögon tittar rakt mot mig och in i min själ. Hans rufsiga hår står åt alla håll och han småler. 

– Godmorgon min skönhet.
Han ler nu med hela ansiktet. Han har en tendens att fånga mig med sina komplimanger och uttryck. Jag svarar honom genom att långsamt böja mig ner mot honom och kyssa hans mjuka läppar. Mitt hår faller ner och gömmer oss från omvärlden. Det här är våran stund. 

Vi drar oss i sängen en stund men tar oss sedan upp, sträcker på oss och ler. Jag tar på mig en av hans gamla Ramones linnen och drar sedan på mig ett par gula stickade knästrumpor. Lukas låter överkroppen vara bar och tar istället på sig ett par gamla pyjamas byxor. Han ställer sig framför mig på golvet, tar tag i mina armar och hjälper mig upp och sedan står vi där i solens morgonstrålar och håller om varandra. 

I köket sitter hans katt, hon sträcker på sig och jamar när hon ser oss komma ner. 

Jag tar fram kattmat medans Lukas ställer fram frukost till oss på bordet. Det är som om vi alltid har varit tillsammans. Allt är så rätt och det behövs inga ord, vi förstår varandra så bra ändå. 

Jag ställer mig vid fönstret och blickar ut. Morgondaggen är på väg att helt försvinna. Gräset är gyllene grönt och himlen oskyldigt blå. Jag känner en hand mot min nakna arm och en kyss som lätt landar i min nacke. Två armar som håller om mig hårt, precis som om de aldrig skulle vilja släppa mig. 

Början av min berättelse/ novell / roman... vet inte vad det är eller vad det kommer bli men kom gärna med åsiker och dylikt. 

Det var som ett slag från tomma intet. Plötsligt kunde jag inte andas utan bara stod där med blicken fäst i tomma intet. Jag kände mig träffad, jag väntade bara på den dödliga stöten.
Men det kom ingen. Istället stod jag kvar, paralyserad av mina tankar. Mina andetag blev tyngre och jag kände hur en tår letade sig ner för min kind. Insidan gjorde så ont, det var som om jag långsamt kvävdes inifrån. 
Att se dig gå ifrån mig, lämna mig, det gjorde så ont. Mina knän slog hårt mot marken. Mina fingrar som bara för någon minut sedan varit inlidade i dina, grävde sig nu ner i gruset som vi tillsammans gått på. Gruset skrapades mot mina tunna strumpbyxor som snart färgades röda. 
Jag böjde huvudet framåt, la pannan mot den kalla marken. Jag kände varje slag från mitt så hårt bultande, brustna hjärta. 
Tårarna lämnade en efter en min kind för att bli ett med gruset som tryckte underifrån. 
I mitt huvud hörde jag din röst, dina sista ord och jag mindes den blick du givit mig precis innan du vänt dig om för att gå. 
Jag knöt mina nävar för att sedan öppna dem igen. Jag tog ett djupt andetag och drog fingrarna genom gruset. 
Sakta satte jag mig upp. Det var som om allt bara var en dröm. Plötsligt var jag inte längre säker. Men när jag blickade fram mot stigen, där du inte längre stod, visste jag att det faktiskt hänt. 
Långsamt drog jag upp knäna under hakan. Mina vita strumpbyxor hade färgats bruna av gruset och röda av blodet som skrapats fram när jag fallit mot marken. 
Allt gjorde ont, jag ville inte andas. Varje andetag, varje sekund gjorde allt mer verkligt, du hade lämnat mig. 

Länge satt jag där och stirrade bort i fjärran. Jag kunde inte släppa tanken på att du kanske skulle återvända. Kanske var det här bara en dröm som snart skulle vara slut. Men ju längre jag satt där, ju säkrare blev jag på att du aldrig skulle återvända och när solen letade sig ner bakom träden reste jag mig sakta upp. Mina knän gjorde ont men den värsta smärtan var den som fanns i mig. Lämnad. Som ett eko i mitt huvud hörde jag din röst, dina sista ord. 
Farväl, viskade jag, farväl min älskade. 
Med mitt brustna hjärta och din röst som ett eko i mitt huvud gick jag sedan långsamt hem, ensam. 

Utanför fönstret nere på gatan går det människor helt omedvetna om att jag iaktar dem en efter en. En man med ett litet barn i vagn som han skjuter framför sig. En grupp unga killar som för en ivrig konversion samtidigt som de korsar vägen. 
En ensam kvinna med flera påsar i varje hand halvspringer förbi och en gammal man lunkar långsamt efter. 
Barnfamiljer, ungdomar, vuxna... alla finns dom där ute helt omedvetna om mig existens. 
Jag sitter på tredje våningen i en gammal byggnad och blickar ut över den gråa fredagförmiddagens vy.
I mina öron spelas musik och texten griper tag och berör, 

Gud uppfinn nåt nytt
Som gör det lätt att hålla ut
Nåt för dom som väntar
Dom som orkar vänta

Jag tar ett djupt andetag och försöker få ordning på orden, meningarna som bildas i mitt huvud. Det ser kanske stillsamt ut på utsidan men insidan skriker, kaos och ångest tar över och ingenting verkar göra någon skillnad. 
Idag är en speciell dag, precis som alla andra dagar. För det finns ingen dag som är den andra lik vilket gör att alla dagar är unika vilket får mig att undra om alla verkligen är så unika efter som alla är det. För om man ska vara annorlunda, unik, är det då bra om alla andra liknar på ett sätt som gör dem lika unika? 
Krimskrams i huvudet gör mig förvirrad och får mig att bara vilja glömma allt. 

Åter igen blickar jag ut genom fönstret. En lastbil kör förbi utanför och löven kastas runt och virvlar runt i vinden. Himlen är askgrå och i träden fattas det löv. Låten som spelas får mig att vilja gunga med i den tunga basen. Jag ryser och försvinner sedan bort i tankarna åter igen. Promenader i London där solen alltid skiner. Jag vill åter igen få chansen att dra in Londons dofter i min näsa. Se de röda bussarna köra förbi, känna dragen i tunnelbanan eller bara sitta tyst och stilla på en bänk och njuta av livet. 
Jag vill inte planera. Jag vill leva och sedan se vad som händer. Mitt liv är som pussel där bitar fattas men ändå känns helt. Jag kan se de tomma hålen och ändå inte gripas av panik för att jag vet att när när de hålen är fyllda, då är livet helt. 
Och än kan jag inte ha levt klart livet vilket resulterar i ganska stora hål. För jag är 17 år, precis i början av mitt liv. Jag har tid kvar att upptäcka, lära och leva. 

Plötsligt ser jag klart. Mina ögonlock är inte längre lika tunga tyngden som legat på mina axlar försvinner sakta men säker.
Det är fredag och just idag är jag fri. Det finns ingenting som säger att jag inte kan få se förbi det gråa och in i stadens starka färger. Värme och kärlek från de omkring får mig att kunna fortsätta fram ett tag till. 

Tack för allt. 

Eller flykt kanske vi inte ska kalla det, mer en paus. 
För idag, om ca en och en halv timma åker jag iväg till systern min.
Där ska jag spendera tid med henne och hennes familj. 
Men först är det skola som gäller, en lektion kvar. 
Jag har egentligen ingen ork till att studera men jag gör det för att jag måste, typ. 

Jag har så mycket att skriva just nu att det blir helt kaos i huvudet. 
Men så fort jag fått någorlunda ordning på kaoset så ska jag skriva ner lite. 
Sålänge slänger jag in en bild/text.  

Ha det bäst och ni som har lov, hoppas ni har en kanonbra lov! 

Jag älskar Peter Pan. Det är den bästa filmen som finns. Har kollat på den tusen gånger om, 
den är så himla underbar. 
Jag har till och med bestämt mig att tatuera in mitt favorit citat från filmen, typ såhär, 

Inte på samma ställe (bröstkorgen) utan kanske på armen eller någon annanstans. 
Men jag ska ha den, det är en sak som är säker. 

Nu ska jag snart ha svenska. Vet inte om jag är så himla pepp, men vad ska jag göra? 
Råkade vrida till foten innan och nu gör den sjukt ont och allt suger. Nä, men typ. 
Voltaren är min medicin och jag hoppas verkligen på att det onda i foten ska försvinna, 
för nästa vecka är det ju lov och allt. 

Nä, nu ska jag sluta klaga och börja fokusera. 
Ska snart också skriva lite tankar och känslor kring Torka Aldrig Tårar Utan Handskar, det finaste på länge. 

Hej!