Fick dock reda på att det inte var sant och det bara var en insändare på skämt. Men det förvånar mig inte om det går så långt så det blir såhär. ALLT klassas som rasistiskt nu efter det med kalle anka och den svarta dockan man plockade bort. Varför gjorde dom det? Det blir ju mer rasistiskt o ta bort den. Kan bara vita vara dockor? Det har fan gått för långt :(

Som ni säkert märkt/förstår så mår jag inge vidare just nu. Massa gamla saker som hänt. Massa nya saker som hänt. Massa saker jag helt enkelt inte orkat ta tag i eller bearbeta. Orkar inte det nu heller egentligen. Vill inte. Just nu vill jag må dåligt och bara få tycka synd om mig själv. Vill hata alla och vara arg. Vill bara få vara ett tag. Jag vet att det kommer lösa sig. Men det är inte det jag vill höra just nu. Vill inte höra något faktiskt. För hur mycket ni än vill hjälpa med era ord, gör ni egentligen inte det. 

Låt mig ta den tiden jag behöver för o läka. 

Melissa horn spelas.
Det regnar utanför.
Alla dessa minnen och tankar. 

Jag försöker. Jag försöker hålla allt samman. Försöker hålla mig själv samman. Men varje gång jag börjar komma upp på fötter, finns du där o puttar omkull mig. Jag tänker inte ta det mer. Tänker inte ta din skit och tänker inte bli behandlad såhär mer. Det är din förlust och det vet du innerst inne. Allt jag gjort för dig. Alla gånger jag fanns där. Alla stunder. Alla minnen. Förhoppningsvis är du inte helt känslokall. Någonstans inom dig betyder det fortfarande något. Det måste det göra & en dag kommer du inse vad du gjorde. Inse hur mycket du sårade mig. Inse vilket svin du var. Inse hur illa du betedde dig. För just nu beter du dig som att du inte bryr dig. Du lever ditt liv som om jag aldrig var en del av det. 
Jag vill verkligen gå vidare. Vill verkligen släppa allt. Glömma det. Glömma dig. För det gör för ont för o minnas. Jag kan inte tänka på hur illa du behandlat mig. Allt jag kan tänka på är hur bra allt var. allt vi gjort och allt vi upplevt. Kan bara tänka på dig som min bästa vän och hur allt är nu. Hur allt förändrades utan att jag kunde stoppa det. Hur du gled ifrån mig. Jag kommer alltid bära med mig minnerna. Alltid. 
Vissa dagar känns det bra. Som att jag kommer klara det. Tänker inte på dig vissa stuner. Men sedan kommer dom dagarna då alla minnena bara rasrar tillbaka. Musik, känslor, tankar. Allt kommer och jag kan inte hantera det. Kan inte förklara i ord hur ont det gör. Det blir inte bättre av att älta det, jag vet det. Men det är det enda jag kan göra just nu. Har så mycket frågor som jag vet att jag inte kommer få svar på. Så mycket o säga, men ingen som lyssnar. 
Jag kommer bli okej. En dag. Men man går inte bara vidare på en månad. Man släpper inte någon som betytt så fruktansvärt mycket, hur hårt den än har sårat dig, på någon dag. Det tar tid. Man måste få falla samman och tappa allt, innan man kan bygga upp sig själv igen. Man måste få gråta och hata världen. Man måste få känna sig helt ensam. 
Efter allt som hänt dom senaste månaderna. Efter allt du gjort och hur du har behandlat mig så vet jag innerst inne att jag aldrig kommer kunna förlåta dig. Jag kommer aldrig kunna lita på dig eller prata med dig som innan. Det är det som gör ont. Att inse att jag saknar något som aldrig kommer komma tillbaka. Även om du kommer tillbaka, så försvann vi dagen du lämnade mig utan ett ord. Utan ett hejdå. 
Så vad är meningen med detta. Vad är meningen att må så sjukt dåligt o gråta över något som du vet aldrig kommer hända? Ingen. Ändå gör man det. För man hoppas. Jag kommer alltid vilja ha tillbaka min bästa vän o alla minnen. Kommer alltid vilja vilja uppleva alla stunder igen. Men det kommer aldrig bli så. För mycket har hänt. För mycket har blivit förstört. 
Det gör så ont. Det gör så ont att du inte ens saknar mig. Det gör ont att du inte bryr dig. Det gör ont att du bara glömde mig. Det gör ont att du bara vände mig ryggen, utan o ens blinka. Det gör ont att du lever ditt liv som om jag aldrig ens har existerat. - Det är iaf så du beter dig. 
Jag tror bara inte jag vill inse det. Jag vill inte inse att allt jag gjorde var skitsamma. Vill inte inse att du spottar på mig, fast jag gav upp allt för dig. Vill inte inse att du sa att du älskade mig o alltid skulle orka, men idag beter dig som att du aldrig känt mig, fast du kände mig bättre än någon annan. Jag vill inte inse att jag förlorat min bästa vän..
jag vet att jag kommer se dig någon dag. Att vi kommer träffas och jag vet att det kommer bli som om vi aldrig varit ifrån varann. Att dom månaderna du behandlade mig som luft o fick mig att bryta ihop, kommer aldrig ha existerat. Men jag vet inte om jag kommer klara av det. Jag vet inte om jag kommer våga. För vi kommer bli som innan. Vi kommer bli ett. Som vi alltid blir. 
Men sedan då? 

Jag tror inte jag kommer orka en gång till.
Jag tror inte jag kommer klara av att se dig gå ännu en gång.
Jag orkar inte förlora dig, men jag orkar inte heller vara utan dig.

Vart en rätt bra dag idag. Svenska, Religion & Utvecklingssamtal. Dock har vädret var åt helvete. Regnat, blåst & är kallt. Inte kul.. Men de kunde vart värre! Tror jag.. Försöker vara poitiv till allt som försigår i mitt liv just nu och det är rätt mycket. Sånt som man inte vill prata om. Inte kan prata om. 
Man får leva för dom små stunder som gör en lycklig och försöka tänka bort allt som inte är bra just nu.
Skolan håller tankarna borta från allt annat och när jag är hemma försöker jag plugga eller göra saker. Vill inte älta det mer. Vill inte tänka på det eller prata om det. 
 

Jag är okej.
Jag börjar sakta men säkert bli okej..
Börjar sakta inse att du lever ditt liv, som om jag aldrig funnits..
& jag måste göra det detsamma.

Jag är arg.
Jag är arg på DIG.
För att Du gör såhär.
Jag är arg på Mig,
För att jag tillåter det.

Ligger i min gosiga säng och tänker. Legat här sen i söndags och planerar inte att flytta mig. Mår bra igen. För första gången på månader så mår jag faktiskt bra! Målar, tar hand om mig & gör saker jag gillar. ÄLSKAR o ta det lugnt o spendera tid med mig själv, låter konstigt, men jag trivs med mig själv faktiskt. Gillar att vara ensam. Innan klarade jag inte av tanken på att vara ensam, men nu älskar jag det. 
Imon ska jag göra lite ärenden, köpa hårfärg, förbi apoteket, färga löshåret osvosv. Ska även planera lite inför lördag då det blir maskerad/halloween fest hos Ida! Ska inte till mortens imon som typ hela uddevalla ska. Paller inte dra till uddevalla och gå ut på krogen, så jag köör på lördag ist. Sedan har jag även lovat mig själv o dra ner på alkoholen så det blir braa! :)

Så, gissa vad jag ska vara på lördag?
Tar inspiration av denna kända person!

 

Vissa dagar saknar jag dig så det gör ont. Tänker på allt vi varit med om, allt vi delat & gått igenom. Alla våra minnen. Det gör ont. Jag vill inte tänka tillbaka, men det är svårt och bara släppa någon som man stått så nära och delat så mycket med. Det är svårt och bara släppa allt och gå vidare. Du var min bästa vän. Min andra hälft. Du visste mer om mig än någon annan någonsin har gjort och antagligen kommer göra. Jag ville aldrig att vi skulle säga hejdå och gå åt varsitt håll, men det var inte upp till mig längre. Jag har försökt. Gjort allt jag kan. Men det var helt enkelt dags att släppa taget. För du ville inte mer. Du hade gett upp, men var för feg för o säga de. Så jag antar att det slutar såhär. Detta är sista kapitlet på våran historia. Jag kommer bli bra. Kommer bli bättre. Det kommer bara ta tid och det är okej. Man får må dåligt i början. Så länge man kommer må bättre. Vet inte om jag kommer må bättre utan dig i mitt liv, men jag vet att jag kommer må bättre av att sluta hoppas. 
Jag kommer alltid sakna dig. Kommer alltid tänka tillbaka på våra stunder. Men det kommer bli lättare med tiden, men just nu gör det bara ont. Jag vill inte mista dig. Vill inte säga hejdå. Men jag vill inte heller må såhär och det verkar du inte förstå. Du verkar inte förstå hur mycket du sårar mig. Men, var våran vänskap inte värd mer för dig, så finns det inget jag kan göra. 
Jag kan vara djup. Ibland, eller, jag är djup, alltid. Men det är sällan jag delar med mig av det. Gillar inte att människor ser mina djupa sidor. Mina svaga sidor. Men jag antar att man måste visa hela sig och inte bara bitar. Du såg hela mig och du accepterade mig för den jag var. Vi var djupa. Vi kunde dela allt. Alla tankar. Alla känslor. Jag kommer inte kunna göra det med någon annan. 
Hur går man vidare från ens bästa vän? Hur släpper man allt och vänder ryggen till? Jag tror inte jag kommer klara det, men jag måste. Jag måste säga hejdå och gå åt mitt håll. Se till så jag mår bra. Du bryr dig inte om det längre och i början gjorde inte jag det heller. Men jag har gått igenom så mycket det sista, ensam, för du har inte brytt dig och det har bara dragit ner mig ännu mer och jag klarar det helt enkelt inte längre. 
Jag kommer aldrig kunna glömma dig eller allt vi varit med om. Aldrig. Men det kommer bleka tillslut. Minnerna kommer inte göra lika ont längre. 
Ibland önskar jag att allt bara kunde bli som det var innan. Att vi kunde gå tillbaka till det som var innan. När allt var bra och vi var lyckliga. Men jag antar att det aldrig kommer hända. 
Så, Det kommer ta tid, men jag kommer bli bra igen. 

Ligger rätt gött här hemma och chillar brutalt. Kan inte beskriva i ord hur skönt det ska bli med lov. En hel vecka med bara chilla, ta det lugnt, umgås med vänner och ha roligt. Kunde inte kommit lägligare. Behöver verkligen lov. Både psykiskt och fysiskt. Så nu ska jag hitta mig själv. Hitta tillbaka och hamna i balans. Känns faktiskt bra att få en hel vecka där jag kan fokusera på enbart mig och slippa all stress o drama i skolan. Behöver inte det just nu. Behöver hitta tillbaka och det kommer jag göra med! Så, denna veckan handlar ALLT OM MIG <3

Varför bloggar man? Det var bara en fråga som dök upp i mitt huvud när jag läste Hannas nya inlägg. Ni vet Widerstedt ? Hennes projekt var enormt. Jag beundrar henne faktiskt. Hon fick upp ögonen på folk.  Det är sjukt, hur man kan provocera så många genom att bara skriva. Hur vi människor fungerar. Men, åter till frågan. Varför bloggar man?  Kollar man på Kissie, Paow, Dessie och dom och hur dom började, så var det ju för att bli kända. Dom bloggade inte för att dom gillade känslan eller att skriva, dom bloggade för att dom ville ha läsare. Bli kända. Skapa sig ett namn. Dom lyckades. Men, hur länge håller det? Man tröttnar tillslut på att läsa samma saker om och om igen, det blir tragiskt på något sätt. Dom vill hävda sig. Tro att dom är bättre. Men vem vill hela tiden få andra o må dåligt? Kränka, provocera och hetsa för att bli någon. Vad blir du egentligen, i längden, mer än hatad? Visst, du blir känd, men är det verkligen så du vill bli ihågkommen? 
Varför bloggar jag? Jag är ingen storbloggare. Det kommer jag nog aldrig bli och det är inte heller det jag strävar efter. Jag gillar känslan. Det är min värld. Jag gillar hur jag går in i min egen bubbla och låter fingrarna knappa över tangenterna. Jag kan skriva om precis vad jag vill. Mina tankar, min tråkiga vardag och all drama. Men här kommer ni aldrig få läsa om mina dyra middagar, mina märkeskläder, mitt löshår, lösnaglar eller något sådant. Jag är naturlig. Jag gillar inte o provocera eller kränka andra, det är kanske även därför jag aldrig kommer komma så långt här, för jag kommer ALDRIG att kränka någon annan för att bli stor. Men jag trivs ändå. Jag gör inte detta för att bli känd, jag gör detta för att jag älskar det.

Vet inte vad jag gör för o förtjäna detta. Gång på gång. Jag försöker verkligen, men ingenting verkar hjälpa längre. Jag antar att jag får vänta ut det. Igen. För jag vet att någonstans, kommer det bli bra igen. Det måste det.. Det har det alltid blivit. Vi har varit här, så många gånger och vi har alltid löst det.. Alltid.. Jag är inte redo o säga hejdå, inte än. Är inte redo o släppa taget.