Några månader senare 25 September 2009

- Det är en flicka. Sköterskan log mot mig och gick sedan ut ur rummet.

- Det är en flicka! Utbrast Kelly med tårar i ögonen. Hennes leende var gigantiskt och hon utstrålade lycka överallt där hon var. I skolan hade folk redan märkt att jag var gravid, men konstigt nog brydde dem sig inte. Dem accepterade mig som den jag var. Folk fortsatte att le mot mig när jag gick förbi dem i korridorerna. Alla svarade på mina hej, allt var mycket bättre nu. Jag hade fått tillbaka min livsglöd. Allt i mitt liv hade varit svårt, tills jag kommit till den här punkten där allt blivit bättre. Men det går väll inte att ändra allt över en natt eller? Nej inte riktigt. Men jag hade hållit mig borta från allt dåligt. Kelly hade skyddat mig från top till tå. Det ända hon inte skyddade mig mot var min egen smärta. Men den hade sakta börjat tina bort nu. Tanken av att jag skulle ha ett barn gjorde allt bättre, och smärtan tinade bort med snabbare fart nu var det inte så jätte länge tills jag skulle få se den lillas ögon emot mina. Kunna se alla drag den fått av mig. Men framför allt att jag skulle kunna lära henne vad som var rätt och fel. Hon skulle bli min hjälte den dagen hon föddes. Den mindre variationen av mig. Fast inte lika fel, nej hon skulle få lära sig av mina misstag. Mamma tog sin hand mot min kind och log ett blygt leende.

- Vad ska hon heta?

- Merissa. Jag log och strök min hand över magen. Jag kunde känna henne sparka mot min hand och jag fick en liten uppstötning av illamående, men det var det värt vartenda sekund. Jag möttes av glada ansikten var jag än vände mig om, det var som att min dröm blivit sann. Just det, jag glömde berätta: Jag har träffat Oskar nu i två månader. Vi möttes av en slump vid min skola, jag och Kelly var bara ute och gick. Tänkte tillbaka lite om att skolan snart började. Lite ångest som påminde oss om dem hemska läxorna och lektionerna, men ändå med glädje i ansiktena. Och då såg vi honom, sitta på en bänk vid skolan. Jag gick och ställde mig framför honom och han log och reste sig upp nästan direkt. Han tog tag i min hand och sa " Förlåt gumman, jag skiter i dem, jag vill va med dig." Jag tog tag i han andra han och där stod vi tillsammans. Äntligen! Det var då jag log mot honom och uttryckte det jag inte vågat säga till en kille på väldigt länge. " Jag vill ha dig också." Han hade lett mot mig och kysste mig passionerat. Jag kommer aldrig glömma hur han log mot mig, hur hans läppar möttes mot mina trots allt som hänt. Men för att sluta hallucinera och komma tillbaka till verkligheten.

- Vilket fint namn. Påpekade mamma och tog fram ett glas med vatten till mig. Jag tog upp det och försökte dricka så mycket som jag kunde. Men det mesta kom ut igen, av ett skratt. Jag var glad, för första gången i mitt liv kände jag riktigt lycka. Oskar tog tag i glaset och satte det på bänken bredvid. Han log mot mig och jag besvarade hans leende lika så väll. Han hade också varit ett kräk men han hade förändrats. Nu var han omtänksam, gullig och glad. Han hade tagit bort all sin kontakt med dem idioterna, och han gjorde det för min skuld. Bara för att få mig att må bra, för att jag skulle kunna le. Det var äkta!

- Du behöver ju inte dränka dig. Han tog tag i min hand så att jag kunde resa mig upp. Magen tog emot lite. det var ju inte så att den stötte till något, för så stor var jag inte. Men det gjorde lite ont. Men hans mjuka händer gjorde att resningen blev lite lättare.

- Tack. Han log mot mig och gav mig en lätt handsnuddning i håret.

- Vill du gå hem, eller vill du sova hos mig inatt? Kelly vände sig om och log mot mig, som ett kommando att jag skulle vara hos honom. Jag gillade faktiskt allt med den frågan. Att få ligga i hans säng där bredvid honom, och bara känna av hans varme. Den tanken gjorde mig glad. Jag log tillbaka mot Kelly och besvarade hans fråga. Med en varm känsla i kroppen fick han det svaret han hade väntat på.

- Jag sover gärna hos dig.

- Vad bra. Mamma log medgivande mot mig. Hon var inte alls lika sträng som pappa hade varit. Men nu var han borta och jag hade inte hört ett ord från honom sedan han stack. Men jag klarade mig utan honom.. Han betydde faktiskt ingenting för mig!

- Ska vi gå då? Han tittade förvånat på mig när jag stod stel som en staty framför honom. Jag rykte till lite i kroppen och tittade frånvarande på honom.

- Ja, det kan vi göra. Jag vände mig om med ett leende mot Kelly och Mamma. Kelly lyfte upp sin hand och gav mig en glad vinkning medan mamma satt kvar på stolen och log. Han drog lite i min hand för att jag skulle skynda mig. Han lyckades för innan jag ens hann att reagera så var vi ute ur byggnaden. Han log mot mig och kramade om mig nätt, för att han var rädd att skada barnet. Även om han omöjligt skulle kunna göra det genom en kram, men han ville vara säker. Jag omfamnade han tillbaka och gav han en säkrare kram, då gjorde han likadant. Jag stod där ute tillsammans med honom och regnet öste ner men det var ändå vi två. Hans ögon var som två glittrande kristaller och jag omfamnade hans läppar med mina i en oändlig kyss. Min kropp vägrade släppa hans läppar och han slingrade sina fingrar igenom mitt hår. Han tog ner sin andra hand runt min midja och tryckte mig lätt mot honom. Hans läppar särades från mina fast jag motvilligt lämnade hans. Han log mot mig och sänkte sin första hand mot min midja, han gungade mig lite fram och tillbaka. Med världens självsäkraste ansikte hade han mig fast.

- Vill du bo hos mig ett tag. Vi kan snart flytta hemifrån och leva själva, när ditt barn kommer menar jag. Jag tryckte mig ifrån honom och började gå med en tvekan i själen.

- Men det går väll inte? Han började röra sina ben efter mig och tog tag i min hand. Jag vände mitt huvud mot honom och log, men vi fortsatte ändå att gå.

- Jo, det går om du vill.

- Jag kan inte lämna min mamma. Sa jag med en lugn röst.

- Men... jag vill ha dig hos mig hela tiden! Han höjde rösten lite, men gick ändå lugnt bredvid mig. Hans varme överfördes genom min hand ut i min kropp, och jag visste mycket väll vad jag ville. Han var den kille jag trodde Simon varit, och jag ville bara vara hos honom. Så varför var det då ett så svårt beslut. Jag kunde ju ändå inte plåga min mamma med en bebis.

- Jag vill vara hos dig hela tiden också.

- Men var det då, snälla lämna inte mig!

- Jag ska inte... Jag hann inte avsluta meningen innan jag tittade upp och såg honom. Han var sig lik, likadan samma skit!

- Gillar du mina rester eller? Simon log mot Oskar när han sa dem föraktigsfulla orden. Oskar tryckte mig nära sig för att kunna försvara mig om något skulle hända.

- Nej, jag älskar dem!

- Det tror fan det, bara kolla på dig själv! Jävla smuts! Aldrig hört uttrycket broes before hoes?

- Den ända som möjligtvis skulle kunna vara smuts här är väll ändå du! Han putade mig åt sidan och gick fram mot Simon.

- Oskar... Jag tittade ängsligt på honom.

- Det är lugnt, stanna bara där du är.

- Att du ens försvarar henne!

- Hennes själ är mycket vackrare än vad din någonsin kommer att bli! Sim tog ett steg närmre Oskar, nu stod dem så nära att dem förmodligen kände varandras andetag. Simon öppnade sin mun och spottade på Oskar, sen backade han tillbaka det steget ha tagit fram.

- Vad var det jag sa du är smuts! Oskar höjde sin hand och slog till Simon och blodet började rinna från hans näsa, ner mot hans mun, där det tog sitt slut. Simon drog sin hand frö näsan och viftade lite på handen, hans blod flög ditt handen åkte. Dem kalla dropparna nuddade marken och ett leende framfördes på hans läppar. Vad log han åt?

- Håll käften, du är nog den vidrigaste människan som finns! Skrek jag ut medan Simon log av skadeglädje. Men det var inte så smart för hans ben rörde sig mot mig och rädslan började komma upp genom hela kroppen. Jag tänkte på allt han sagt till mig att han bara lekte med mig för skojs skuld. För att få se hur jag var. Hans steg kom närmare mig och Oskar skyndade sig fort fram mot mig, men Simon han före. Men som han brukade göra så skulle han inte få vinna denna gången. Jag höjde upp min hand och var just på gång att slå honom, då han tog fram en kniv, jag höjde mitt ben och sparkade honom så han föll ner mot marken.

- Men din jävla slampa! Han reste sig osäkert upp och gick emot mig igen, men då hade Oskar hunnit ta min plats och drog av några starka slag mot honom. Det krävdes mycket för att få honom liggandes, och han fick in några bra slag själv. Fast än Oskars näsa blödde och hans saliv förvandlats till blod. Så stod han upp och slogs för mig. Simon hade fått mer smärta än vad Oskar fått, så han var inte riktigt nöjd med resultatet. Simon tog sats och slog in det slutgiltiga slaget. Oskar föll ner mot marken, livlöst låg han nere mot gräset. Jag föll ner på mina knän lutad över honom, i hopp om att han skulle öppna ögonen och säga att allt är okej. Simon böjde sig efter sin kniv och ställde sig ovanför mig.

- Ja, prinsessan. Är det inte dags att få slut på detta lidandet snart?

- Håll dig på avstånd din idiot! Men han höll inte sig på avstånd utan satte sig ner framför mig.

- Du får två val. Du eller han? En ilning av oro växte inom mig, men beslutet var inte så svårt. Jag lade mig över Oskar, och tittade beslutsamt på Simon. Han tog ett fastare grepp om kniven och jag blundade. Han höjde sin hand och drog den snabbt igenom luften mot min mage. Mot min bebis! När jag lade mig på Oskar hade jag inte räknat med mitt barns liv också. Jag och Oskar skulle få det bra, vi skulle uppfostra barnet så som vi ville att hon skulle bli. Min underbara Merissas liv var påväg ut över ett stup. Hon var påväg att försvinna, som att hon aldrig existerat. Och jag med.

- Hur är det? Hallå hör du mig? En polis stod ovanför mig. Oskar var inte där, inte inom synhåll iallafall. Jag tittade förvånansvärt på polisen.

- Var är Oskar? Han log mot mig och vände sig om.

- Hon lever! Hon är oskadd. Oskar kom springandes mot mig och putade polisen undan till sidan. Han sa inget när han föll ner på knä bredvid mig utan han böjde sig bara ner och kramade om mig hårt. Jag kände ingen smärta, jag kände ingenting alls. Inte ens hans närhet. Men jag förstod inte riktigt hur situationen var för tillfället. Det ända jag förstod var att jag förmodligen inte hade Merissa kvar. Men Oskar levde, det hade jag förstått. Det rann en slingra blod från hans panna, men hans leende var oemotståndligt ändå.

- Lina, mår du bra? Han vände upp sitt huvud och log mot mig.

- Jag vet inte, lever Merissa? Oskar drog sin hand över min mage. Jag kunde inte avgöra om hon levde genom hans ansiktsuttryck men jag hoppades att svaret skulle vara ja.

- Jag kan inte känna henne. Han tittade sorgset på mig och drog upp mig från marken. Tårarna började rinna ner för min kind, dem gick inte att stoppa. Så mycket jag kämpat för henne och nu var hon borta bara för att Simon fanns! Han skapade henne och han förintade henne! Vilken bra början och vilket bra slut då. Inte en chans, han hade förstört alltihop, han hade fått början till att bli hemsk och slutet till att bli förjävligt! Oskar tog mig närmre sig själv och strök mig i håret med en och annan puss mot pannan. Men han kunde inte få tårarna att sluta forsa ner för ögonen. Han kunde inte få slut på den oändliga smärtan.

- Lina du behöver vila, ska vi gå hem. Jag torkade mig runt ögonen och nickade mot honom. Han lade armen om mig och jag höll mig nära honom. Det stod tre polisbilar och massa folk runt platsen. Marken var fylld av blod, och grus. Gräset som varit på platsen innan hade av någon anledning kommit bort. Jag kunde inte förstå speciellt mycket av situationen, men jag försökte. Oskar öppnade dörren till sitt hus och lyfte upp mig. Han bar mig in till sitt rum och lade mig på sängen. Han drog av mina byxor som fyllts med blod, och mitt linne som var lika blodigt som mina byxor. Han lade täcket över mig och puffade upp kudden. Tankarna spred sig i mitt huvud medan han stod en bit ifrån sängen och tog av sig sina egna kläder. Han slängde dem på golvet och gick upp i sängen. Han lade sig bredvid mig med handen över min mage. Jag försökte le, men det gick inte, när jag tänkte på att hon var död.

- Jag är verkligen ledsen, säg till om det finns något jag kan göra. Jag genomskådade min mage och lade märke till att jag inte hade ett ända sår. Jag snyftade lite mot honom och han gav mig en varm blick, inte en glad men ändå en tröst.

- Vad hände egentligen?

- Han gjorde inget mot dig, mer behöver du inte veta. Han vände bort sitt huvud ifrån mig, och jag låt förbryllat kvar. När jag kollade igenom min kropp hade han rätt, inga knivhugg någonstans. Jag försökte minnas, av den stunden jag varit vaken. Han satt lutad över mig, med kniven redo att göra sitt kast. Men just när jag tänkte efter så kom jag på hans ord " Jag skulle kunna döda dig, men inte mitt eget barn". Efter han sa det slog han till mig i huvudet och jag hade domnat av.

- Han klarade inte av att ta Merissas liv, så vem gjorde det då?

- Måste jag verkligen berätta det?

- Ja! Han vände sig om och jag kunde se en tår i hans ögon också. Jag började tänka efter lite och blev mer skeptiskt till vad som hänt.

- Okej, jag vaknade upp när han slog till dig i huvudet. Jag putade dig åt sidan och ställde mig upp framför dig. Simon reste sig genast upp och stod med kniven riktad mot mig. Men jag var inriktad på att du skulle leva så jag struntade i att jag själv stod på spel. Av någon konstig anledning vände han kniven om och riktade den mot sig själv. Han stack in kniven innan jag han att reagera och dog nästan omedelbart. Han höll på att falla ner mot dig och då skulle du fått kniv skaftet i dig och då skulle Merissa dött utan tvekan, så jag putade till honom så han ramlade lite vid sidan. Men det hjälpte inte så mycket eftersom Merissa dog ändå. Så jag dödade Merissa! Jag lade min arm om honom och besvarade hans tårar med mina.

- Nej, du dödade inte henne! Du försökte rädda henne.

- Försöka och göra är två helt olika saker!

- Men med samma betydelse. Han drog ner sin hand över min mage.

- Tänk att det är mitt fel att hon inte lever.

- Det är fortfarande inte ditt fel! Dog Simon också?

- Ja, som tur var så misstänker inte polisen mig, dem tog det som självmord för att dem hittade fingeravtryck.

- Vilken tur, hur länge stod du där med dem?

- En eller två timmar, dem kan snacka mycket ska du veta.

- Skönt jag slapp det! Jag lutade mitt huvud fram och kysste honom. Han ryckte ifrån sig från mitt huvud, och log.

- Jag kände henne! Skrek han. Glädjen i hans röst gjorde att jag började skratta. Då var det bara som i sagorna trots allt, det var bara the bad guy som försvann. Som dog av sina egna sorger och allt oreda han skapat.

- Ser du, du dödade inte henne. Han log och gick tillbaka till kyssen som tog slut alldeles för snabbt. Nu kunde jag själv också känna hennes sparkar. Även om det var lite obehagligt att ha någon i sig så var hennes sparkar det bästa jag visste. Beviset på att hon var vid liv. Simons början fanns inom mig och hans slut var utspritt över mina kläder. Men jag sörjde inte, nej inte det minsta. Jag var snarare glad över att han äntligen var borta, att jag äntligen kunde få leva utan att vara rädd var jag än gick. Oskar tog bort sitt huvud från mitt i en lugn rörelse. Han hade fortfarande kvar sitt leende, det jag älskade.

- Du är det bästa som hänt mig! Kommer Merissa vara som min dotter då också. Han ändrade sitt leende till ett försiktigare leende, men han log fortfarande lika vackert som förut.

- Allt jag har är ditt också. Jag lade mig mot hans bröst och somnade med en ohört snabb effekt. Han låg så fridfullt i sängen med handen över Merissa. Det bästa som hänt mig!

Hitta den sista pusselbiten 20 juni 2009

- Hur är det? Jag öppnade upp mina ögon och såg Kellys mamma. Hon hade satt sig bredvid mig i soffan. Jag hade somnat till en romantiskt dokusåpa. Romantiska filmer var inte riktigt min smak längre. För kärlek var väll inte äkta? Man var tillsammans ett tag sen var det över. Simon var förbi nu men ändå sa hade han frihetsberövat mig. Han hade fått mig att avsky och frukta allt som hade med killar att göra. När jag bytade till Kellys skola så höll jag avstånd från alla killar. Dem förstod givetvis inte varför jag var så frånvarande när dem försökte prata med mig. Men vad skulle jag göra, hänt är hänt. Det är inte så jättelätt att bara säga ” Ja, nu är han borta så glöm allt nu”. Det var mycket svårare än så, mitt minne var tvunget att raderas från grunden. Men hur svårt var inte det? Jag minns en gång i sexan när jag var tillsammans med en kille, när vi gjorde slut så tog det sju månader för mig att komma över honom, och han gjorde inget mot mig. Hur ska jag då kunna glömma Simon på någon månad bara? Klockan hade bara slagit 18.40 men jag var så trött att jag inte orkade att resa på mig, och Kellys mamma satt bara bredvid och inväntade ett svar. När jag låg där i soffan kunde jag inte sluta tänka på honom. Han var överallt, i mina drömmar, som vålnader överallt. Ibland så såg jag han när jag var ute, men då gömde jag mig snabbt för att han inte skulle se på mig. Att möta honom var ingen barnlek. Det var inte som när man var liten och skulle gå till tandläkaren men var så rädd att man inte vågade. Jag var dock inte sådan, jag ville alltid till tandläkaren, han hade så god fyllning som smakade banan. Nu med åren har jag vuxit ifrån det och tycker bara det smakar äckligt. Men jag har aldrig varit som andra barn, dem var så fega. Jag var alltid den som gjorde det man inte borde. Umgicks alltid med killarna, tjejer var så jobbiga. Med sitt utseendes tjafs hit och ditt. Alla utom Jonna, hon dög då, men nu har hon blivit så konstigt. Så borta, det var nog mer än en månad sen vi pratades vid sist. Men skit i henne nu, jag har ju kelly. Så mycket bättre! Hon försökte lära mig massa om att allt som hänt ska man lägga bakom sig och ta nya tag. Men hur kan man? Jag har ju många gånger försökt om och om igen att säga ” kom igen var modig, gör något bra”. Ja, jag gjorde något bra för en vecka sen. Jag blev av med Simon. Länge har jag sagt jag måste vinna, måste komma först, måste vara bäst. Men varför måste det innebära en strid? Mitt barn var väll seger nog. Jag tittade upp mot henne och log.

- Jag lever.

- Jag tänkte bara på en sak. Hon tittade på mig osäkert och mitt leende försvann.

- Att vi borde nog gå till socialen så vi kan fixa detta med dina föräldrar. Jag satte mig upp och lutade mig mot soffkanten som jag haft mitt huvud på. Nu var inte bara leendet borta utan en trumpen min hade krupit fram över mitt ansikte. Jag ville ju vara här, hos dem.

- Men jag vill vara här! Hon log mot mig och förflyttade sin kropp lite närmre. Hon omfamnade mig i en kram. Hennes varme överfördes till mig som hade blivit kall. Oron hade dragit bort all min varme.

- Jag vill ha dig här också, men det är för ditt eget bästa. Så säger dem alltid du gör det för din skuld och inte min. Det är bara du som förlorar på det. Vadå jag är väll gammal nog att få välja vad som är bäst för mig helt ensam?

- Jo, jag har inga föräldrar så bestäm du över mig.

- Jag kan inte, men det löser sig vi hittar dem. Jag lovar. Tanken av att dem skulle få mig tillbaka fördärvade mig totalt jag var så trygg här. Dem hade visserligen aldrig rört mig så jag var trygg där med. Men deras ord psykade mig. Hur skulle jag då kunna vara säker på att jag inte var ett hot för mig själv? Jag var ändå bara ivägen för dem. Det hade dem upprepat så fort dem var lite sura på mig. Lögnerna i hennes ögon var karlaktiga. Hon ville inte hjälpa mig att hitta dem för mitt eget bästa, det var bara det att hon inte klarade av mig mer. Jag skulle få klara mig själv återigen som jag alltid fått göra. Hon dolde någonting.

- Jag vill inte hitta dem.

- Du kan låtsats att du inte bryr dig, men det gör du! Så skärp dig nu och ta tag i detta! Hon reste sig upp och gick iväg. Jag satt kvar förbryllat i soffan. svarslöss. Hon hade en poäng i det hon sa, en normal unge hade fixat sitt liv innan det hunnit bli såhär! Men det är inte så lätt att förlåta dem personerna som skadat en mest av alla. Man får det man förkännar. Men förkännar verkligen någon detta? Att bli misshandlat,kränkt och lämnad. Är det rättvist? Jag vet mycket väll om att jag aldrig kommer bli lagad. Jag är som ett glas. Någon idiot tar upp en sten och kastar iväg den mot glaset, det träffar mitt i prick och det blir ett litet hål och många sprickor. Sen kommer nästa och stöter till glaset, och bitar faller ner. Då kommer den sista och bang, hela glaset faller sakta ner mot marken! Men att tycka synd om sig själv gjorde ingen starkare på något sätt. Faktumet var att jag blev mycket svagare, jag började se ner på mig själv och tänka " varför lever jag". Jag var stark, modig och positiv. Nu är jag inget av dem. Folk hade bara tagit ifrån mig det sådär. Speciellt Simon han var det där första stenskottet. Sen kom Oskar och nu mina föräldrar. Dem välte hela min kropp. Som en saga så flög min själ ut ur mig. Bort från allt som var hemskt, det var nog det bästa som kunde hända mig just nu. Kellys mamma kom in i rummet igen och tittade sorgset på mig. Jag märkte att hon gjort något dumt för hon stod med en telefon i handen och skam i hela kroppen. Bakom henne låg min ryggsäck.

- Varför har du mina saker?

- Jag ringde dina föräldrar. Du tror säkert inte på det men dem var jätteoroliga, och trodde något hade hänt dig.

- Skådespeleri vet du. Detta var inte första gången du ringde dem eller hur? Hon tittade ner mot golvet och vred på huvudet.

- Du har mitt nummer bara ring om det är något, dem är utanför nu. Jag reste mig upp och gick fram emot henne. Hon hade nu tagit upp min väska i handen så med ett snabbt ryck drog jag den ifrån henne. Hon blev sårad av min aggressivitet men kom över det ganska snabbt, och försökte fejka ett leende. Jag gick fram mot dörren och tog tag i handtaget. Hon hade följt mig vartenda steg jag hade tagit. Jag vände mig om med en aning mildare grimas.

- Kelly då?

- Hon kommer klara sig, och ni kan träffas varje dag. Men bara försök snälla du.

- Jag ska försöka, men det är inte så lätt.

- Jag vet, men försök. Hon gav mig en medgiltig min.

- Jag lovar att försöka.

- Vad bra. Hon närmade sig mig och sträckte ut sin arm. Jag visste precis vad hon ville. Hon ville ha en varm kram som att jag menade det. Men ångern tog över och jag strök bara henne över handen, innan jag stängde till dörren och sprang ut till bilen. Sandy kom med skuttande steg efter mig. Jag tänkte att om jag sprang så skulle smärtan bli mindre. Men det stämde inte den var lika stor ändå. Jag satte mig där back i bilen och försökte undgå deras blickar. Men dem förföljde mig. Jag hade sluppit dem ganska länge nu men återigen var dem tillbaka. Lika hatfyllda som innan. Lika skeptiska som innan, men framför allt lika rädda. Båda två hade vänt sig om och tittade nu intensivt på mig. Vad förväntade dem sig? Några ord, en mening, vad? Mamma öppnade munnen och försökte säga något men hon hittade inga ord. Hon kunde inte ens hitta ett litet förlåt. Pappa däremot gick på mig direkt. När han märkte att mammas mun slogs igen med ånger, så öppnade han sin egen.

- Du vet att du kommer inte få det så lätt nu, du kan inta bara sticka sådär unge! Vadå jag? Allt var ju för fan hans fel! Det var han som stod där uppe och sa att jag bara var ivägen. Han som var skeptisk mot mitt barn. Det var bara han, han, han och ingen annan! Jag kunde se på min mage att jag blivit lite större men det var inte märkvärt. Den var fin, ett underverk. Alla tjejer klagade alltid på att dem var tjocka. Det var så jobbigt, menar titta på mig. Hallå jag är gravid! Ingen i min nya klass hade listat ut det ännu som tur var. Men när sommarlovet var slut skulle dem få se den stora magen som då skulle finnas.

- Ni stack från mig! Jag gjorde en mjuk cirkulation runt min mage och log. Mamma startade bilen och den pyste iväg. Skrot bil! Pappa kom närmare med sitt huvud och gav mig en allvarlig min. Inget speciellt trevligt välkomnande men bättre kunde man nog inte vänta sig.

- Har du fortfarande inte gjort dig av med barnet? Dem är bara till besvär sa jag ju! Ilskan inom mig växte fram, nu sa han det igen. " Barn är bara ivägen". Jag lutade mig bakåt mot sättet och gav han en arg grimas. Men han förstod inte varningen och fortsatte att gå på.

- Du är ju bara ett barn själv. Kom igen skärp dig! Mamma satt bakom ratten och koncentrerade bara sig på vägen. Det var som att hon inte hörde oss. Som att hon inte hörde hans fördjävulska ord. Hans kamp emot mig som han ironiskt nog trodde han var bäst i. Men det fanns inga första platser i livet. Man gjorde sig förtjänt av det genom att vara sig själv. Jag försökte trycka mig ännu längre in i sättet men det tog stopp där. Dynan ville inte gå längre in och jag fick nöja mig med min plats.

- Varför hämtade ni mig egentligen? Han ändrade nu ansiktsuttryck och såg livrädd ut. Pulsen inom honom steg och förde sig ut mot hans ansikte. Hans ansikte färgades sakta till en rödare nyans. Skämdes han verkligen kunde min pappa klara av sånt. Jag kunde se det rakt igenom honom, han visste inte vad han skulle svara. Sandy gav ifrån sig ett svagt pip och förstörde hela situationen. För han hittade ett kryphål för att slippa svara på min fråga.

- Vi får snacka mer sen, du måste ju ta hand om Sandy nu. Jag lättade på min kropp och förflyttade mig lite längre fram. Det var så mycket som jag ville veta. Så frågestunden skulle han inte få komma undan så lätt.

- Vad hände med Sandy då? Varför var hon skadad? Och varför var huset tomt. Jag tittade ivrigt på honom i hopp om svar. Och hans vettskrämda ansikte ändrades till ett osäkert.

- Jag vet inte.

- Vadå vet du inte vad du gjort mot min hund, och varför du lämnat henne ensam?

- Jo, men ahh ta hand om henne istället för att snacka med mig om detta! Han vände sig om och tittade rakt fram. Vi hade bara kört i fem minuter när mamma svängde av mot en uppfart till ett rött hus.

- Vad är det för hus. Hon bromsade och parkerade bilen och vände sig sedan om mot mig.

- Det är vårt hus. Ett leende gled fram över hennes läppar. I skyldnad från pappa så var hon inte sur. Nej, hon var snarare motsatsen, hon var glad. Men det var inte så ovanligt, det brukade vara pappa som var sur och irriterande. Mamma brukade vara helt okej, men elak innerst inne. Ingen av dem hade en speciellt bra själv, det var nog därför dem passade så bra tillsammans. Dem flesta människor gillar att se sina föräldrar tillsammans, men jag äcklas bara. Vartenda beröring gör mig illamående. Det kan ha med ungen att göra, för nu på senare tid har jag börjat må illa flera gånger. När folk frågar varför så skyller jag på att det är för att jag är hungrig eller något annat uppenbart. Kelly visste om allting som hade med barnet att göra, men hon höll det hemligt. Vi var som en hemlig klubb. Där allt stannade mellan oss. En underbar klubb. Jag öppnade dörren och klev in i huset. Det var stort och alla väggar var vitmålade. Precis som ett sjukhus. Hemskt! Men det var ändå vackert, i vardagsrummet var väggarna också vita men i kanterna var där tre svarta linjer som var dragna från taket ner mot golvet. Där stod en svart soffa och allt annat var svart vitt och grått. När jag tittade mot väggen smög ett leende fram över mina läppar. Det fanns en sak som inte var svart, vitt. Det var en tavla. Det var ett rött hjärta där det stod en text under. Jag älskar dig mamma! Det var inte hon som velat bli av med mig. Det var pappa. Det röda hjärtat syntes stark i rummet, eftersom det var det ända med färg. Tavlan var ganska liten, jag gjorde den när jag precis lärt mig att måla. Penseln hade flugit fram över tavlan, och gjort några lätta rörelser som sedan förvandlats till ett hjärta. Ett hjärta för min mamma. Jag satte mig i soffan och log mot henne. Hon fångade upp mitt leende och kände sig betydelsefull för en stund.

- Ja, jag borde väll åka hem till mig då. Jag tittade förvånat bort från mamma, och möttes av en neutral blick av pappa.

- Va?

- Jag och din mamma bor inte tillsammans längre. Jag ville bara träffa dig en sista gång. Han log intensivt och jag förstod vad det hela handlade om. Mamma hade tjatat om att vi skulle söka upp mig men han ville inte, och då bam så gick dem skilda vägar. Nu föll den sista pusselbiten på plats. Det var därför dem inte ville bo kvar. Ingen av dem ville ha något minne av varandra, Smart tänkt. Det är möjligt att ingen annan fattar detta, men alla bitar har fallit på plats för mig nu. Eller alla utom Oskar då. Jag reste mig upp och gick fram till min pappa som stod rakryggad och stolt över situationen. Jag sträckte mig fram mot honom och kramade om honom. Förvånat så öppnade han sina armar och kramade mig tillbaka. Men det kändes obehagligt. Då kändes det till och med bättre att stå där med Simon.

- Ha ett bra liv, hoppas du skaffar en bättre familj än oss. Han tittade skeptiskt på mig medan jag slingrade mig ur hans famn.

- Lycka till med allt själv. Han vände sig om och gick mot dörren. Jag stod kvar och tittade ut efter honom. Men inga resultat, han vände sig inte om. Det bästa han kunde komma på var lycka till. Ganska patetiskt om man tänker efter. Mamma lade sin arm om min axel och log.

- Vi klarar oss bättre utan honom, jag lovar. Jag hann inte besvara hennes leende innan jag rusade bort mot fönstret. Där körde han iväg med pys bilen. Den gamla skrot högen. Jag vände mig om och besvarade hennes leende. Hon log fortfarande mot mig. Det var då jag kände att tiden var inne. Tiden för ett förlåt. Jag log bredare och hon besvarade vartenda ändring av mitt ansikte jag gjorde. Hennes armar särade sig och hon fortsatte att le. Jag började skratta lite och sprang fram till henne. Hon tog ett fast tag om mig och lyfte upp mig. Den känslan jag fick i hennes famn hade hon inte gett mig på väldigt länge. Klart frågorna om varför hon låtit mig gå, och varför hon inte försökte hitta mig fanns kvar. Men jag orkade inte bry mig om dem längre. Pappa var ute ur mitt liv och jag kunde le igen. En tår rann ner för hennes kind och smittade av sig mot min. Min kind blötlägdes av mina ögon. Det var dem som var skuld till det mesta som hänt mig. Så oskyldiga små ögon, men som bar på en stor smärta. Det var det där oskyldiga Simon hade utnyttjat. Att jag blev rädd och nervös i hans sällskap var hans sätt att manipulera mig. Att få mig att göra allt han ville. Men det kändes så äkta ända fram tills den dagen, då han hade lekt med mig alldeles för länge.

- Jag älskar dig mamma.

- Jag älskar dig också gumman. Förlåt för allt, men det var inte jag. Jag ville ha dig här vartenda sekund. Konstigt nog så trodde jag på hennes ord och min ilska försvann. Hon räddade mig från det som gjorde ont. Simons ord flödade bara iväg. Hans sätt att vara började tina bort när hon stod och kramade om mig.

- Det gör inget, jag vet vem som är kräken. Och det var pappa! Hennes leende blev bredare och hon kramade om mig hårdare. Jag kände en vibration i min fick och försökte ta upp mobilen men ändå hålla kvar i min mammas fasta grepp. Jag låste upp mobilen och såg att det var Kelly. Jag öppnade upp sms:et och läste ivrigt igenom det. ” Hej, förlåt att det blev såhär, men hoppas du har det bra. Vi ses väll imorgon. Jag vill veta allt om hur det gick. Puss älskar dig”  Jag tryckte på svara och började skriva in mitt svar på hennes ord. Det hade gått bättre än jag trodde. Mina tankar var att jag skulle få stå ut med min pappas ord tills jag rymde igen. Men nu när han var borta så kunde jag stanna kvar. ” Det går jättebra, min pappa har stuckit. Så bor bara med mamma. Jag kommer nog över en stund imorgon, vi bor fem minuter ifrån varandra. Älskar dig! Jag log mot mobilen och lade ner den i min ficka. Jag drog min andra arm om mamma och kramade henne lika hårt som hon höll om mig. Hon höll nästan på att kväva mig så hårt som hon höll. Men det gjorde mig absolut ingenting, så länge jag var där jag var nu. Jag kunde stå och krama min mamma utan att känna hat eller sorg. Nu kände jag bara kärlek och trygghet. Och allt det berodde på att min pappa var borta. Hade jag känt hat om han varit här? Eller hade hennes känslor överreflekterat hans hat mot mig? Hade jag ens varit här om dem hade haft varandra kvar? Nej, han hade bestämt då. Men nu var han ensam, han var svag, precis som Simon!

Ingen återvändo 13 juni 2009

- Hur har du tyckt skolan har varit då?

- Den är skitbra, och jag har inte tänkt på Simon något alls på en vecka.

- Det är ju bra. Så skönt att det är sommarlov nu.

- Ja, faktiskt. Vi försökte gena hem till Kelly, så vi gick en väg som vi inte tagit innan. Det var en fyrkant som öppning och sen var det en kort vägg en bit ner. Det var två stora byggnader som gjort att det blivit en fyrkant och sen en gränd ner.

- Jag tror denna vägen leder hem till mig.

- Vad bra att du tror haha.

- Men lägg av, det är inte så lätt att veta allt. Det är därför vi undersöker ju. När vi gått en bit ner på gränden så märkte vi att det var en återvändsgränd så vi började gå tillbaka. Då hörde vi den värsta rösten av alla! Kelly andades djupt, hon var nog rädd. Men det var jag också. Var det nu, var dagen inne. Var det idag som vi skulle möta djävulen själv? Simon stod precis bakom väggkanten. Ingen visste ju vad han kunde göra. För han var riktigt sjuk! Hans tankar på att jag skulle bort var så höga att jag knappt vågade röra mig. Jag vet att jag borde tagit till mig mod och bara gått ut och gjort något dumt. Varit lika sjuk som honom. Jag hade ju lovat mig själv att han skulle få sin hämnd. Men som allt annat i mitt liv så går inget rätt. Om han skulle se eller höra oss då var allt slut. Kelly lutade sig mot väggkanten och försökte se om han var ensam. Hon vände sig om till mig igen med en skräckslagen min. Jag gick närmre henne och höll hårt om hon.

- Där är tre andra också.! Hon viskade det så lågt att jag knappt hörde det. Men jag uppfattade precis vad hon sa ändå. Jag gjorde henne hörd. Pulsen steg inom oss båda två. Men jag försökte visa att det var okej. Att hon inte behövde vara rädd eftersom jag var där! Men det var ingen bra tröst för vi båda visste ju att jag inte hade en chans mot dem. Det som skrämde mig mest var att jag hade ingen stans att ta vägen. För var jag än var så skulle han hitta mig så småningom. Jag kunde ju inte gå hem för det stod tomt. Det ända som stod kvar där var några blodspår, ett vitt lakan som färgats till rött. Bilder som aldrig försvinner. Var hade dem tagit ivägen nu? Var gömde dem sig för mig nu då? Jag borde egentligen vara bra på att försvinna ur folks liv. Mina föräldrar var ju experter på det! Och hos Kelly skulle han snart hitta mig. Hittade han mig där så skulle hon också vara i fara. Tanken på att anmäla honom och få bort honom från mitt liv hade slagit mig. Men fegheten satte emot. För om jag fick bort honom så var det ändå Erik och Darren kvar. Oskar var förmodligen på min sida han hade ju påstått att han aldrig skulle kunna göra mig illa. Men skenet kan bedra, han var kanske inte den jag trodde.

- Vem var killarna?

- Vet inte, känner inte igen dem.

- Så det är inte Erik och Darren då?

- Nej, det är tre stora killar, och Simon.

- Ah shit. Kan du inte bara gå förbi dem och lämna mig här. Simon känner nog inte igen dig så är du trygg iallafall.

- Nej, glöm det, jag lämnar inte dig själv. Du är gravid kvinna, ditt barn ska inte få lida för att Simon är en idiot!

- Men jag vill att du ska vara trygg!

- Det är jag med dig. Dum som hon var så stannade hon kvar. Det var bara en tidsfråga innan Simon skulle vända sig om och se mig in i ögonen. Hans djävuls ögon skulle snart möta mina. Kelly lutade sig mot kanten igen, för att se om dem var påväg bort. Men hon vände sig snabbt om igen och tryckte sig mot väggen. Hennes händer försökte klamra fast i en tegelbit, men dem halkade ner igen. Förskräckt drog hon tillbaka sina händer igen och blundade.

- Han såg mig! Nu var det över. Slutet var inne. Vad trodde vi på egentligen att det skulle gå att gömma sig bakom en tegelvägg utan att han skulle märka oss. Han var ju djävulen för guds skuld. Många ritar upp djävulen som en röd man med horn och svans. Men det var helt fel! Djävulen är mänsklig och han kallas Simon the devil! Han vände sig om och gick emot oss. Kelly putade han bara ner på marken. Det var mig han var ute efter. Hon var luft för honom. En fluga som kom ivägen för hans byte. Men det var nog bra, då slapp hon lida iallafall. Jag var hans offer. Innan så tyckte jag om att vara det ända han ville ha, nu skrämde det mig. Jag fick rysningar i hela kroppen när jag såg Kelly ligga nere på marken och försöka kravla sig upp. Jag blev som en staty och det var omöjligt att röra sig. Skräcken var för stor. För stor för att göra någon nytta. Hon kravlade upp mot hans ben och försökte fälla honom men han sparkade bara undan henne. Jag hävdade min förstelning och försökte göra något, men då fick jag hans kropp emot min. Djävuls ögonen tätt intill mina oskyldiga ögon. Simons tre hjälpredor kom omgående när dem märkte att han varit borta ett tag. Då såg jag det, det var Johan! Han som försökte tafsa på mig i början när jag lärde känna Simon. Han stod som ett fån bredvid två andra killar som också varit med då, fast dem mindes jag inte namnet på. Det var äckligt hur många idioter det kunde finnas i en enda stad! Skuldkänslor visste ingen av dem vad det var för något? Jag var iallafall fullt medveten om vad det var. Bara tanken av att behöva berätta för mitt barn hur det blev till var hemskt. Han var hemsk, helt känslokall.

- Men har vi inte lilla prinsessan här?

- Lämna mig ifred du har väll gjort mycket skada redan? Han drog sin hand vid min kind och log mot mig. Jag rös och vände bort mitt huvud som tryckte sig mot väggen. Det var den ända vägen jag kunde ta. En vägg, men vad var det bra för. Så fort jag vände tillbaka mitt huvud stod han ändå kvar.

- Hmm nej det tycker jag inte. Eller vad tycker ni? Dem patetiska killarna bara vred på sina huvuden. Som om dem visste något. Dem hade inte varit med om alla hans steg. Om dem visste skulle dem då stå bakom honom och försvara hans ord?

- Ditt barn börjar växa, det kommer bli en underbar person i skillnad från dig!

- Du gillar att göra saken värre eller hur?

- Vad ska du göra? Jag är redan gravid, har du något mer att komma med? Jag kunde känna hur mitt självförtroende gick upp för stunden. Var jag starkare än honom för tillfället? Tappade han sin kraft? Som när dem goda vann över dem onda. Så skulle det snart vara, djävulen ska ner! Ditt han hör hemma. Till helvetet!

- Du kan få ditt äckliga jävla barn, men blanda inte in mig i det! Och du vill inte veta vad jag kan göra mot dig.

- Mitt barn! Det är ditt också om du glömde bort den biten! Snälla, berätta vad kan du mer? Han blev röd i hela ansiktet och hans ögon var rödsprängda. En arg Simon är inget man ser fram emot i första hand. Men vadå jag är redan så skadad som det går att bli, han kan inte göra det värre!

- Det är för fan inte mitt barn! Jag har inget jävla barn det är bara du som går på alla killar! Inte mitt problem!

- Jo, för jag har bara haft dig! Och tro mig det är inget man önskar sig! Johan började småflina lite åt mitt skämt om Simon, och då växte min självkänsla ännu mer. Simon vände sig om och blängde på Johan som slutade flina omedelbart. Hur kan tre killar ha sådan respekt för en nolla? Han var verkligen en nolla en nobody.

- Du har seriösa problem! Han gick en bit bort från mig och sparkade till Kelly eftersom han var arg. Jag hade lyckats, jag mötte honom och han rörde inte mig. Kände han sig så underlägsen? Kelly gav ifrån sig ett tyst stön och dem andra killarna följde efter Simon ut ur den mörka gränden. Han hade världens chans att få ett slut på mig men lät bli.

- Du.. klarade det..

- Jag vet, det är sjukt var fick jag det modet ifrån?

- Ditt hjärta antar jag, det är ganska stort. Hon hade svårt att resa sig upp så jag böjde mig ner och tog emot hennes hand. Den var lite uppskrapad och blodig av marken. Men jag fick upp henne och hennes leende blev större.

- Är han borta ur mitt liv nu?

- Förmodligen inte, han ska väll gå hem och fundera ut ett bättre sätt att bli av med dig på. Men du är underbar och jag kommer alltid finnas här vid din sida. Alltid!

- Jag kommer aldrig lämna dig ihäller!

- Du var rätt grym faktiskt, han bara stod där som en dum guldfisk och fattade ingenting.

- Jag vet, jag fick till och med Johan till att skratta.

- Sjukt, sjukt. Men känner du Johan? Han tittade med medkänsla på dig.

- Nja, känner och känner. Gjorde han verkligen det?

- Ja, konstigt.

- Mm, verkligen. Tänk om allt blir bra nu. Tänk om han försvinner och vi två blir systrar det hade varit underbart.

- Ja, tänk att ha dig som syster din sötnos.

- Då hade allt varit bra. Jag lade armen om Kelly och så började våran vandring hem. Med ett leende på läpparna promenerade vi igenom staden. Jag hade blivit av med Simon, för tillfället iallafall. I vanliga fall hade han slagit till mig om jag överhuvudtaget försökt att öppna min mun. Varför han inte gjorde det nu hade jag ingen aning om. Men jag är glad att han inte gjorde det.

Min fina hund 1 Juni 2009

- Hur ska vi komma in i huset hade du tänkt?

- Jag har ju nycklar såklart.

- Jaha, vad smart. Jag tog upp nycklarna ur min ficka och log mot Kelly. Jag försökte sätta i nycklarna men dem passade inte.

- Hallå varför går det inte, det är ju rätt nyckel! Jag fick panik och försökte trycka in alla nycklar i hålet men det gick inte. Ingen av dem ville passa.

- Du kanske har tagit fel nyckelknipa?

- Nej, det är rätt. Dem måste ha bytat låset!

- Varför skulle dem göra det?

- För att slippa mig jag är ju bara ivägen!

- Nej, det är du inte. Kelly ryckte ifrån mig nycklarna och provade att sätta i dem. Det gick inte då ihäller.

- Ah, jag blir galen!

- Men du finns det inte någon annan väg in då?

- Jo, jag har nycklar till källaren också.

- Vad bra då provar vi där. Hon följde mina tassande steg ner mot källaren. Hela min kropp började översvämmas av obehag. Tänk så hade dem bytat lås där med. Varför hade dem bytat egentligen? Jag provade att sätta i nyckeln och den passade.

- Den passar!

- Vad bra, gå in innan någon lägger märke till oss. Vi gick upp för trappan i källaren och när vi öppnade upp till nedanvåningen, så såg vi det. Det var helt tomt inget var kvar! Alla möbler var borta allt. Jag stod som ett frågetecken i dörröppningen. Kelly putade mig åt sidan och gick förbi mig. Hon gick i cirklar runt rummet, men efter en stund märkte även hon att där inte fanns någonting.

- Dem...dem är borta.

- Jo, och det är Sandy med. Hon vände sig om och gav mig en medlidande min. Men det gjorde inte saken bättre. Jag tittade ner mot golvet där det fanns ett svart rep, jag tog upp det och kollade närmre på det. Tårarna höll på att rinna ner för mina kinder, så kändes det alltid när jag fick veta något som inte riktigt fungerade. Min hjärna kunde inte koppla vad det var som hänt. Det var Sandys koppel, men inget halsband.

- Kom! Jag lade ner kopplet som bara liknade ett rep. Dem förkännade inte min hund! Kelly gick ut i köket och kollade sig runt om. Jag kom upp och ställde mig bakom henne. Det låg några få bloddroppar på golvet.

- Kelly, vad tror du det kan vara efter?

- Jag vet inte, ingen är ju här. Jag böjde mig ner och drog lite i blodet med mina fingrar. Det var ju inte omöjligt att det bara var från någon köttbit som dem haft i kylen.

- Det kanske inte är något speciellt?

- Kanske inte.. Ska vi gå upp på ditt rum och se om dina saker är kvar?

- Ja det kan vi göra. Vi gick upp för trappan och blodspåren följde oss med vartenda steg vi tog. Obehaget började stiga, något var fel.

- Varför är det blod i trappan också? Vi kanske borde gå härifrån?

- Hur ska jag kunna veta det? Nej glöm det jag vill veta! När vi stod uppe i hallen till övervåningen såg vi att bloddropparna ledde in till mitt rum. Kelly stod bredvid mig och skakade av rädsla. Jag måste väll medge att jag var rätt rädd jag med.

- Öppna då, du ville ju veta!

- Jag ska göra det. Handtaget hade fått en rödaktig färg av blodet. Så då måste det vara en människa som har skadat sig. Jag tryckte ner handtaget och gick in i rummet. Kelly gick efter mig men vände sig snabbt om och spydde. Där låg Sandy blöddandes på min säng. Jag sprang fram till henne och lade mig över hon. Min tröja fylldes av blod lika snabbt som blodet hade spridit sig över golvet. Den ända lösningen för att hon skulle klara sig vara att stoppa blodflödet. Mitt lakan som innan hade varit vitt hade snabbt blivit rödfärgat av hennes bloddroppar som runnit ner för hennes mage. Jag drog av min tröja och tryckte mot hennes mage. Hon tittade upp mot mig, och hennes ansikte var som en ängels. Hur kan man bara lämna en hund ensam i ett hus?

- Hallå kelly kan du hjälpa till? Hon torkade sig om munnen och gick in mot mig.

- Fy fan vad äckligt!

- Det är bara blod, vi måste få ut henne härifrån!

- Ja, och det är äckligt! Hur ska vi få ut henne?

- Det är det vi måste komma på! Jag drog upp henne mot mig så hon kunde stödja sig mot mitt ben. Då kände jag hur blodet rann igenom tröjan och ut över mitt ben. Sandy var helt tyst inte ett ljud gav hon ifrån sig.  Märkligt för det stora såret måste gjort riktigt ont. Jag hade fortfarande inte förstått vad det var som hänt med henne.

- Kelly, hjälp mig lyfta henne utan att skadad hon. Jag reste mig upp och då kved hon till med ett svagt ljud. Det kändes i hela min kropp, det där lilla ljudet. Det var hemskt, det gjorde så ont att se henne lida. Men hur ont hon än hade så var vi tvungna att få ut henne därifrån. Jag lyfte henne vid magen och Kelly tog tag vid backbenen. Tillsammans gick det ganska bra att få ner henne för trappan.

- Vilken väg ska vi ta? Källaren eller?

- Nej, lås upp ytterdörren! Kelly backade mot dörren och fick upp den på ett kick. Nu var vi ute men det gjorde inte saken mycket bättre, för det droppade fortfarande blod från hennes mage.

- Har du din telefon på dig?

- Ja, hur så?

- Ring polisen!

- Är det så smart? Då kommer dem börja undersöka allt med dina föräldrar.

- Shit! Vi måste ju göra något!

- Vi går in till någon som bor här.

- Ja, smart. Vi bar min tunga labrador till ett hus en bit bort. Vi snabbade på våra steg och var nu framme vi dörrklockan. Nu var det bara att ringa på så att min hund skulle klara sig. En gammal tant öppnade hon var ganska kort och hade grått kort hår.

- Nej men oj flickor vad har hänt?

- Vi vet inte men snälla hjälp oss.

- Det är väll klart jag ska hjälpa er. Den gamla damen putade upp dörren så att vi skulle komma in med Sandy. Jag lade henne ner på golvet och den gamla tanten gick efter massa medel och handdukar. Hon tog bort min tröja och tittade på såret.

- Har någon skurit henne med en kniv eller vad har hänt?

- Jag vet inte, hitta henne ensam i mitt hus.

- Vem skulle kunna göra något sånt?

- Mina föräldrar.

- Har du frågat dem vad som hänt med henne?

- Nej, vet inte var dem är, dem bara stack och lämnade mig kvar.

- Men lilla flicka var bor du nu då?

- Hos henne.

- Men det måste polisen få reda på.

- Nej, snälla! Ring inte! Jag vill verkligen inte tillbaka, jag klarar mig mycket bättre själv.

- Ingen klarar sig bäst själv.

- Jo, jag gör det. Tanten suckade och tryckte en handduk mot Sandys mage. Hon hade lagt på något sår läkande, så det rann inte lika mycket blod nu längre.

- Men du förstår att jag måste ringa polisen va?

- Nej, det får du inte.

- Lovar du att leta reda på dina föräldrar då?

- Ja, dem är säkert bara borta några dagar.

- Okej, kan man tro på det då?

- Ja, självklart. Kelly hade ringt sin mamma för att hon skulle hämta oss för en stund sedan så nu stod hon utanför den gamla tantens hus.

- Lina, min mamma är här, ta ut Sandy.

- Smörj in hans sår med detta tills det är läkt. Damen räckte över en liten tub med en salva i. Jag visste själv inte vad den var bra för, men det var förmodligen något för att såren skulle läka snabbare.

- Tack, så mycket för allting. Jag tog tag i Sandy och Kelly hjälpte mig att föra ut henne till bilen. Tanten stod vid dörren och vinkade glatt åt oss. Jag fejkade till ett leende men egentligen var jag orolig. För att någon skulle kunna hitta mig, och föra mig tillbaks till mamma och pappa. Tänk att några få ord kunde få en att hata så mycket! Vi lade Sandy där back, hon låg så fridfullt där. Hennes smärta försökte hon tränga bort för att få oss att le. Men det var så svårt att tvinga fram ett leende när jag egentligen bara ville gråta. Bara få ut allting, visa hur idiotiska alla är. Hur sjuka mina föräldrar är som lät mig bo på gatan. Hur sjuk Simon är som försöker få mig död. Hur jobbigt detta med Oskar är. Ja allt! Allt var bara skit! Sen ovanpå allt var Sandy skadad också. Denna världen var verkligen inte rättvis. inte på något sätt! Hur kan allt gå så fel? Så himla wrong, så orättvist! Jag satte mig i backsättet och Kellys mamma vände sig om och tittade på mig. Det var något som inte var rätt, hon ville inte ha mig där. Hon ville vara själv med kelly. Jag var bara ivägen för dem, för alla deras planer som dem tänkte på.

- Lina, du måste göra något åt detta. Du kan inte leva såhär!

- Vad ska jag göra då?

- Ta kontakt med polisen!

- Jag kan inte.

- Varför? Det är väll bättre än att gå runt utan föräldrar eller hur?

- Nej, allt är bättre än att ha dem! Vill du inte ha mig kvar?

- Jo, det är klart men för ditt eget bästa.

- Nej!

- Okej, du gör som du vill, men förr eller senare måste du göra det! Jag vände bort mitt huvud och lutade mig mot fönstret. Varför tjatade alla på mig om polisen? Det är bara några vanliga människor som vem som helst, vad ska dem göra åt saken. Sätta mig på ett fosterhem? Ja, det är det ända dem kan göra, dem kan inte lösa riktiga problem! Dem kan inte lösa mitt liv!

- Psst, Lina.

- Ja, vad är det?

- Vi måste ta tag i detta med Simon också för nu har vi ju Sandy, sen måste vi fixa det med Oskar.

- Asså det är inte bara att fixa det sådär. Jag kommer aldrig glömma det som hänt!

- Jag vet, jag försöker bara göra det lite bättre.

- Jag vet, förlåt, vi fixar det om några dagar. är alldeles slut nu.

- Ja, men du måste till skolan imorgon.

- Jag tänker börja på din skola!

- Okej, gör du så.

- Kan jag följa med dig imorgon?

- Ja, men det kommer inte gå så lätt att byta.

- Det tar några dagar men det gör väll inget. Jag kan inte gå på samma skola som Simon.

- Nej, det är klart. Men följ du med.

- tack. Jag och Kelly hjälptes åt med att få Sandy till hennes rum. Det gick lätt, hon hade blivit mycket lättare nu. Eller det hade hon ju inte men det kändes så.

- Mamma kan du ringa och säga att Lina måste börja på skolan. Du kan ju förklara varför.

- Ja, det ska nog gå bra att hon börjar där om dem får veta varför.

- Tack, mamma.

- Gå nu och läs lite matte eller något, ni båda ligger nog ganska mycket efter nu.

- Ja, vi ska. Vi gick in till hennes rum, och jag lade mig bredvid Sandy direkt för att få känna hennes varme.

- Jag har inte samma matte som dig.

- Jag är fullt medveten om det haha. Men du kan ju försöka.

- Ja okej. Kelly satte sig bredvid mig och tog fram matteboken. Hon var en smart tjej, som slösade sitt liv på att se efter mig som var mindre smart. Men det skulle bli ändring på det. Jag ska först se till så att Simon kommer ut ur mitt liv totalt, och sen så ska jag börja plugga och bli smart. Min hjärna har så bra ideer. Jag lutade mig ner mot matteboken och började räkna.

Allt jag behöver är dig! Tittar undrande upp mot stjärnorna, men du svarar inte på mina tomma ord, jag skriker, jag faller, jag lever för dig! Du har visat mig hur det är att vara den sista stående, hur det är att ta emot all skit och ändå stå. Alla gånger som jag sträckt mig efter dig, men jorden drar ner mig igen. Dina order är tydliga, du visar mig hur jag ska göra. Utan några klara ord besöker du mig i mitt undermedvetna och trycker in information för att få mig att gå. Få mig att bli den du aldrig lyckades bli! Det finns ingen kärlek kvar för dig, du har allt du behöver i mig. En fungerande kropp, gående ben som kan utföra dina handlingar. Jag tog upp en sten och riktade min arm mot ett gammalt hus, med en extrem kraft så flög stenen in igenom fönstret. Vettet kom tillbaka och jag sprang därifrån. Du tittade ner mot mig och log. Detta är inte jag! Fängelsegrindarna bara väntar efter att få öppna upp sig för mig. Men du skyddar mig från att falla, att förlora din kraft. Ännu några frestelser gör att det blir ännu svårare att inte falla och jag tar upp järnröret och slår in i glaset. De faller i bitar och sprider sig över marken som ljuv hämnd ler du ännu en gång. Jag förstår varför du inte svarade mig när jag tittade upp, du var inte där. Mina fötter agerade åt mig och slog i marken så gott det gick. Allt var förstört ett krossat fönster och ytterligare några till. Så visa mig ännu en gång hur det är att vara den sista stående. Ilskan och makten spred sig i mig, sanningen och verkligheten verkade så himla långt bort. Allt du behöver är mig! Jag såg dig framför mig, blodet rann ner, du var så verklig. De spred sig runt mina fötter, jag sträckte mig ner för att röra vid det, känna din närhet. Men desto närmre jag kom desto längre bort var det. Jag hörde dina vacklande ord ” Kom snälla jag kallar, jag faller”. Men du hade redan fallit, jag kunde inte hjälpa dig du var så långt borta. Mina ben arbetade åt mig och blodet cirkulerade i en ring och retade mig, jag försökte stampa på det men det sögs ner i marken. ”Allt jag behöver är dig, snälla kom jag kallar”. Mina händer trycktes ner i jorden och försökte fånga upp varje möjlighet, men du var fortfarande för långt borta. Vet om att det inte verkar möjligt på något sätt, men jag log upp mot stjärnorna igen. ”Allt jag behöver är dig”. Jag log och gick hem till mitt trygga ställe, du var inte borta, du fanns där djupt inne. Jag skulle inte bli det du aldrig blev, jag skulle bli det du var! För allt jag ser är dig, men det finns ingen kärlek kvar, får klara mig själv. Så visa mig nu hur det är att vara den sista stående!

I’m done with this, feeling like an idiot, I’m just over it. He took the bottle and drank it up, just like it was supposed to help him. But it doesn’t drowned the sorrows it only make them live even more. And he cried out load. Was I supposed to care? Maybe I should, but the problem was I just couldn’t. I sat down in a corner and wondered what I should do.. I got no answers, it was empty there in my brain. Now when you realize it’s your entire fault, don’t you wish you had a time machine? He trowned it away and it splashed into the wall. Maybe I did do voices because I was scared. He was a man I couldn’t recognize. I never thought that he would lose my love this way, but it was gone. I really want that time machine so I could change history and get the thing we had back. All those summer nights and the kissing in the dark, I just don’t love you anymore. His big body just falls down to the ground and I didn’t want to help him. I just let him lay down there to rotten. His checks were wet and I started to cry to, it was like a disease. And the wet tears falled down on my body and my shirt got drunk of my tears.

But if you only have love for your own race
Then you only leave space to discriminate
And to discriminate only generates hate
And when you hate then you're bound to get irate
Madness is what you demonstrate
And that's exactly how anger works and operates
 

Äkta kärlek är som en cirkel, en cirkel tar aldrig slut!

Inse sanningen 29 maj 2009

- Godmorgon gumman. Oskar stod och stekte pannkakor och log mot mig. Jag drog bort täcket ifrån mig och gick upp. Mina kläder låg på golvet tillsammans med dem kläderna han hade haft igår.

- Hej, vad är klockan?

- Hon är ungefär tio. Jag tog på mig mina kläder och ställde mig bredvid honom.

- Jag måste nog snart sticka. Han skar av en bit av pannkakan som låg på järnet och stoppade i min mun. Dem var mycket godare än dem jag själv brukade göra.

- Ska du inte ha frukost då?

- Jo, jag menade inte nu, men snart. Vad har du i dem?

- En liten nypa vanilj socker och....

- Jaha, det är det som smackar så gott? Han log mot mig och räckte över en liten bit till.

- Tack. Jag sträckte mig fram mot honom och gav han en puss.

- Sätt dig ner vid bordet jag är snart klar.

- Okej. Jag log mot honom och drog ut stolen som jag sedan satte mig ner på. Under bordet låg Ciara och pustade ut. Hon hade förmodligen varit ute och sprungit lite. När jag började tänka på alla andras hundar saknade jag min Sandy. Hon var där hemma med mamma och pappa och var säkert jätteledsen. För vem skulle kunna vara glad tillsammans med dem egentligen?

- Här, pannkakor med sylt blir det bra? Han ställde tallriken framför mig och satte sig sedan mitt emot mig.

- Det blir perfekt.

- Vad tänker du på?

- Min hund.

- Okej, var är den då?

- Hos mina föräldrar, jag saknar henne så mycket.

- Hämta henne då?

- Men då måste jag bara komma hem sen. Han drack lite juice som stod framme i varsitt glas till oss. Det var apelsinjuice som hans farbror själv hade pressat.

- Jaha, vad synd. Hur länge hade du tänkt stanna hos mig?

- Bara en liten stund till.

- Kan du inte stanna tills tolv iallafall?

- Jo, det kan jag väll göra. Jag tog upp min gaffel och kniv sen skar jag av en liten bit av pannkakan. Han hade gjort ett hjärta i sylt på dem. Han var en riktigt gullig kille. Men det var visserligen dem flesta killar i början. Ända tills dem fått vad dem ville, så försvinner ängeln inom dem. Då blir dem sitt riktiga jag. Undrar hur Oskar var när hans riktiga jag kom fram. Simon var iallafall världens största idiot när hans riktiga jag kommer fram. Även om jag bara vill att han ska försvinna för gott så går det inte. Det kvittar vad jag gör om jag raderar alla bilder alla minnen så finns han ändå kvar där inom mig. Det kommer alltid finnas någon där som kontrollerar mig. Som bestämmer över mig, och säger åt mig att jag inte får göra vad jag vill. Att jag inte får leva mitt liv även om jag vill. Men någon dag ska jag sätta stopp för det. Jag ska inte låta andra elva mitt liv, för jag klarar det så bra själv! Någon dag ska jag visa han att han bara är en patetisk kille, som inte kan få något bra!

- Du, min farbror har ett biljardbord där nere, vill du spela en omgång?

- Ja, gärna. Jag reste mig upp och satte bort tallriken vid disken. Oskar putade lite på mig och började springa. Jag sprang efter honom och när vi kom ner i källaren så råka jag springa så snabbt så jag trillade på honom vid trappan. Han tog emot mig och trillade han med. Men där fanns en soffa precis nedanför trappan som vi trillade på.

- Men din klantiga sak. Jag reste mig upp och flinade lite. Han gav mig ett mjukt leende tillbaka. I källaren stod ett grönt biljardbord med massa bollar i. Oskar räckte över en pinne till mig och samlade ihop bollarna.

- Vet du hur det går till?

- Ja, jag tror det.

- Du får börja damerna först du vet sånt tramsigt tjafs. Jag tog upp pinnen och siktade mot den vita bollen för att skjuta iväg dem andra. Jag fick ner en helfärgad boll i hålet. Oskar tittade förvånansvärt på mig, men med ett leende.

- Jaaaa, jag fick ner bollen!

- Ja, där ser man.

- Ah någon som är lite avundsjuk.

- Haha nejdå titta nu. Han siktade mot den vita bollen och fick ner två halvfärgade direkt.

- Vafan!

- Ja, allt är inte som det verkar.

- Nej, jag trodde du skulle förlora över mig ju! Den vita bollen låg i en bra position för att jag skulle klara av att få ner en helfärgad till. Jag lade pinnen och siktade noga mot bollen.

- Men skjut idag Lina!

- Jaja, lugna ner dig. Jag tog sats på pinnen och gav dem en hård stöt. Men bollen gick inte i.

- Ja, då var det mästarens tur.

- Det var ju ditt fel att jag inte träffade. Oskar gick mot mig och ställde sig bredvid mig. Han är mycket större än mig. Mer muskulös och så är han en kille. Han sträckte ut sina händer och började.... kittla mig!

- Jaså var det mitt fel haha. Jag är så extremt kittlig så jag sjöng ihop mot golvet och han satte mig på mig och kittlade mig ännu mera.

- Nej sluta, snälla sluta.

- Men Oskar slutar man inte när tjejer säger till en? Han reste sig upp från mig och vände sig om. Det var Simon. Jag fick en obehaglig känsla inom mig. Mina ben började darra och jag kände mig så lurad. Jag hade ju litat på Oskar, var han tvungen att dra in Simon nu då? Ville han bara veta en massa om mig, se hur svag jag var för att sedan berätta det för Simon?

- Vad gör du här? Oskar gick några steg närmre Simon.

- Darren sa att Lina var här.

- Hur visste Darren var jag var? Jag reste mig upp och ställde mig bredvid Oskar.

- Oskar hade ju snackat i telefon med honom igår.

- Jaha, så det var han du snackade med igår. Vad har ni två för vrickade planer på gång nu då?

- Lina, jag lovar dig, jag har inget med vad Simon vill att göra!

- Jaså så det har du inte? För när Darren frågade dig igår om du skulle ta med henne hem till mig idag så att jag kunde få ta hand om henne en gång för alla så sa du "jag ska".

- Är det sant? Jag vände blicken från Simon och tittade med sorgsna ögon mot Oskar. Jag hade så fel, inte ens Oskar var en bra kille!

- Nej, det är inte sant. Varför skulle jag vilja göra så mot dig?

- Jag vet inte, jag tycker det verkar helt vrickat! Men Simon om jag ändå skulle kommit till dig varför kom du hit då?

- För det tog en jävla tid!

- Du kommer aldrig lämna mig ifred eller hur?

- Jo, det kommer jag om du tar bort ditt barn!

- Men det kommer aldrig hända så sluta följa efter mig!

- Simon förhelvete! Stick härifrån och lämna henne ifred!

- Du Erik har slått ner dig en gång, jag kan be han göra om det igen!

- Gör du det, men låt inte det gå ut över henne!

- Men vafan det är inte du som är problemet det är den äckliga slampan som är problemet!

- Hon är inte något jävla problem kan du dra nu?

- Ja, när hon ligger död på detta golvet! Oskar närmade sig Simon och putade bort honom och uppför trappan ut genom dörren.

- Så försvinn och kom inte tillbaka ditt jävla svin!

- Jag kommer att få tag på henne en dag ändå så inte lönt du försöker gömma henne!

- Jo, försök bara! Du kommer aldrig kunna skada henne ändå!

- Detta kommer inte Darren gilla! Du offrar er vänskap för ett luder!

- Hon är inget luder! Oskar smällde igen dörren och gick tillbaka till mig. Jag hade satt mig ner i soffan och börjat tänka lite.

- Är det sant det han sa?

- Vadå?

- Att du lovat att du skulle få mig hem till Simon?

- Det är sant på sätt och viss... Oskar stod kvar i trappan och såg sur ut. Simon hade nog lyckats reta upp honom ganska mycket. Men han hade ändå stått i försvar till mig.

- Vadå sant? Hur kunde du? Jag reste mig upp ur soffan och gick mot dörren.

- Jag  tänkte inte göra det men jag kunde inte säga emot honom!

- Vadå är du rädd för honom?

- Nej, verkligen inte, men jag vill ha kvar er båda!

- Men det kan du inte du måste välja. Vi visste ju båda att han skulle välja sin kompis framför mig. För som man säger tjejer kommer och går men vänner består. Om man nu kan kalla Darren för vän.

- Jag kan inte välja, jag är ledsen.

- Vad synd. Jag öppnade dörren och gick ut mot väggen. Jag skulle hem till Kelly den ända jag hade kvar. Oskar kom gående efter mig.

- Du glömde din väska. Jag gick fram till honom och tog den. Han tittade sorgset på mig. Och tog tag i min arm för att jag inte skulle kunna gå ifrån honom.

- Snälla, kan du inte bara stanna, vi kan väll lösa det?

- Det går inte, jag kan inte bli påmind av Simon varje dag.

- Vadå? Jag skickade nyss ut honom ju!

- Jag vet, men det hjälper inte, så länge du är vän med dem finns dem här! Han släppte taget om min arm och jag gav han en puss på munnen samtidigt som jag försvann ifrån honom. Han var en bra kille, som skyddat mig och allt. Men som jag sade Simon finns ändå kvar där! Jag skickade iväg ett sms till Kelly och sade att jag snart var utanför henne. Alla andra har så lätta saker att ta hand om, jag har en psykiskt skadat kille efter mig som vill döda mig och en kille jag gillar men som har fel vänner. Så svårt är det inte att byta bort folk från livet. Jag lämnade Jonna och Erik utan några problem. Även om Jonna inte gjort mig något så var det bäst såhär. Jag fick tillbaka ett svar av Kelly där hon skrev att hon fortfarande var i skolan men var påväg hem så att hon kunde möta mig. Oskar hade inte varit i skolan idag och inte Simon ihäller. Men framför allt inte jag! Det hade jag inte varit sen jag stack hemifrån. Typiskt mig att låta idioter förstöra allt för mig! Jag kunde inte rubba Oskar ifrån mina tankar. Han förkännade inte att jag var en sådan idiot. Han förkännade bättre. Han skickade ut Simon för min skuld. Jag tog tag i handtaget till Kellys dörr och öppnade upp den, Hon stod i hallen och höll på att ta av sig sina ytterkläder.

- Vad bra Lina, du kom precis i tid.

- Ja, jag vet. Du jag saknar Sandy.

- Lugnt vi hämtar henne imorgon.

- Går inte, vi får göra det på Måndag, när mina föräldrar jobbar.

- Ja, okej, så du lämnade Oskar nu eller?

- Ja, jag är en idiot.

- Nej verkligen inte. Hon gick fram till mig och kramade om mig hårt då kom tårarna. Hur skulle jag kunna hålla dem borta? Kelly var världens bästa människa tänk om Oskar hade sagt du får välja mellan henne och mig. Det hade inte jag klarat.

- Det kommer aldrig bli bra ju!

- Jodå, vi fixar Sandy på måndag så fixar vi Oskar och Simon senare. Jag lovar. Jag lutade mig mot hennes axel och började gråta ännu mer. Men det lät ganska bra, det skulle jag nog klara. Just nu behövde jag bara vila sen på Måndag så gällde det. Då var det dags för att sno tillbaka min hund! Om någon skulle försöka prata med mig så skulle dem förmodligen inte förstå mig på något sätt, folk skulle stå där som några frågetecken och fråga sig själva är det verkligen sant. Är det möjligt att få utstå så mycket? Men det är det, och jag vet att det är många som har det så. Som blir slagna av sina pojkvänner, eller som mister sina vänner. Eller förlorar den som dem håller kär. Folk som inte vill bo hemma, ingen är ensam om det. Men jämfört med dem som inte har något så har jag åtminstone min Kelly. Och tillsammans med henne ska jag klara mig igenom detta, jag ska vara stark. Och kanske till och med må bra tillslut.

Mitt nya hem 28 maj 2009

Vad konstigt att mamma och pappa inte ens försökt ringa mig. Dem bryr sig kanske inte om var jag är. Pappa hade ju faktiskt sagt att jag bara var i vägen. Men efter tre dagar borde dem väll iallafall undra om jag lever? Alla nätterna hade jag tillbringat på marken. Mycket av mina pengar hade redan försvunnit på mat. Jag hade inte tänkt på att jag inte hade någonstans att ta ivägen när jag rymt. Det gick ju bra att vara ute nu på sommaren, men vad skulle hända när vintern kom? Skulle jag frysa ihjäl då? Jag tog upp ett choklad som jag hade lagt i min väska. Smaken av det äcklade mig. Simon brukade äta exakt den här sortens choklad, daim med bär. När vi var tillsammans älskade jag det chokladet men nu. Ja, det smakade förfärligt. Smaken av en idiots liv. Varför skulle jag bry mig om vad han gjort och gör egentligen? Men det gick inte att släppa det. Han kröp långt in i ens själ och vägrade komma ut. Han var som en jobbig förkylning, han kom nästan alltid tillbaka så fort han försvunnit. Jag öppnade dörren till en toalett inne på ett gatukök. Mitt hår såg ut som en ihop ruffsad tofs. Så jag satte igång kranen och lutade mig över den. Det mesta av håret gick att spola av men det som satt i hårbottnen var väldigt svårt att komma åt. Där stod en flaska tvål på vasken, så jag tog upp den och tryckte ut en liten klick tvål. Som jag sedan smörjde in mitt hår med. Det luktade vanilj, väldigt gott. När jag fått bort tvålen så rykte jag loss lite papper som jag försökte torka bort det värsta av vattnet med. Vattendropparna åkte med en snabb fart ner mot golvet, men det var inte bara vattendroppar det var även en massa tårar. Jag tog min väska och putade upp dörren. Ingen hade empati för mig. Men jag är ju bara ett barn varför bryr ingen sig? Jag tog upp min mobil och letade upp kelly's nummer. Den ända som möjligtvis skulle kunna göra det bättre.

- Hej, det är Kelly.

- Hej, Kan jag bo hos dig ett tag?

- Är det något som hänt, du har inte hört av dig på ett tag.

- Nej, vet. Jag rymde hemifrån.

- Men Lina....

- Jag vet men dem brydde ändå inte sig!

- Klart dem gör.

- Jag har varit borta i tre dagar dem har inte ens försökt ringa mig!

- Okej, ta tåget till mig, du har väll pengar till det?

- Ja, det har jag, kan jag bo hos dig då?

- Ja ett tag.

- Vad bra, tack så mycket.

- Jo, men du vet att du måste gå hem för eller senare.

- Jaja, kan jag komma nu?

- Ja, jag är hemma om en halvtimme så ta du tåget nu.

- okej hejdå.

- Hejdå.

Jag lade ner telefonen i fickan och började gå mot tåget. Varme, god mat och ett tak att ligga under var det som väntade mig. Ja, och en underbar person förstås. I gången till tåget var väggarna fulla av graffiti. Det var någon som hade gjort ett hjärta och skrivit en text där det stod kärlek är underbart. Den personen måste varit lite borta. För vad fanns det för underbart med att bli sårad? Det blir ju ändå så någon gång, man blir sårad. Till och med alla seriösa människor sårar varandra. Dem skaffar barn vid tjugo och gifter sig och skiljer sig vid trettio. Så nej kärlek är inte underbart. Klev ur tåget och tittade mig omkring, men såg ingen Kelly. Efter en stund kom en person fram till mig och ställde sig tätt intill mig. Hans blåa ögon överglänste mina. Hans kropp tätt intill min kändes obehagligt. Jag vände mig om och började springa iväg mot Kelly men han följde efter mig, hur skulle jag bli av med honom nu? Jag försökte springa bakom hörn för att komma undan, när jag kommit en liten bit trodde jag verkligen att han hade försvunnit. Men plötsligt så känner jag två armar krama om min midja. Han böjde sig ner och kysste mig på halsen, jag slappnade av lite och tittade upp mot honom. Han drog sin hand igenom mitt hår och log.

- Jag är ledsen för allt jag gjort, snälla, jag ber dig förlåt. Jag vred mig lite och han släppte taget om mig.

- Hur tror du att jag någonsin skulle kunna förlåta dig Oskar?

- Men jag har inte gjort något ju!

- Jo, du var med på Simons lilla spratt om att såra mig eller hur?

- Nej, Darren var, men inte jag. Jag lovar. Han sträckte ut sina armar och drog mig till sig.

- Hur ska jag kunna tro på det?

- Du får helt enkelt lita på mig. Jag trodde aldrig Darren skulle kunna göra något sånt mot någon. Jag lade mitt huvud mot hans bröst, han drog sin hand vid min rygg. Hans närhet kändes mycket bättre nu. Ingen skulle nog förstå mig ifall jag berättade för dem, men jag trodde faktiskt på honom. Han talade ju sanningen inget av detta var hans fel. Allt var Simons fel.

- Jag tror dig. Han tog upp sina hände mot mina kinder och smekte dem. Jag gjorde detsamma mot honom. Våra huvuden var så nära varandra att jag kunde känna hans varme. Han lade sin hand bakom mitt huvud och närmade sig mina läppar. Jag gjorde inget motstånd utan gick frivilligt och mötte hans. Det var skönt att veta att alla jag hade inte föråt mig. Jag hade åtminstone två kvar. Han hade mycket mjukare läppar än Simon. Han masserade min tunga med sin egen. Jag drog ner min hand mot hans rygg och tryckte han tätare inpå mig själv. Han följde villigt med i den lilla rörelsen och jag var fast där igen. I en killes famn, en kille jag borde hålla mig undan! Han tog tillbaka sitt huvud och släppte mina läppar med en hastig fart. Men dem fortsatte att vara eleganta även om dem inte längre var vid mig.

- Vill du följa med till min farbror? Jag var påväg ditt, när jag såg dig.

- Ja, det kan jag väll göra, men sen måste jag till Kelly.

- Lugnt, jag ser till så du kommer ditt.

- Okej, vad bra antar jag. Han tog tag i min hand och började gå mot sin farbrors hus.

- Min farbror är bortrest så jag ska passa hans hundar. Så vi kommer vara själva.

- jaha, okej. Jag gick med skrämda steg, för även om jag nästan var säker på att allt var okej. Så fick jag fortfarande känslan av att något skulle gå fel. Det var precis som att någon inbillat mig att allt jag gjorde skulle gå fel. Men han verkade vara snäll, och ärlig. Det var nog bara inbillning, det var förmodligen inget fel på Oskar! Han öppnade dörren till ett stort hus och ut kom två stora rottweilers springande. Dem sprang fram till Oskar och tryckte sig mot hans ben för att bli klappade. Hundarna gillade verkligen honom för mig märkte dem knappt. Fast det borde jag inte tänkt för då vände den ena hunden sig om och började skälla på mig.

- Diddy nej, tyst! Han ställde sig framför mig och putade undan hunden som genast slutade skälla.

- Är det en tjej?

- Ja, båda är tjejer, den ena värre än den andra. Han skrattade lite och gick in i huset. Man kom direkt in i köket. Det huset kan inte varit så genomtänkt, var ska man ha sina ytterkläder egentligen?

- Vad heter den andra hunden då?

- Ciara, vill du ha något att äta?

- Ja, tack. Han öppnade kylskåpet och tog fram en halv pizza som hans farbror förmodligen haft till middag igår.

- Jag hörde att det inte gått så bra med Simon. Han tog upp en kniv och skar pizzan på mitten sen värmde han den på någon minut i mikron.

- Nej, det kan man verkligen säga.

- Är du gravid nu eller?

- Ja, hur vet du allt?

- Darren berättade allt.

- Är ni fortfarande vänner eller?

- Ja, jag dumpar ju inte precis min bästis för en tjej.

- Okej, vet du vad den killen har gjort mot mig? Han har förnedrat mig totalt!

- Nej, där har du fel, det var Simon och Erik som gjorde det. Darren hade inget med det att göra. Han tog ut pizza bitarna från mikron och lade dem på varsin talrik som han sedan satte fram på bordet.

- Det har han väll vist, han är ju med i deras skitgäng. Och eftersom du är kompis med Darren så är du också en del i det hela vare sig du vill eller inte. Fattar du inte, dem är ju inte äkta dem är idioter, men det kanske du också är.

- Jag är ingen idiot det kan jag lova dig. Bara för att jag gillar Darren är jag inte som dem!

- Men vad är det med dig är du bög eller?

- Nej! Är det så farligt att jag är vän med honom?

- Ja, för er dumma plan gjorde mig gravid och sårad!

- Det var inte jag!

- Jag bryr mig inte om vem det var, det ända jag bryr mig om är att jag inte vill ha något med dem att göra!

- Det behöver du inte ha ihäller! Du behöver aldrig träffa dem!

- Men när jag ser på dig och du säger att du gillar dem, då känner jag dem inuti dig! Han tog en stor tugga av pizza biten och tittade lite surt på mig.

- Så du tänker gå nu pga dem?

- Jag tror det blir bäst så. Jag reste mig upp och gick mot dörren, men då kom Oskar och ställde sig bakom mig.

- Snälla, stanna.

- Varför vad kännar du på det?

- Jag behöver dig, snälla stanna.

- Du skulle må bättre utan mig!

- Nej, det kommer jag inte göra. Jag är inte som dem, jag skulle aldrig någonsin kunna höja näven mot dig.

- Det är inte dig jag är rädd för det är dem!

- Okej, jag struntar i Simon och Erik då, är det bra sen?

- Men Darren då?

- Jag kan inte lämna han, snälla försök förstå.

- Jag kan inte förstå hur du vill ha att göra med ett sånt kräk!

- Nej, jag vet att du inte kan förstå. Men jag lämnar inte honom.

- Då finns det nog bättre killar för mig. Jag öppnade upp dörren och tog ett steg ut. Ett steg blev sedan flera och Oskar stod kvar i dörröppningen och tittade sorgset mot mina fötter som rörde sig ifrån honom. Oskars farbror bodde bara en liten bit ifrån Kelly. Det tog ungefär fem minuter för mig att ta sig hem till henne. Tänk att jag nobbade Oskar för att jag inte gillar dem andra. Det är väll klart jag inte kan ta ifrån hans vänner. Så jag vände mig om och sprang tillbaka till hans farbror. Dörren stod olåst så jag gick in i huset. Han var inte kvar i köket, och just då såg jag han i vardagsrummet. Som låg precis intill köket. När jag mötte hans ögon sprang jag fram och kramade om honom. Han tog sina armar om mig och började kyssa mig. Hans mjuka läppar mot mina. Vårt kyssande slutade med att vi hamnade på soffan, han låg över mig och smekte min kropp. Jag drog av hans mörkblåa t-shirt. Och hans mage rörde vid min och han fick av mitt linne. Jag blev varm i hela kroppen. Jag drog av hans shorts och han mina. Vi låg i bara underkläder nu och han log njutfullt mot mig. Men just när jag höll på att glömma allt så ringde hans telefon.

- Jag måste bara svara, vänta lite gumman. Han sträckte sig efter telefonen och satte sig upp bredvid mig. Jag förstod inget utav hans samtal för allt jag hörde var bara ja och okej, ja snart.

- Vem var det?

- En kompis bara. Han lade mig ner i soffan igen och började kyssa mig mer. Det var just då jag märkte vad jag höll på med. Jag höll på att bli kär igen. Falla för en kille, när jag precis blivit sårad av en. Som för den delen var hans kompis. Han började dra ner mina trosor lite och då putade jag bort honom. Han lade sig sidan om mig och tittade på mig med lekfulla ögon. Jag smekte hans kind och log mot honom.

- Förlåt, jag kan bara inte.

- Det gör inget. Han log mot mig och gav mig min tröja och mina shorts. Jag drog på mig dem och reste mig upp. Varför gjorde han inte som Simon och tvingade mig? Var han en bra kille?

- Jag måste nog gå nu.

- Du behöver inte, du kan sova här.

- Ja, men jag skulle till Kelly ju.

- Skicka ett sms till henne att du kommer imorgon istället. Han tog upp min mobil och gav den till mig. Jag tittade på den och funderade litegrann. Jag ville egentligen stanna kvar hos honom. Han behandlade mig mycket bättre än vad Simon någonsin hade gjort. I början var Simon en ängel men även han hade blivit som alla andra killar. Mitt hjärta ville verkligen ta reda på om Oskar också var sådan eller om han var annorlunda så jag skickade ett sms till henne och hon sa att det var okej att jag kom imorgon istället.

- Hon sa att det var lugnt.

- Vad bra, kom och lägg dig igen, så sover vi.

- Ja, okej. Jag tog av mina shorts och lade mig tätt intill honom. Han drog ett täcke över oss och lade sin arm om min mage. Jag somnade nästan direkt av att ha honom nära mig. Om han var vaken efter det eller om han också somnade det vet jag inte. Men en sak vet jag och det är att jag inte vill därifrån!