Låt oss förena våra sår, och gå här ifrån tillsammans i fred!

med materiella ting för att tillfälligt stilla min abstinens. Det är vinter ute men på något vis är kylan ej längre påtaglig. Jag drömmer. Drömmar, som jag inte vill drömma. Om dig. Varför är du fortfarande kvar där inne? I tankarna, du borde lätta ankar och ge dig av! Förstår inte hur något så kort och egentligen så ovesentligt kan bli så.. Hmm.. Påtagligt i tankarna? Ikväll ska hjärtat i min fristad fyllas med antika godsaker, för att balansera det moderna med dåtidens rariteter. Usch, jag är flummig, nyvaken och kall. Sitter på bussen i min egen bubbla och stänger ute omvärlden. Lycklig? Aa, jag tror nog fasen att jag är lycklig, för om inte så är nog det ordet i sig odefinerbart för mig... Äsch, over and out. Peace

Ångest är ett ruskigt väsen, Han kommer oinbjuden och är inte kräsen! Han ofta tränga på och vägra att gå.. Ibland kommer han om natten, då rekommenderar jag att hålla i hatten.. Han är läskig och grå och får dig att illa må. Så låt honom aldrig komma in, utan var rädd om ditt skinn.

Februari. 28 dagar kvar till vår. 672 timmar. 40320 minuter. 2419200 sekunder. En triljard suckar, stön och pustar. Tills det är vår.

Disträ, trött och dumpad. Ja, det säger väl i stort sett allt. Längtar efter att kunna kliva runt i tyg och slitet gummi, canvas, skira klänningar, sitta på uteserveringar och njuta av ljumma vindar.

Det här vädret gör mig bitter. Fan.

 

Fick nyckeln till min fristad igår. Underbart. Ett rum fyllt utav vit vällust. Frihet. Och framförallt tonvis av kärlek.

Ska låta min vinterbleka hy glida ner i ett hett bad, fylla öronen med ljuva toner och stänga ute omvärlden.

 

Fingrarna åter i kakburken och jag avgår för dagen.

 

Adjö.

 

 

 

Seg. Jobb och eufori. Får Fristad. Kommande vecka. Awesome.

Sitter och är på något vis starstruck, Ardnaxella delar min tid. På jobbet. Gah!

Spyr just nu lite på det här inlägget. Anywho, ha en underbar dag.. i den efterlängtade iskalla vårsolen.

 

All kärlek/ L

Förtälj mig ditt inre, så skall jag smeka din själ..

Dagen efter julafton. Känner mig på något vis tom. Intetsägande. Lugn, men inte tillfreds. En ovan känsla men på något vis, ändå så bekant. KOMA. Inte matkoma. Inte trötthetskoma.. Men kanske. Känslokoma. Är det ens ett ord? I vilket fall som helst så tror jag att mitt såkallade "känslokoma" är en synonym för likgiltighet.

 

Gåvor, galenskap, kärlek och stress. Julafton! Familj, värme och framförallt kändes luften på något vis fylld utan ödmjukhet, ett lugn, precis som om allting var över. All planering, all stress. Tid. Ja, tiden stannar upp. Man tar ett djupt andetag och inser att this is it. Bättre än såhär blir det inte.

Människor i min omgivning beger sig ut, svalkar halsarna med FLYKTsoda och tror på något vis att verkligheten blir så mycket bättre. Låter flykten spridas ut i venerna för att sedan vakna upp dagen efter och må som ett jävla torterat svin. Ångest. Minnesluckor. Och en dag förstör på grund av bakfylla. Been there, done that.

NEJ, TACK!

Det här året sitter jag i min rofyllda ensamhet och njuter av att låta de sista fem dygnen utav år 2010 vara flyktbefriade.

 

Fem dagar kvar. Nytt år, nya möjligheter. Mer erfarenhet och en ny grund. Längtar. Ja, fan va jag längtar. Egentligen är det bara en ny dag, en ny siffra. Men för mig så mycket mer. De senaste sjuhundratrettio dagarna i mitt liv har ej varit de bästa, så de lägger jag bakom mig nu och gör allt i min makt för att dessa erfarenheter skall göra de kommande sjuhundratrettio dagarna fantastiska.

 

 

Lucia -  Helgon? Ja, det är så långt ifrån vad jag är. Ljusbärare möjligtvis, men absolut inget helgon.

Så vad är jag då? Stjärngosse? Med en löjlig strut på huvudet, knappast. Möjligtvis en dumstrut vid tillfället, men knappast mer än så.

 

Däremot är jag en blindtarm kort, sedan förra veckans operation. Vilket resulterar i, att det enda luciafirandet för mig det här året blir en härlig cocktail mix av olika smärstillande preparat för att förgylla denna afton.

Inne på tredje veckans ledighet ifrån arbetet nu, då jag legat halvt i koma av alla förskräckliga virus och bacillusker vintern fört med sig. Men än har jag inte gett upp.

 

Var ett tag sedan jag lät mina tankar och ord flöda i en härlig rytm utav datortangenterna nu. Saknat stillheten, frustrationen och framförallt begäret av att tömma alla ord, bli av med surret, och på något underligt vis känns mig snuskigt tillfredställd av att känna mig tom.

 

Som vanligt sitter jag med fingrarna i kakburken, rör runt bland smulorna utan att finna ord att trycka. Därav avslutar jag för i afton. Och önskar en trevlig lucia.

 

Väl mött / L

 

 

 

. Jag följer bara hjärtats röst. Och det är aldrig bra. Aldrig. Som att knyta fast sig i spåret och sedan köra tåget själv. Tolv ton stål, rakt över min laglösa kropp. Mina ögon är vidriga och ska aldrig mer få se, petar ut dom och slänger dom. Till slut ta hjärtat, och vira ståltråd runt om, sådan med taggar på, taggtråd, och begrava i en fin trälåda. En sådan med små små brädor. Begrava, det sista levande.

Jag vill gömma mig lite grann. Sådär lite grann bara. Dölja mitt ansikte bakom en självständig mask.
Föra mig själv bakom ljuset och se genom fingrarna...
Hmm..
Oh, precis sådär underlig och fnulig känner jag mig idag!
Och trots all den där underligheten kan jag inte förmå mig att låta bli att dra på läpparna,
och le lite så där dumt, åt mig själv.


En bild säger mer än tusen ord. Så jag sätter det döva örat till, och låter helt enkelt bilden tala för sig själv!

 

Nu skall jag skölja av mig all min eländighet.
Måla om mitt ansikte och rusta upp för ett helt fantastiskt arbetspass, och en förhoppningsvis underbar kväll.


Väl mött / L