Åh, vad glad jag blir! Vad kul att du ser mig som en människa med fötterna på jorden =) Hm, jag vet inte faktiskt hur och varför det har blivit så. Har aldrig tänkt på det på detta sätt. Men jag antar att det kan ha med min uppväxt att göra. Jag har inte alltid haft det lätt. Min underbara morsa är ensamstående med 4 barn och jag är äldst så det har blivit som så att jag har tagit mycket ansvar och fått växa upp i förtid. Det har varit mycket strul med farsan o.s.v så min uppväxt har sett ganska annorlunda ut. Missförstå mig inte, jag klagar inte på min uppväxt men den har inte alla gånger varit lätt. Är dock tacksam över den för jag har blivit väldigt självständig.
Sedan hade jag en bästa bästa kompis som jag vuxit upp med. Vi lärde känna varandra så fort vi började på dagis och sedan dess har vi varit oskiljaktiga. Hon mer eller mindre bodde hos mig och grannarna trodde till och med att vi var systrar =) Vi gjorde allt tillsammans och hon blev en otroligt stor del av mitt liv. Men det är väl klart, något hade ju varit fel om hon inte hade varit en stor del av mitt liv efter 11 år tillsammans.
År 2009 fick hon diagnosen Ewing sarkom som är en aggresiv skelettcancer och hon lades in på sjukhus. Då fick jag dispens från skolan så att jag kunde vara med henne under hennes behandlingar o.s.v. Vi sov till och med över på sjukhuset på jul och nyårsafton. Jag var med henne under hela hennes sjukdomsperiod ända till hennes bortgång år 2010. Jag var med henne då läkarna berättade att cancern hade kommit tillbaka till lungorna och att det genast då blev mycket allvarligare. Jag var med henne då läkarna sa att de inte längre kunde fortsätta med behandlingen och att det inte fanns något att göra. Jag var hos henne dagen innan hon gick bort och jag fick se henne och säga farväl efter hennes bortgång. Jag fick se hela jävla sjukdomsförloppet på nära håll. Jag var hela tiden bredvid (tack gode gud för att hon ville ha mig där!)
Detta har påverkat mig otroligt mycket. Efter denna tragiska resa växte jag genast 5 år mentalt. Jag fick en annan syn på livet. Jag insåg att vi inte är odödliga och att livet är något värdefullt som vi måste värna om. Folk kan tycka att jag är en drömmare som borde ta livet mer seriöst men jag tycker att livet är till för att levas. Jag prioriterar saker annorlunda än vad jag gjort förut. Det materiella är inte alltid det som räknas. Bara man har roligt, får göra sådant man tycker är kul, är frisk och har nära och kära. Det är det som räknas. Om man försöker tänka så, då blir man genast ödmjuk. Det är lättare att uppskatta livet när man stannar till, jobbar och lär känna sig själv på djupet, funderar kring livets mening och accepterar att man inte är odödlig och att livet kan ryckas från dig när som helst egentligen. Så stanna upp i vardagen, se varje dag som en ny möjlighet till att göra det du tycker är kul och älskar och jobba med dig själv. Uppskatta och ta vara på dina nära och kära. Uppskatta att du är frisk (om du nu är det d.v.s), res till olika ställen, upplev andra livsstilar och så vidare. Det är väl mina tips =) Jag är dock inte perfekt, det är inte alltid jag lyssnar till mina egna tips. Jag har mycket kvar att lära men jag har kommit en bit på vägen i alla fall. Tack för att ni orkat läsa denna långa text, haha. God natt =)
Vicke och jag på hennes axlar år 2008 i Töreboda.
Världens, världens, världens finast Vicke - januari 2010