Jag kände också vårkänslorna som alla pratade om men jag ville helst springa därifrån. Men jag sprang inte den här våren för jag föddes aldrig till någon maratonlöpare. Jag har sänkt garden nu. Jag tillåter mig själv att känna igen. Det är fruktansvärt skrämmande men det är samtidigt väldigt fint. Jag har så mycket att bearbeta. Så mycket att ta in. Lära känna mig själv på nytt.
Jag har varit helt slut den sista tiden. Fysiskt och känslomässigt. Jag är fortfarande helt slut men inte i den stora utsträckningen som det brukar vara. Låter inte saker gå för långt längre. Fortfarande självdestruktiv på vissa plan men jag väljer att tro att det aldrig kommer att gå för långt igen. "What it is" med Mark Knopfler i hörlurarna just nu medans jag kollar på vågorna som slår in emot land. Att ta saker för vad dom är. Acceptera allt som gick fel. Förlåta sig själv men ändå inse att skammen och skulden inte är min. Den var aldrig min. Jag såg det aldrig då men jag kan se det nu.
Jag är frisk nu. Det är svårt att vara frisk när man har varit sjuk i så många år. Sjukare än vad jag visat någon runt mig. Jag tänker inte manipulera, lura, dölja eller skämmas längre. Det här är jag och jag är fantastisk. Det är händelser som gör oss till dom vi blir. Och det finns ju faktiskt anledningar till att jag är mer skör och stark än andra. Jag har slutat hoppas på förståelse men jag har insett att jag inte behöver bära allting själv.
I hela mitt liv har jag väntat på livet. Och nu, efter 22 år, så både jag känner att det har börjat och att det finns en framtid även för mig. Vissa får vänta längre än andra. Vissa får stå ut med mer än andra. Vissa får slåss för varje andetag. Men jag väljer att tro att livet kommer att vara snällare mot mig i framtiden.
Allt ska gå över och allt ska bli bra.
