Now and then I think of when we were together
Like when you said you felt so happy you could die
Told myself that you were right for me
But felt so lonely in your company
But that was love and it's an ache I still remember

You can get addicted to a certain kind of sadness
Like resignation to the end
Always the end
So when we found that we could not make sense
Well you said that we would still be friends
But I'll admit that I was glad that it was over

But you didn't have to cut me off
Make out like it never happened
And that we were nothing
And I don't even need your love
But you treat me like a stranger
And that feels so rough
You didn't have to stoop so low
Have your friends collect your records
And then change your number
I guess that I don't need that though
Now you're just somebody that I used to know

Now and then I think of all the times you screwed me over
But had me believing it was always something that I'd done
And I don't wanna live that way
Reading into every word you say
You said that you could let it go
And I wouldn't catch you hung up on somebody that you used to know...

But you didn't have to cut me off
Make out like it never happened
And that we were nothing
And I don't even need your love
But you treat me like a stranger
And that feels so rough
You didn't have to stoop so low
Have your friends collect your records
And then change your number
I guess that I don't need that though
Now you're just somebody that I used to know

I used to know
That I used to know

Somebody...

Killar klagar på att tjejer sitter som hypnotiserad när dessa Hollywood killar spelar sina roller som fantasifoster och förstår inte. "Dom finns ju inte ens på riktigt, dom där vampyrerna".
Men det är ju just det som är grejen, dom finns inte på riktigt, hela deras karaktärer är formade för att sätta hjärtan i brand. Varje replik, blick och rörelse. Dom är utformade och utstuderande in i minsta detalj och det skapar en man som är nästintill perfekt trots sina brister.
Skådespelararna är enormt vackra och lägg till allt det som hör deras karaktärer till, deras intensivitet, mystik, beskyddarinstinkter, charm, brinnande passion, romantiska repliker (som knappt förekommer i en verklighet där allt inte är iscensatt), deras intensiva blickar, att dom härstammar ifrån en svunnen tid där man förde sig annorlunda emot idag (enligt mig på ett bättre sätt än i dagens samhälle). 

Det är därför dom får tjejers hjärtan att rusa och pulsen att skena.

Kanske besitter dom kvaliter som inte är så lätt att hitta i verkligheten, vilket gör dom ännu mer åtråvärda.
Kanske vill många ha den brinnande passion, intensiviteten som gör en knäsvag, eller rättare sagt vem vill inte ha den? Men finns den i en verklighet där människor är fast i en vardag och sakta lunkar med? Det känns lite som att oavsett hur brinnande och allt det är i början av en relation så kommer verkligheten och vardagen och tar oss alla förr eller senare.

Ett fantasifoster, så enormt perfekt i all sin icke existens.

På bilderna är naturligtvis då bröderna Salvatore ifrån The Vampire Diaries för er som inte hört talas om serien eller helt enkelt inte känner igen männen på bilderna.

Kärleken, han eller hon med stort H, människan som kompletterar dig.
Men behöver man verkligen någon som kompletterar en? Nej, det behöver du inte.
INGEN annan människa kan göra dig hel, för att bli hel behövs bara du. Den mest fantastiska och underbara människan i ditt eget liv.
Helhet är ett stadie man når själv, när man lyckas komplettera alla sina egna pusselbitar.
Att vi verkligen skulle behöva någon annan för detta, är något som lurats i oss. Även fast jag är enormt sugen på att skylla på Hollywood filmer så känns det som en bristfällig förklaring. Det är nog helt enkelt delar ifrån hela samhället som får oss att tro att vi är ofullständiga.

Vem har egentligen sagt att vi inte är hela ifrån första början?
Säg att det är vårat naturligastadie, men luras sedan till att tro att vi behöver andra människor och även andra saker för att komplettera oss själva.

Naturligtvis kan vissa människor tillföra enormt mycket lycka och ljus i våra liv, det säger jag ingenting emot. Dom förgyller våra liv men det är inte dom som kan göra oss hela som människor. Dom kan göra resan mer behaglig och fantastisk dock.
 

Just nu har jag så enormt mycket negativ energi runt omkring mig, visst har man alltid vetat att det påverkar men jag har börjat öppna upp ögonen för exakt hur mycket det påverkar.
Det behöver inte ens handla om människor du står nära, utan faktiskt varje människa som kommer in i ditt liv, oavsett om det är för en längre tid eller bara ett litet besök.
Utstårlar dom en negativ energi eller till och med är enormt negativa emot dig, då suger du åt dig det och det påverkar en själv och måendet.

Enklaste är väl helt enkelt, omge dig bara med människor som får dig att må bra men även om det är det dom gör största delen av tiden så kommer ändå små vågor av negativa energier.
Så då åker man på det ändå. Så det absolut bästa är att vara så stark i sig själv och så medveten om sina egna känslor och tankar att man inte låter någon annans energier ta sig in och få dig att tro att det är dina egna.

Människor av denna sorten kommer alltid att finnas men är man rustad för det så kommer man känna skillnad.
 

Take me back to the time when I was free and not cage behind this walls of air
Take me back to the nights of talking, the time of honesty, love and friendship beyond words
The time we made the whole world spin around and there wasnt such things as boundries.

Livet ska inte bara handla om att bita ihop, kämpa sig blodig och stå ut.
Ibland kan det behövas, så färdigheterna är inte helt utan mening, men hela livet ska inte gå ut på det.

Man ska njuta, skratta, älska och ha det bra.
Men när det försvinner, eller när det helt enkelt aldrig har riktigt funnits där, vad kan man göra mer än att stå ut?

Men hur länge orkar en människa att bara stå ut, utan att totalt slukas av mörker. Inte för länge, inte för många år. Ett liv som bara handlar om smärtan på insidan, ska ingen behöva genomlida. Men dock gör dom det ändå.

Det är inte konstigt att människor ger upp, tragiskt men förstårligt i all sin sorglighet.
Kämpa du har makten över ditt liv, men är man fylld av mörker finns det knappt någon plats för ljuset och bara ljuset kan framkalla hopp om att det inte varar förevigt. Hopp om rätten till ett värdigt, innehållsrikt liv.

Som dom flesta är medvetna om så förändras kroppen mycket efter en graviditet och förlossning. Många kvinnor är enormt missnöjda med kropparna dom får sedan, det dom flesta klagar över verkar vara brösten, som efter den enorma förändring dom genomgår naturligtvis inte ser ut som dom gjorde innan.

Men nu till det komiska, tydligen så är pappan medskyldiga till detta och det är med full rätt en kvinna kan kräva pengar till skönhetsingrepp av honom. Hon har ju ändå klämt ut hans barn och varit gravid. Eller hur?

Det är hysteriskt och tragiskt hur folk resonerar. Hon valde att skaffa barn, det är Hon som är missnöjd, vilket leder till att då är det Hon som får göra något åt det och då även Hon som får betala för det. Varför i allsing dar dra in mannen i det hela?

Och varför lever vi i ett sådant samhälle där det inte är okej att det syns att man faktiskt bärt, fött och ammat ett barn?

Att alla ska ha ett sådant behov av att lägga sig i vad alla andra gör hela tiden.
Familjeliv, Nirvana för komiska trådar och hysteriska äldre damer. Ganska mycket underhållning men även kärnan till en hel del frustration.
Det finns så oändligt mycket trådar, om folk som lägger sig i, drar slutsatser och smutskastar andra människor.

Som en av de senaste trådar jag läste, någon hade sett föräldern till ett barn på dagis vara "aspackad" klockan 12 på dagen och skulle nu då medela dagis om detta.

Värt att nämna är att mannen INTE hade något barn med sig, han körde inte bil, han gjorde inget olagligt. Han var bara full på Valborg helt enkelt, och för att han nu var det så ska någon då springa och berätta detta för dagis personalen, vad nu dom har något med saken att göra är en bra fråga.

Såklart är det många som håller med personen som skrivit tråden - Man måste ju agera, han kan ju faktiskt ha problem.
Vem vet, inte hon som stratade tråden och verkligen inte dom som skriver i den.
Han kanske bara är en helt vanlig människa som började dricka tidigt på Valborg precis som så många andra.

Ska folk leka omtänksamma och visa civilkurage kanske dom ska ta och göra det i dom fallen då det verkligen behövs och inte dom fallen där en vuxen människa är berusad, hur fel man själv än tycker att tidpunkten är.
 

Efter att lämnat barnen på dagis, varit och handlat så kommer jag ut ifrån affären och tänder en ciggarett, tänkte för mig själv att : Jag vill ju egentligen sluta men jag kan inte.
På en halv sekund hoppade en annan del inom mig fram och blev faktiskt riktigt förbannad, och jag började tänka vidare på andra rökare man känner och har känt och hur många av dom som använder det som en ursäkt. Dom kan ju verkligen inte sluta röka.

Vaddå inte kan?
Vad är det som hindrar en? Vad är det som gör det omöjligt?

"Jag har försökt och det går verkligen inte"
Är ju ytterligare en klassiker. Då har man inte försökt tillräckligt.
Sen ska man ju inte hävda att det är lätt, det är skit tufft för väldigt många men visst fasen kan dom. Igenom att tänka att man inte kan sätter man bara upp en begränsning för sig själv.

Alla rökare kan sluta röka, lika mycket som alla alkoholister kan sluta dricka och alla narkomaner kan sluta knarka.
Det handlar om viljan. Ge sig fan på något, kämpa och inte ge upp även om det känns jobbigt.

Är det inte den stora frågan som vi alla ställer oss minst en gång under våran livstid?

Varför är vi här? Vad är meningen? Visst hade det varit skönt om det fanns något konrekt att svara på det, men att alla människor på denna jord skulle ha samma mening känns inte troligt. 

Måste det finnas någon mening?

På ett sätt så måste det de, för vem hade utan mening orkat leva? Vi skapar oss en värld som är full av mening, kanske inte så stort och världsomvändade, men en mening.

Våra vänner, karriär, familj, intressen, för att bli lyckliga fyller vi vårt liv med det som betyder något för oss.

Gör man inte det, då är det lätt att man går vilse i ett mörker.

Sammanfattning, vi föds, vi dör. Vad vi gör där emellan är bara upp till oss själva.