hejhej,
tänkte bara höra lite med er vad ni hade uppskattat att jag skrev om?
Vad andra tycker/tänker? Mer om hur jag känner? Mer om mitt liv utanför detta?
och även typ om jag ska göra fler och mindre inlägg, eller ganska lång och få (som jag brukar göra)
Snälla, tell me!

Hatar, menar verkligen HATAR att känna denna känslan. När alla ens barndomsvänner, vänner och bekanta får barn. Det känns som alla blir gravida hejvilt, alla förutom jag. Ibland kan man känna en sån press på sig själv, alla andra har ju barn, varför har inte jag det? Jag är såå rädd att den frågan ska dyka upp.. "Har ni några planer på att skaffa barn?" Jotack, vi har försökt i ett par år nu. Men det värsta jag vet, är när folk blir gravida utan att ens vilja ha barn. Jag vet att jag redan tagit upp det en gång förut, men blir så jäkla irriterad. Avundsjuka såklart. Min allra bästa väl ringde mig i morse och berättade att hon trodde hon var gravid igen. IGEN. Hon har redan ett barn på 1 år. Hon vill inte ha fler barn just nu. Vad är detta för värld? Vi får väl uppfinna en lösning, så hon kan lägga in bääsen i min mage isåfall ;)

Det känns som jag är där snart, i det ögonblicket då stickan visar plus. Det är nästan skrämmande ibland. Är jag redo? Klarar jag detta? Jag har ju vetat i åratal att det är detta jag vill, att jag är redo och att jag klarar av att ta hand om ett barn. Men helt plötsligt blir jag orolig?. Men jag vet ändå att det är en lång resa dit, innan jag får se mitt plus. Det kommer att ta tid, kanske år. Men en dag ska jag komma dit. Även om resan är lång, även om jag möter fler motgångar. Det är detta jag önskar, och jag ser alltid till att få som jag vill ha det.

Jag har skickat journalen, fått svar från läkaren. Dom sa att jag skulle gå ner sju kg. Man måste ha ett visst bmi för att få sprutorna. (2,5 kg kvar) Sjuka är dom. Dom vet inte ens hur jag ser ut, dom vet inte om att jag har enormt stor benstomme, eller mycket muskler för att vara tjej. Tror dom all min vikt sitter på magen som en påse? Inte jätteroligt att min "kardashian-rumpa" blivit platt. Jag har ingen rumpa kvar. Idioter är dom.

Jag har även funderat på om min blogg, mitt syndrom & mitt liv ska bli officiellt. Jag menar, jag är trots allt en människa, jag vet att jag inte ska skämmas över hur min kropp beter sig. Men jag kommer iallafall vänta med det, tills jag vet hur det går med doktorn här. Yes, jag och mina babysteps!

Ringde kvinnokliniken, tog modet, tog chansen och försöker fortfarande hitta hoppet.
Dom bad mig fixa min journal från det gamla stället, så har bett dom skicka de nu, dom skickade en kopia hem till mig med. Ska bli kul att komma hem imorgon och få läsa den.. Är galet orolig att dom på det förra stället har skrivit något om mitt beteende, att jag i princip bad läkaren att dra åt helvete, men hoppas det inte är så farligt iallafall..

Tänkte även skriva lite om mitt syfte till varför jag skriver här. Många tycker säkert det är skit, men det är till för er alla som har svårt för att bli med barn och alla ni andra som faktiskt lever med pcos. Jag minns så väl när jag fick reda på min 'diagnos'. Satt i dagar och letade fakta, läste på forum osv, om syndromet. Ingen förstod hur jag verkligen kände, man kan inte sätta sig in i situationen förrens man väl ha den själv. Jag tänkte i flera år "tänk om jag är steril?" Det var väl tråkigt att tänka så, men man känner inte den smärtan förrens man väl får det bekräftat av en doktor. Jag ville ha någon som kände likadant, att läsa om, lyssna på eller bara veta att det fanns någon där. Men det fanns ingen.. Därför skriver jag här idag. Vad som händer med allt, hur mina behandlingar går, mina tankar och känslor runt detta. För att ni där ute som har en liknande situation ska ha någon att läsa om, någon som har det likadant.

Och även om allt skiter sig, även om MIN doktor inte hjälper mig eller om det inte GÅR att hjälpa mig, och jag ger upp, så ni där ute med pcos, ge inte upp. Det är värt att kämpa, det är värt att rasa till bottnen flera gånger om och det är värt att säga 74 gånger att man ska ge det en sista chans. Så don't give up!

Förlåt allihopa för att jag inte varit mer aktiv, för att jag inte svarat er som skrivit och för att jag inte hållt bloggen uppdaterad. Har mått så sjukt dåligt av det tråkiga besöket av doktorn som jag skrev om senast. Nu har jag klättrat mig upp på stegen igen, fått så mycket stöd ifrån min bästa vän och min fästman, och tänkt igenom allt hur jag vill göra och hur jag ska gå till väga. Nu har jag flyttat, så jag kommer få andra läkare och jag har så gott som startat om mitt liv på nytt. Så jag ska ge det ett till försök. Ett sista. Men inte nu, inte idag, utan när jag känner att jag orkar lyfta telefonen och ringa det där hemska samtalet som jag alltid skjuter upp på. Kanske hittar jag orken imorgon, kanske om ett halvår. Men det ska bli av. Jag har känt att 2013 ska bli ett bra år, och då ska jag göra det bästa jag kan utav det!

Jag hatar dom här tankarna. Jag bara hatar hur allt är.Det är inte mitt fel att allt är som det är, det vet jag. Men hur jag gör, kan påverka andra människors liv. Hela dagen har jg gått och funderat; ska jag dumpa honom? Självklart vill jag inte det, jag älskar han över allt anat. Han är den där rätte och vi skulle haft ett jättebra liv tillsammans. Men jag vill honom det bästa. Jag vill att han ska få en liten son eller dotter och leva i en underbar familj. Jag vill inte att han ska vara fast i ett förhållande, där han inte kan få ett fantasktiskt liv. Det är så jävla egoistiskt av mig som inte redan har lämnat honom. jag vill egentligen inte, men det är för hans bästa och jag ser hellre honom ha ett lyckligt liv än ett där han inte kan få barn. Tankarna går fram och tillbaka kring detta, hade han uppskattat det efter ett par år när han kommit över mig? Hur ska jag isåfall säga, ska jag hitta på en lögn om att jag varit otrogen, så han kommer över mig lättare? jag har verkligen inte en aning om hur jag ska göra. Menar, hur länge ska man försöka?

Denna jävla orättvisa gör mig galen. Små 14 åriga tjejer blir gravida för att kondomen sprack. Eller för att dom inte vågade säga till killen att dom ville haa kondom. Folk blir gravida när dom själva inte vill det. Dom behåller det och huuur många som helst, klarar inte av att ta hand om barnet. Dom förstår inte vilken uppgift dom har , de kommande 18 åren. Andra tjejer och kvinnor har en dröm, en längtan som inte nås fram till. Hopplöst kämpar dom efter ett barn och gör allt dom kan för att underlätta en graviditet.

Gud finns inte, stjärnfalls-önskningar går inte i uppfyllelse. Allt är bara myter och folk tror så innerligt på såna saker att hela deras liv styrs av det. Stackars människor, säger jag bara. Det enda som kan ta dig framåt i livet, är ditt hopp.