I tonåren brydde jag mig inte så mycket om det, känslan fanns där...men inte lika stark som den gjort i vuxen ålder.
Gillar inte att se mig själv på bild, står hellre bakom kameran än framför den. Jag känner inte igen personen jag ser på bilden som är tagen på mig, det är ju inte samma ansikte som jag ser via spegeln o det stör mig.
Varför är det så?
Men har nu åkt på en utmaning, nån vill se nya bilder på mig...hmm...f****!!! Känner hur jag får panik inom mig...jag verkligen hatar detta. Fast jag vet att det hela är löjligt av mig, för när jag ser på gamla bilder på mig själv...då jag vet jag kände samma problem...tycker jag nu att dom blev bra ändå. Men just då, då dom togs ogilla jag dom.
Dåligt självförtroende? Nått sådant...har alltid haft det. På köpet stör det mig att jag ser mina biologiska föräldrars drag i mitt ansikte...människor jag ej vill ha att göra med sedan länge nu.
Hur kan jag ha dåligt självförtroende när andra säger åt mig att jag ser bra ut? Som sagt var har alltid haft det...jag ser inte det dom ser. Jag ser bara det vackra hos andra...
Nåväl, får väl ta lite nya bilder på mig senare idag...hmm.
Får bita ihop o få det gjort.
Man är allt rolig som människa, för när det gäller allt annat är jag inte den som är den. Där är mitt självförtroende i toppform...
Får ta det hela som en utmaningen, ta nya bilder på mig lite då o då...tvinga mig själv förbi detta hinder jag känner inom mig.