Jag kände också vårkänslorna som alla pratade om men jag ville helst springa därifrån. Men jag sprang inte den här våren för jag föddes aldrig till någon maratonlöpare. Jag har sänkt garden nu. Jag tillåter mig själv att känna igen. Det är fruktansvärt skrämmande men det är samtidigt väldigt fint. Jag har så mycket att bearbeta. Så mycket att ta in. Lära känna mig själv på nytt.

Jag har varit helt slut den sista tiden. Fysiskt och känslomässigt. Jag är fortfarande helt slut men inte i den stora utsträckningen som det brukar vara. Låter inte saker gå för långt längre. Fortfarande självdestruktiv på vissa plan men jag väljer att tro att det aldrig kommer att gå för långt igen. "What it is" med Mark Knopfler i hörlurarna just nu medans jag kollar på vågorna som slår in emot land. Att ta saker för vad dom är. Acceptera allt som gick fel. Förlåta sig själv men ändå inse att skammen och skulden inte är min. Den var aldrig min. Jag såg det aldrig då men jag kan se det nu.

Jag är frisk nu. Det är svårt att vara frisk när man har varit sjuk i så många år. Sjukare än vad jag visat någon runt mig. Jag tänker inte manipulera, lura, dölja eller skämmas längre. Det här är jag och jag är fantastisk. Det är händelser som gör oss till dom vi blir. Och det finns ju faktiskt anledningar till att jag är mer skör och stark än andra. Jag har slutat hoppas på förståelse men jag har insett att jag inte behöver bära allting själv.

I hela mitt liv har jag väntat på livet. Och nu, efter 22 år, så både jag känner att det har börjat och att det finns en framtid även för mig. Vissa får vänta längre än andra. Vissa får stå ut med mer än andra. Vissa får slåss för varje andetag. Men jag väljer att tro att livet kommer att vara snällare mot mig i framtiden.

Allt ska gå över och allt ska bli bra.

 

Igår hade jag en väldigt trevlig kväll med min storasyster.
Idag står utomhusspa och god mat på schemat.
Låter som en trevlig söndag i mina öron.
Men först kaffe, cigg och tvätta bort gårdagens smink..

För exakt ett år sedan så hade jag vinkat hejdå till min älskade pappa som var på väg tillbaks till sverige medans jag började göra mig hemmastadd i min bungalow där jag skulle bo i ett halvår. Mitt nya hem. En nystart. Allting skulle bli så jäkla bra. Livet skulle äntligen börja på riktigt och jag skulle lämna allt det mörka och smärtsamma bakom mig.

Jag åt lunch och drack några efes med min älskling. Jag hängde på min arbetsplats och kollade läget. Jag låg på stranden och läste. Jag badade. Jag njöt av varenda sekund och jag var så himla tillfreds med livet. Och sen - Bang! Allt slogs i spillror före det ens hann börja på riktigt. När jag sprang runt på Istanbuls flygplats några dagar senare, dom känslorna jag kände, dom tankarna jag tänkte, det kaoset i mig, den ångesten. Jag har nog aldrig känt mig mer misslyckad som människa än vad jag gjorde just då.

Och nu, ett år senare. Allting är så annorlunda. På ett bra sätt, antar jag.. Jag är annorlunda. En bättre människa. Jag har inte riktigt vant mig vid det. Att vara bra och sund. Hade väl aldrig riktigt kunnat tro att jag skulle ta mig såhär långt.

Men det finns en känsla som hänger sig kvar. Och den känslan hemsöker mig varje natt..

 

For what it's worth: It's never too late, or in my case, to early too be whoever you want to be. There's no time limit, stop whenever you want. You can change or stay the same, there are no rules to this thing. We can make the best or the worst of it. And I hope you see things that startle you. I hope you feel things you never felt before. I hope you meet people with a different point of view. I hope you live a life you're proud of. If you find that you're not, I hope you have the strength to start all over again.