veckans häst blev romeo som ägs av den kämpande camillla larsson! shit blev nästan tår ögd när ja läste din resa camilla! jag ser verkligen upp till dig som har gått igenom så himla mycket men ändå kämpar på! stoooort creeed til dig!
KÄMPA PÅ! :)
tack oxå! <3
Hej Henrik.
Jag skulle vilja "nominera" (eller vad fan man säger) en liten b-ponny som heter Romeo. Han står på en gård i Hisingskärra och har det jättebra med massa kompisar av alla sorters djur. Han är en ponny som betytt oerhört mycket för mig de senaste åren. 2006 träffade jag han för första gången och jag älskade den lilla sketponnyn som var superbusig och kastade av alla småbarn. Han hade ju "det lilla extra" tyckte jag, så jag frågade om jag fick rida honom. Då var jag 9 år och hade precis avslutat min cancerbehandling som jag fick när jag var 7 år.
Jag hade aldrig haft en favorithäst eller något sånt, fastän jag hade ridit i några år. Jag fick iallafall rida den lilla skiten på sommarn 2006. 120 i mankhöjd och ingen man.. haha hur skulle detta gå?
Han försökte inte slänga av mig och det blev jag ju glad över. Det kändes som att vi liksom klickade vid första stund. Jag fick börja rida han mer och mer och åren gick lixom. Vi tävlade små Clearrounder och ännu mindre tidshoppningar, samt dressyr Lc och jag kände att denna ponnyn får jag aldrig nog av. Det fanns bara 1 problem med ponnyn(förutom att han han extrem exem), och det var vatten. Han var livrädd för vatten, då gick det ju självklart inte så bra när man red ute och det regnade eller när man skulle hoppa vattenmatta.. (som du förstår). Man fick sigäven några egna blod-bad när man skulle duscha han, då han stack iväg till helvetet.... (typ) Aja, men jag gav mig tusan på att jag skulle få hans tillit. 2010 började jag träna på att försöka ta ut han när det var blött ute och vänja honom vid att gå i små vattenpölar, samt gå över blåa mattor. Han accepterade det och jag fortsatte på samma sätt. Förra året, på sommaren så började jag försöka spola honom ute och det blev en del stegringar och kastande, men jag gav mig tusan på att han skulle lära sig, men på ett snällt sätt. Jag tog det försiktigt och tillslut accepterade han även det. Jag kan nu hoppa vattenmattor med honom, gå i vattenpölar, bäckar osv. Jag kan till och med spola han själv ute och det är något jag är glad över att kunna. Nu den senaste tiden har jag börjat växa en del och jag kommer snart inte kunna rida honom, pga min längd (vikten är ingen fara)höhö. Men ah, därför tycker jag han förtjänar att få bli veckans häst, för han är värd det.
Vi har eller jag har varit med om en "olycka" med honom. När han blir trött så stannar han väldigt snabbt på hinder, alltså väldigt nära i hög fart. Jag skulle hoppa ett flagghinder och han tväääärstannade och jag ramla av och sedan springer han över min jävla arm. Då gick fan överarmen nästan av, men inte slutade jag älska honom för det.. <3
Jag fick inspiration av din berättelse om Oliver. Jag förstod hur du kände när du skrev att du blev lång osv..
Jaja, texten kanske är lång och överdriven tycker du, men även om han inte blir veckans häst, så får du mer än JÄTTEGÄRNA svara på detta mail!
Tack, btw, Diggar det du gör och den du är. Det är inte killar som vågar stå för att dom gillar hästar, men du är en enorm förebild!
TACK! <3