Först och främst vill jag bara göra klart att det här inte handlar om mitt ex "C" som ni som varit med från början av bloggen "känner", utan en kille jag var tillsammans med innan honom.
Det var försommar och jag hade precis tagit ett av mina svåraste belsut någonsin. Jag hade lämnat den perfekta killen som en hel del tjejer i skolan ville ha, jag hade lämnat killen som jag var hopplöst förälskad i och mitt hjärta slets i bitar. Inte nog med att mitt hjärta sa att det var fel beslut, alla runt omkring mig verkade tycka att jag var dum i huvudet som inte behöll den snygga, snälla, charmiga och vältränade killen.
Han var väldigt kontrollerande och jag kände mer och mer hur min personlighet försvann. Hur jag valde kläder utifrån risken att han skulle bli sur. Hur jag följde regler han hade satt upp gällande det mesta. Det hade kommit smygande och jag märkte det knappt, jag försökte mest tänka bort det. Men plötsligt en dag insåg jag att det inte skulle fungera. Att jag skulle bli nedbruten till max, förstörd för all framtid. Jag tror att det var när jag skakade i hela kroppen av skräck för att jag inte mindes hur man skulle hänga in morgonrocken rätt. Först då insåg jag att jag var tvungen att lämna honom.
Han blev förtvivlad. Han lovade att ändra sig. Han sa att han gjorde allt för mig. Jag trodde honom. I det ögonblicket var det sant. Jag tvivlar inte en sekund på att han älskade mig, och att han inte ville förlora mig. Men jag visste att det var kört. Jag visste att även om han skulle ändra sig så skulle hans agerande aldrig vara värt att förlåta. Jag visste att jag förtjänade bättre. Det var hemskt. Jag var så kär i honom och han var så desperat efter att få tillbaka mig. Jag förstår verkligen de som hamnar i fällan direkt. Så mycket kärlek som jag fick då har jag nog aldrig fått. Och jag var ju så kär!
Men jag stod emot. Jag tog inte tillbaka honom. Tills en dag, några veckor efter. Jag fick panik. Jag älskade honom ju så mycket, och allt skulle nog bli bra på riktigt. Utan honom var jag inte hel.
Det var försommar och jag hade precis ångrat ett av mina värsta beslut någonsin. Jag gick till bussen, för att åka hem till honom och överraska honom. Jag såg framför mig hur han skulle gråta av glädje, och jag med, och att allt skulle bli bra. Jag var lycklig igen! Det skulle ju vara vi två. Åh!
Bussen åkte ner för backen mot min station. Det kliade till på halsen, en hårslinga fladdrade trodde jag och svepte bort den med fingret. Smärta. En fruktansvärd smärta lamslog mig, och jag klev aldrig på bussen. Från mitt finger flög en geting som hade stuckit mig. Jag reagerade ganska starkt, hela min arm svullnade upp och jag hade väldigt ont. Jag gick hem, tog en antihistamin och alvedon och försökte tänka bort smärtan. När jag hade lugnat ner mig hade jag nästan glömt vad det var jag var på väg att göra. När jag insåg att jag hade varit så nära att ta tillbaka honom gick det kalla kårar längs min ryggrad.