Jag skrev en dikt som det var tänkt att jag skulle läsa för dig i kyrkan på ditt dop. Men trots att jag ofta talar inför andra människor, så kunde jag bara inte. Jag blev nervös och visste att jag skulle känna för mycket för att kunna leverera med en stadig röst.
Nu finns den här, och våra bloggar är någon form av memoarer som vi sparar ner i text till slut. Därför kommer du att kunna läsa detta sen...
Låt mig knyta dina skor, ta min hand.
Jag ska visa dig så mycket mer, än bara detta land.
Tillsammans ska vi vandra, på vägen genom livet.
Jag lovar att hålla i dig, när du tar första klivet.
Din väska är tom från början, och lätt att bära.
Min är full av kunskapsböcker, för att du ska få lära.
Med tiden flyttas de över, och du blir en man.
Jag kommer att hålla kvar, så länge jag kan.
Dagen kommer, när jag måste göra det rätta.
Släppa, låta dig gå, och bara minnas detta.
Låt mig då se dina ögon, titta på mig.
Jag hoppas att du kommer att känna, vad jag känner för dig.
För alltid en son, för alltid en far.
Vart du än går, finns jag alltid kvar.
