Det är ett tag sen jag hade en sån där skitdag och igår var det just en sån dag. Det var ju Leifs minnesdag. Trött var jag och jag gjorde inget. Jag låg nog i stort sätt hela dagen. Nu på morgonen så är det lite bättre. Jag försökte att komma ihåg vad som hände på Leifs dödsdag, men tydligen så har jag en hel del minnesluckor. Vissa händelser kommer jag ihåg, men de är bleka. Jag tror att det är för nära för att jag ska minnas allt. Jag är inte den som sitter och gråter iheller utan jag sysselsätter mig hela tiden med något för att inte minnas smärtan. Hur konstigt det än låter så väntar jag på att han ska komma in genom dörren eller ringa. Det här kommer att ta tid, det har jag förstått. Det är en känsla som är svår att förklara. Leifs närvarao har jag ännu inte känt av, däremot min pappas, senast i förgår. Jag kände av hans doft och det var ett lugn som kom över mig för stunden. Jag tror att pappa kommer ibland för att trösta och den tron måste jag får ha för att orka kämpa mig igenom allt. Det är inte så lätt att helt plötsligt stå ensam när man har varit 2 innan.
Idag så ska det rullas köttbullar och inatt så är det jobb. Cassie har varit lite orolig för att jag ska jobba natt men jag har lugnat henne. Jag kommer ju hem i morgonbitti innan hon har vaknat. Och sen så är det bara 3 nätter, så det kommer att gå bra. Killarna ska ha ett stort beröm för att de ställer upp när jag jobbar. Utan dem så hade det inte funkat att jobba så som jag gör.
Nu så ska jag ha en kopp te sen blir det att diska, som jag inte fick gjort igår, sen blir det att laga mat och packa lite inför natten.
En av Leifs lyckligaste stunder det var när Cassie föddes.