Ja, jag vill leva jag vill dö i Götet?
Jag har alltid sett mig själv som en äkta Göteborgare.
Alltid tyckt att GBG är Sveriges framsida.
Alltid åkt spårvagnar med stolthet och tittat ut genom rutan när jag passerar avenyn!
Men om jag var en äkta Göteborgare hade jag inte haft så bråttom att ta mig härifrån.
Då hade jag inte ens velat ta mig härifrån.
Jag drömmer mig ofta bort, drömmer att jag bor i Brasilien, London, Stockholm, Italien.
Jag vill verkligen dit, vill stanna där och bygga ett liv.
Men då får jag dåligt samvete. Mina vänner, dem skulle jag ju sakna så oerhört.
Skolan som jag hatar, det skulle inte kännas rätt att gå på någon annan.
Min blogg? Hur ska jag då kunna kalla mig Göteborgs Stolthet när jag inte ens vill veta av stället.
Det finns många saker som säger "Stanna här, det är här du hör hemma"
Hör jag hemma här?
Eller är det bara något jag tror?
Någonting jag inbillat mig bara för att jag är vad vid det här livet
och inte vet hur det skulle vara på andra sidan?
Men vad som än händer så tänker jag klättra över staketet och se om gräset faktiskt är grönare, om det inte är de, tänker jag klättra över ännu ett staket, ja jag tänker klättra över alla staket jag kan för att utforska världen.
Vem vet, kanske är gräset grönast här i Göteborg, men det kommer jag aldrig få reda på om jag inte utforskar de andra gräsmattorna.
Jag ska ta reda på de, jag ska utforska, jag ska härifrån!
Kanske inte idag, inte imorgon, inte nästa vecka, inte nästa månad.
Men en vacker dag!
Önskar att jag hade kunnat säga att Göteborg är den rätta platsen för mig, men det är den inte!
Det finns inget kvar att hämta här!
