Då är det officiellt, nu har man glasögon. Jag klagade ständigt på att jag såg suddigt och till slut gick jag till optikern för att undersöka ögonen. Visade sig att jag var närsynt och hade brytningsfel. Så idag var jag och hämtade glasögonen och bar dem för första gången. Snacka om att det var som en ny värld. Man insåg inte hur dåligt man faktiskt såg fören jag satte på mig dem. Nu ska man bara bli van med dem också.

Tänkte att det var på sin tid att jag uppdaterade er om mitt liv. Lite om hur det går med min ångest och hur det går i livet helt enkelt. Och ja, jag ska vara bättre på att uppdatera. I fortsättningen ska jag försöka skriva något minst varannan dag.

Förutom min ständiga problematik med sömnen så flyter livet på rätt bra måste jag säga. Jag jobbar ständigt med ångestproblematiken och åker mycket kollektivt. Jag har även åkt lite överallt med vänner i bil och det har funkat utan problem. Den senaste tiden har jag bara stött på ett problem och det var det enorma Lisebergshjulet på Liseberg som jag vägrade sätta mig på. Känslan av att känna mig instängd där och tanken på en panikattack gjorde det omöjligt. Men sedan får man se det från den ljusa sidan, jag var faktiskt på Liseberg. Så jag har kommit rätt långt kan man säga. Är lite småstolt över mig själv.

När det gäller mitt ständiga klagande på att min syn är dåligt påverkad så fick jag slutligen svar på den gåtan också. Efter en undersökning hos optikern visade det sig att jag var närsynt och hade brytningsfel. På fredag hämtar jag så ut mina glasögon.

På tal om mitt massiva sovande och det faktum att jag känner mig misshandlad när jag vaknar beror visst på att jag spänner mig när jag sover och aldrig riktigt slappnar av. Så det ska man också ta och fixa med tiden hoppas jag.

Det som ligger i planerna för den närmaste framtiden är fortsatt exponering. Dessutom måste jag verkligen ta tag i min vikt. Dags för ännu mer promenader och en bättre kost. Förhoppningsvis kan jag lyckas på den fronten. Blir lite småtrött på att se en efter en lyckas.

Till slut måste jag säga att det blir Ricky Gervais live på Scandinavium på söndag!

Till slut sa ångesten ifrån. Lisebergshjulet var för svårt att klara av.

Det har varit tyst från mig ett tag, men idag skedde en händelse som gjorde att jag inte kan hålla mig borta från tangentbordet. Som inbiten Chelsea FC anhängare är det svårt att inte vilja uttala sig om sparkandet av tränaren Roberto Di Matteo. Detta är mannen som förra året lät spelarna vara med och tycka till och som till slut ledde till en historisk Champions League titel. Fansen krävde då att hans kontrakt skulle bli permanent och Roman Abramovitj valde att förlänga med honom. Efter en riktigt bra inledning på säsongen blev dock lyckan kortvarit. En formsvacka och några dåliga matcher i följd så var även Di Matteo arbetslös. Rätt eller fel?

Jag har personligen varit väldigt kluven i min åsikt om Di Matteo. Han ledde visserligen laget till det efterlängtade Champions League guldet, men jag undrade samtidigt om detta var en man som kunde leda ett storlag. André Villas Boas ville spela fotboll på sitt sätt, med mycket taktik och enorma tal inför matcherna. Di Matteo tog över och la istället förtroendet på spelarna och då började de prestera. Men när ett lag ska genomgå en generationsväxling har jag alltid undrat ifall han är rätt man att leda laget in i en sådan. Under sommaren handlade han friskt. Spelare som Hazard, Oscar, Moses, Azpilicueta är alla unga och jag tror att alla går en ljus framtid till mötes. Dock behöver dem en tränare som vet hur man hanterar unga spelare med deras talang. Jag ifrågasatte också hans beslut om att inte värva en enda anfallare, vilket verkligen har behövts. Med Torres som ensam renodlad anfallare i truppen vinner man inga titlar. Torres får fortsatt förtroende, hur dålig han än är, eftersom det inte finns någon konkurrens på positionen.

Dagens fotboll är trotts allt resultatbasserad. Det handlar inte om vad du ska göra om några år, utan vad du gör nu. AVB hade samma problem, eftersom Chelsea behöver nya spelare. Många av de stora Chelsea-ikonerna har alla passerat 30. När du dessutom har generaler som Terry och Lampard skadade stora delar av säsongen är det inte lätt att leverera.

Slutligen så vill jag säga att Di Matteo fick alldeles för kort tid på sig. Å andra sidan är han ingen erfaren tränare och beslutet att behålla honom från första början var nog fel. Nu rycktas det vilt om vem som ska ta över som tränare och de hetaste ryktena säger Pep Guardiola eller Rafa Benitez. I mina ögon finns det en man som ska leda mitt Chelsea. Jag har alltid sagt det och kommer fortsätta säga hans namn, Guus Hiddink.

Tack för allt Roberto Di Matteo!

När något verkar gå bra så ska något annat gå dåligt. Det känns som en typisk sammanfattning av mitt liv. Av någon märklig anledning kan jag inte få två saker att fungera samtidigt. Som ni vet så kämpar jag dagligen mot min panikångest och exponerar mig själv. Överraskande nog så är det detta problem som går bra just nu. Jag kämpar på och tar mig framåt och mår helt ärligt mycket bättre. Det andra problemet som jag försöker lösa är min vikt, och det är där problemen har uppstått. Jag har motivationen och viljan, men de redskapen jag behöver mest sviker mig. Det är nämligen så att mina ben ger mig en oerhörd smärta. Nu snackar vi inte efter 5 kilometers vandring, utan det räcker att jag powerwalkar 100 meter och det känns som att någon hugger knivar i smalbenen och däromkring. Jag fortsätter ändå att gå men smärtan blir allt mer påtaglig. Det är så typiskt att jag aldrig kan uppleva medgång på alla plan. Det är två saker som jag fokuserar på nu i livet och alltid ska något jävlas med mig. Alltid ska det vara något som stör, är det inte ångesten så är det benen. Jag vill bara en gång känna att allt går bra i livet, allt det jag vill uppnå inte ger mig några hinder. Är det verkligen så svårt?

Jag känner att om jag bara skriver om min sjukdom och kampen med det så blir min blogg lite enformig. Kanske har fel, men jag måste bjuda på mer saker och mer ämnen så att jag på så sätt har fler saker att blogga om.

Tänkte ta er på en nostalgisk resa till min barndom med hjälp av r&b. Jag är inte ett så stort fan av den genren annars, men i detta fall passar det perfekt. 90-talets r&b är på en helt annan nivå jämfört med dagens skräp. Här snackar vi riktigt bra musik. Jag hade totalt glömt bort dessa låtar, men när jag spelade Song Pop idag så kom två av dessa låtar upp och jag fick en känsla av den härliga och oskuldsfulla barndomen. Det finns massvis med bra låtar i denna genre, men just i detta inlägg har jag valt ut fem mycket starka personliga favoriter.  Jag hoppas med detta inlägg kunna ge min generation samma känsla, samt ge dagens generation lite riktig r&b.

Jag måste skriva när det går bra. Det är lite vad denna blogg är till för. Min resa mot min panikångest. Idag gjordes en del stora kliv. Jag skulle ha ett möte med Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan angående en aktivitet som jag ska påbörja till nyår. Något att göra helt enkelt och få tillbaka rutiner i livet. Det är jag är så stolt över är det faktum att jag åkte till mötet med buss, hade mötet, åkte vidare mot stan, tog en sväng där, och sedan tog vagnen hem. Ni ska bara veta vilken härlig känsla jag haft i kroppen hela dagen. Jag har inte åkt så mycket kollektivt på ungefär 2 år. Det sjuka med hela dagen var att jag hade lite förväntansångest innan jag åkte, men allt det släppte när jag väl påbörjade resan och fokuserade på slutmålet. Känns som att varje hinder faller lättare och lättare när jag väl ger mig fan på det. Nu gäller det att njuta av medgången och också lära sig hantera motgången. Jag skapar mitt eget öde!

Under sommarhalvåret är söndagar de värsta dagarna på veckan. Men nu är det höst och snart vinter och då är NFL-säsongen igång. Då är söndagarna den dagen under veckan man mest ser fram emot. Från klockan 19 och sen hela natten in på småtimmarna sitter man där och följer denna underbara sport. Denna så intressanta och alltid underhållande amerikanska fotboll. Tre matcher varje söndag på svenska TV10 är inte illa. Tycker det är kul att man har denna satsning från svenskt håll. Så nu vet ni lite om hur mina söndagar ser ut under vinterhalvåret.

Jag har blivit tjock. Nu går jag ut med det. Och inte sådär ”jag har gått upp några kilon, så det är synd om mig”-tjock, utan verkligen tjock. Min mage hänger liksom och jag väger tresiffrigt. Något som jag förövrigt aldrig gjort i mitt liv, men detta är väl också en erfarenhet. Alla som känner mig vet att jag är tjock, så då kan ni som läser bloggen också veta det.

Jag gillar inte att komma med ursäkter, men i detta fall så måste jag faktiskt göra det. Hade det inte varit på grund av min mentala ohälsa så hade jag aldrig låtit detta hända mig. Men det är väl så att när man mår dåligt, man prioriterar annat. Panikångesten tog över mitt liv och i samband med det kom också depressionerna, men nu när jag fått fart på det psykiska så jag ordna det fysiska också. Så stillasittandet är slut, denna vecka har jag gått 2km om dagen och ska successivt utöka distansen. Målet är att kunna gå 5km i rask fart utan att känna mig död efteråt. Det låter inte mycket, men man måste se det ur mitt perspektiv. Jag har suttit still i nästan två år och har bokstavligen ingen kondition kvar. Det är ett tungt lass jag drar på och inget min kropp är van vid.

Många tror säkert att jag vill gå ner i vikt på grund av att jag jagar ett ideal. Visst, jag vill se bra ut som jag gjorde innan, men det är inte det som är huvudanledningen. Huvudanledningen är min hälsa. Jag orkar inget mer och är rädd för att detta kan sluta riktigt illa om jag fortsätter så här.

Hur mycket ligger jag på då? Jag har gått upp 40 kilo från min normala vikt. Målet är att ligga på under 100 kilo om sex månader. Det ska jag fixa. Nu har jag gått ut med det här och nu finns det ingen väg tillbaka.

Nu är planen klarlagd. Varje vecka ska man exponeras för sin fobi minst tre gånger i veckan. Det är en lång väg till tillfrisknad, men jag tar ett steg i taget. Jag är glad över att jag lyckas komma så långt att jag inte ständigt går runt med ångest. Nu ska jag kunna åka hemifrån utan att behöva känna det också. Jag är målmedveten och målinriktad. Jag ska bli frisk och leva ett normalt liv. Jag har länge arbetat på egen hand, men insåg att man inte kan vara själv.

Jag var idag hos min så kallade förskötare och sa att detta inte funkar, och nu lovade han mig att de ska se över min planering. Efter det satte jag mig på ett fik med min stödperson och planerade hur vi ska jobba. Jag behöver inte personer som sitter och nickar åt allt jag säger. Jag behöver omge mig av personer som kan ge mig verktyg för att klara av detta och personer som kan bolla idéer med mig. Jag skapar mitt eget öde!

Medan du som vanlig läsare tar detta för givet så är jag oerhört nöjd över mina framgångar. Jag var nämligen och spelade biljard på en biljardkrog på andra sidan stan. För mig är det ett stort kliv, då jag i början hade en jäkla förväntansångest men det gick fint ändå. Det kändes oerhört jobbigt på förhand, men i och med att jag var bestämd på att klara det så gjorde jag det också. Det blev en trevlig dag som helhet.