Vart ska jag börja!? Hur ska jag lyckas förklara så du förstår hur denna resa är?
Jag ska försöka…
I Stockholm så tog stressen över mig totalt. Det gick så pass långt så jag fick åka fram och tillbaka till sjukhuset pga blödande magsår..vid 22års ålder. Det ska inte behöva vara så!
Så det var bara för mig att sätta mig ner och ta tag i situationen.
Tyst uppgiven stirrade jag ut i min röra, som på samma gång kändes som evigheten av ett tomt hål i mitt hjärta. Hade sorg och en omättlig otillfredsställelse förbannat mig? Jag sa högt till mig själv och lovade att det är dags att ta tag i mig och mitt liv. Kanske faktiskt försöka bli en klok, nöjd och vettig person. Bli något mer och låta mig själv blomma ut till vad jag egentligen borde vara.
Hur ska jag lyckas med detta, vilken väg är rätt för mig?
Utan att ha sparat ihop pengar och tänkt ut en plan så köpte jag mig en biljett till INDIEN (dramatisk som jag är).
Men jag visste att det var landet med allt. Kan jag inte växa där så finns det ingen chans för mig.
Jag rensade ut min onödigt enorma garderob och ordnade sedan min egna loppmarknad. Det var kläder, skor och väskor i mängder. Jag blev tvungen att hyra mig en lokal på 100m2 för att överhuvudtaget få plats med allt (och det var ca ¼ av mina kläder som gick till loppisen). Bara det att jag lagt så enorm fokus av mitt liv på shopping säger att något drastiskt måste göras!
Så efter att ha lyckats skrapa ihop så mycket pengar som möjligt på den korta tid jag hade, innan datumet då mitt flyg till Indien skulle gå. Så höll även datumet till mitt lägenhetskontrakt på att gå ut. Allt jag ägde packade jag hastigt ihop i kartonger och svarta plastsäckar och kastade ner det i min pappas källare.
Sen var det dags! Dagen var kommen…
Ja, helt plötsligt så satt jag där på planet till Indien. När jag var yngre har flera gånger rest runt i detta land med pappa. Men nu var han inte där som min trygga pelare längre. Nu hade jag 5månader framför mig i Indien. Hur ska det här gå?
Efter en rastlös och hyfsad obekväm resa (som alla långa resor är) så var jag äntligen framme i Mumbai. Luften var varm, fuktig, kryddig och dammig, jag mindes då att det var doften av äventyr . Jag log för mig själv och fick den där bra varma känslan i kroppen man får när man vet att man är på väg åt rätt håll i livet.
Var det en sekunds känsla av ren lycka?
Efter att ha stått vid rullbandet och hållit tummarna att väskan ska ha klarat sig hela resan fram. Så rullar jag tillslut ut med väskan på vagnen (som alltid ska vara helt omöjliga att styra rätt) och försöker ta mig från flygplatsens kaos.
Jag möts av taxi chaufförer i bruna (ganska fula) kostymer som står och skriker efter ens uppmärksamhet. Jag försöker ha koll på min packning och samtidigt hitta den taxi som kan ge mig bäst pris in till stan. Jag känner mig som en trött blek zombie som inte orkar stå och kriga envist efter ett lågt pris just nu. Så efter en mängd galna förslag med överpriser (som skulle kunna jämföras med en dagslön) från giriga chaufförer så tar jag till slut den som givit mig bäst pris. Och jag tog första steget in mot mitt nya liv i Indien.
Jag passerar stora getton som är uppbyggda längst vägarna. Människorna som bor där har tagit det dem kan hittat på gatan och försökt bygga sig ett skydd och hem med gamla reklamskyltar, kartongbitar, trasiga pressningar och bambu. Personerna jag ser har även mycket smutsiga och trasiga tygstycken till ”kläder” (något du i Sverige inte ens skulle tvättat undersidan av dina skor med). Håret tovigt och huden sotig.
Att jag sitter i en lyxig taxi med bra AC, en hel ryggsäck full med rena och hela kläder, ett Visa kort med pengar redo att spenderas och hälsan så mycket bättre än deras…SKAR i hjärtat och gav mig en klump i magen! Jag skämdes att jag någonsin ens känt att det vart minsta synd om mig. Jag skämdes att vi i västvärden göder oss och glömmer dem i skuggan som behöver hjälp… PÅ RIKTIGT!
Jag blundade och önskade att världens all lidande för människor skulle upphöra och sluta existera (som jag senare i resan lär mig den riktiga betydelsen av). Jag kämpade mot att mitt nu första möte med Indien skulle bli med tårar och skam.
Min första lektion från Indien: Uppskatta det du har och lid inte över vad du inte har.
Fortsättning följer…
♥
